Vegetationsbältena i fjällen

Fjällen är en krävande miljö för växter och växtförhållandena ändrar ju högre upp man klättrar och ju längre norrut man åker. Unikt för Fennoskandias fjäll är att skogsgränsen inte utgörs av barrskog, utan av fjällbjörkskog. Vid Kilpisjärvi växer fjällbjörkdungarna på cirka 600 m över havet, medan skogsgränsen på fjällen längs Tana älv går vid endast 300 m över havet på grund av fjällens nordliga läge. På fjällen längre söderut är fjällbjörkdungar sällsynta. 

Isranunklen. Bild: Mika AsikainenKarg berggrund

Med undantag av de högsta fjällen i Lapska armen består Finlands fjäll av mycket gammal och karg berggrund. De är rester av en bergskedja som uppkom redan innan Finland på grund av kontinentalplattornas rörelser förflyttades till sitt nuvarande läge. Den karga berggrunden leder till att vegetationen är betydligt mer anspråkslös än vegetationen i de norska och svenska fjällen, där berggrunden är kalkrik. En del av de yngre Skanderna når fram till storfjällen i Lapska armen.  På Saana och Toskalharji kan man på långt håll se ett skikt av ljus dolomitkalk som skymtar fram i fjällsluttningarna. 

Mellan havsklimat och fastlandsklimat

På grund av havets inverkan följer vegetationszonerna inte breddgraderna utan kryper så småningom mot nordost. Granens nordliga skogsgräns går från Pahakuru vid Ounastunturi i nordostlig riktning mot Ivalojoki och Saariselkä. Norr om den linjen börjar Skogs-Lappland, där tallen dominerar. Norr om tallskogarna finns Fjällappland med sina fjällbjörkdungar och kalfjäll. Fjällen i Enontekis, Enare och Utsjoki hör till det äkta Fjällappland. Fjordlappland sträcker sig en bit in i Finland vid Kilpisjärvi, där närheten till havet gör att det bland annat finns rikligt med fjällbjörkdungar där det växer hönsbär. 

I Lappland bildar växtligheten bälten och zoner enligt hur högt eller hur långt norrut växtplatsen ligger. Bild: Mika AsikainenI stränga förhållanden

Vegetationsperioden är kort i fjällen. Vegetationsperiodens lägsta temperatur är ofta en kritisk faktor för att växterna ska frodas. Fjällväxterna har tvingats anpassa sig för att klara de stränga förhållandena. 
Fjällväxternas knoppar växer ofta i skydd nära markytan och många arter sprider sig längs marken genom att bilda revor och göra groddknoppar. Ofta växer de också i täta mattor. Många växter har barrlika blad, som tål köld och uttorkande vindar. Flera av fjällväxterna är fleråriga, såsom risväxterna. I fjällen är det en fördel att växa längs markytan.

Typiskt för fjällväxterna är att de snabbt slår ut i blom. Blomknopparna har varit färdiga sedan föregående sommar och bara väntat på ett lämpligt tillfälle med tillräckligt varmt väder för att slå ut.

Olika typer av kalfjäll

De trädlösa kalfjällen delas in i tre zoner: den lågalpina, mellanalpina och högalpina zonen. Största delen av Finlands kalfjäll hör till den lågalpina zonen. Där kan också växa enstaka fjällbjörkar. Typiska växter är nordkråkbär (Empetrum nigrum subsp. hermaphroditum), blåbär (Vaccinium myrtillus), dvärgbjörk (Betula nana) och lappljung (Phyllodoce caerulea). På fjäll över 900 m tar den mellanalpina zonen vid. Typiskt för denna zon är gräshedar, såsom klynnetågs- och kantljungsfjällhedar, samt snölegor. På gräshedarna i den mellanalpina zonen växer normalt också fårsvingel (Festuca ovina), dvärgvide (Salix herbacea), glanshavren (Trisetum spicatum) och fjällfibbla (Hieracium alpina). I Finland finns den mellanalpina och högalpina zonen endast på fjällen i Lapska armen. 

Snötäckets tjocklek och hur länge det ligger kvar samt vinden påverkar vegetationen på kalfjället. De karga fjällhedarna är den mest utbredda naturtypen i de finländska fjällen. Blåbärs-, lappljungs- och dvärgbjörkshedar är vanliga i områden med djup snö på fjällens nedre sluttningar och i svackor. Kråkbärshedarna blir vanligare när man närmar sig fjällens torrare och vindpinade krön. Ställvis piskar vinden vegetationen på höjderna så att vindhedar uppkommer. 

Snölegorna smälter sent på sommaren, i månadsskiftet juli–augusti. Det tjocka snötäcket skyddar mot kyla, men snön smälter så långsamt att vegetationsperioden förkortas. Fjällsmörblomman (Ranunculus nivalis) är en av de arter som specialiserat sig på att växa i snölegor. Andra sådana växter är isranunkeln (Ranunculus glacialis), stjärnbräcka (Micranthes stellaris), fjällnoppa (Gnaphalium supinum), dvärgfingerört (Sibbaldia procumbens), mossljung (Harrimanella hypnoides) och polarvide (Salix polaris). I snölegorna växer också mossor som är typiska för dessa.

På grund av kylan uppkommer inget enhetligt vegetationstäcke i den högalpina zonen. Vegetationen består huvudsakligen av mossor och lavar. På de näringsrika fjällen i den Lapska armen kan man se isranunkelns bladrosett och rödaktiga ljusa blommor titta fram praktiskt taget ur bara marken eller ur ett blockhav.