Vegetationsbältena i fjällen

I motsats till djuren är växterna bundna till underlaget, så växplatsens jordmån och klimat har en stor inverkan på växterna. Växtförhållandena förändras ju högre upp från havsytan och ju längre norrut man kommer. I Lappland bildar växtligheten bälten och zoner enligt hur högt eller hur långt norrut växtplatsen ligger.

I Lappland bildar växtligheten bälten och zoner enligt hur högt eller hur långt norrut växtplatsen ligger. Bild: Mika AsikainenI mellersta och södra Lappland finns ännu barrskog. Norr om barrskogsbältet vidtar fjällbjörksbältet. På fjällsluttningarna börjar fjällbjörksbältet desto lägre ner ju längre norrut i Lappland man kommer.

Det ställe där fjällbjörkarna tar slut kallas trädgränsen – ovanför trädgränsen vidtar kalfjället eller det alpina bältet. I exempelvis Enontekis förekommer kalfjäll redan på 600–650 meters höjd. Kalfjället indelas i tre bälten: lågalpina, mellanalpina och högalpina bältet.

Största delen av kalfjällen i Finland hör till det lågalpina bältet. I det lågalpina bältet kan det förekomma enstaka fjällbjörkar samt en- och videsnår. Typiska växter är nordkråkbär, blåbär och krypljung. Därtill växter det i det lågalpina bältet mossor och lavar, och växttäcket är rätt så heltäckande.

Ovanför 900 meters höjd vidtar det mellanalpina bältet, där gräshedarna dominerar. Karakteristiska arter för dessa gräshedar är dvärgvide, kantljung, fårsvingel och klynnetåg, och växttäcket är inte längre enhetligt. Snölegor är vanliga men myrar sällsynta.

I det högalpina bältet förekommer det inget enhetligt växttäcke längre på grund av den låga temperaturen. Högalpint område påträffas i Finland endast uppe på fjället Halti, och också där beroende på snöförhållandena. I det högalpina bältet växer främst mossor och lavar. Ett undantag utgör dock isranunklen, som man med god tur kan påträffa på de högsta fjällen i Kilpisjärvi.

Isranunklen. Bild: Mika Asikainen