Naturen i Enare

I Enare strövområde går den nordliga naturens skönhet rakt in i besökarnas hjärtan. Området domineras av Enare träsk, som är den klaraste och renaste av Finlands stora sjöar.

Så här värnar vi om naturen

Enare – ett ödehav på Europas topp

Enare träsk (på enaresamiska Aanaarjävri) är Finlands tredje största sjö (1084 km2) och världens näst största sjö som ligger norr om polcirkeln. Det djupaste stället i Enare träsk finns på fjärden Vasikkaselkä (92 m). Sjön uppkom när jordskorpan sjönk för 70 miljoner år sedan. Enare träsk har många vidsträckta fjärdar, såsom Kasariselkä och Vasikkaselkä. Under höststormarna kan vågorna gå upp till två meter höga och förhållandena påminner om havet. 

Det finns hela 3 318 holmar i sjön. På de största holmarna finns små skogstjärnar och kärr. På de stora fjärdarna finns trädlösa grynnor, som bland ortsborna kallas ”laassa”. Mellan fjärdarna finns smala, långa sund, såsom Kaikunuora och Mahlattinuora. De långsmala fjordarna är typiska för sjön. Enare träsks vatten rinner ut i Ishavet längs Paatsjoki älv. Sjön som ligger vid Övre Lapplands karga granulitbåge är en klarvattensjö av starrtyp. Sjön ger ett allmänt kargt intryck, men i grunda vikar kan förekomma starrängar och fräkenbevuxna områden. På holmarna växer till största delen torr tallskog. 

Undervegetationen på många av holmarna i Enare träsk är mycket hedartade. I synnerhet på de vindpinade mindre holmarna är trädbeståndet glest och kråkbär, odon och skvattram växer som en tät matta över det tjocka mårlagret. Blåbären mognar sent på holmarna och ännu i september kan man få en god bärskörd. På holmarna finns också utmärkta hjortronmyrar. 

Vattennivån i Enare träsk har reglerats sedan 1940-talets början, när flera vattenkraftverk byggdes i Ryssland och Norge. Regleringen har stört fiskarnas lek och sjöfåglarnas häckning samt minskat vattenvegetationszonerna. 

Enare träsk fryser till i december, de stora fjärdarna allra sist, och sjön är helt isfri igen först i början av juni. Ofta är det möjligt att använda snöskoterleder och pilka på isen ännu efter första maj. Långtidsstatistiken visar att fjärdarna får sitt istäcke allt senare och att islossningen har börjat tidigare. Under de senaste 60 åren har perioden med öppet vatten förlängts med cirka 20 dagar.

Enare träsks vatten är naturligt fiskrika

I den karga klarvattensjön finns tio ursprungliga fiskarter: sik, öring, röding, harr, abborre, gädda, lake, storspigg, småspigg och elritsa. I sjön finns olika typer av sik, bland annat dvärgvarianter som påminner om siklöja och som i Lappland kallas reeska och rääpys. Kanadaröding, siklöja och insjööring har planterats ut i sjön. På hösten stiger insjööringen för att leka i Ivalojoki och Juutuanjoki älv, som är de största älvarna som mynnar ut i Enare träsk. En populär hobby bland ortsborna under vårvintern är att pilka röding i fjällsjöarna, såsom i Tuulijärvi (302 m över havet). 

Enare träsks omväxlande fjärdar, holmar och stränder utgör habitat för en mycket mångsidig fågelfauna. Mer än hundra arter häckar vid sjön och även flyttfåglar från Fjällappland och Ishavet, såsom lappsparv och storskarv, stannar ibland här under flyttningen. Största delen av fåglarna i regionen är flyttfåglar, men här finns också stannfåglar som dalripan och lappmesen, som stannar kvar i trakten hela vintern.

Till de talrikaste fågelarterna i klarvattensjön hör småskrake, knipa och storlom, medan simänderna är färre till antalet på grund av att sjön är så näringsfattig. Drillsnäppan är den talrikaste av vadarfåglarna i regionen, eftersom den trivs på Enare träsks karga stränder. Bland de måsar och tärnor som häckar vid Enare träsk finns bland annat silvertärnan, vars flyttning från övervintringsområdena till dessa nordliga häckningsplatser hör till de längsta i världen.

Juutua - älvarnas älv

Genom Enare by rinner enaresamernas egen Älvarnas älv (på enaresamiska Juvduujuuhâ), som mynnar ut i Juutuanvuono. Den strida älven strömmar genom en djup dal mellan skogklädda höjder och mer vatten rinner till från de omgivande skogsområdena och fjällen. Längs Juutuanjoki rinner vattnet från Menesjoki, Lemmenjoki samt Vaskojoki i väster och Kaamasjoki i norr mot Enare träsk. 

Den tio kilometer långa älvdalen är omgiven av tallskogar och över dem höjer sig Otsamotunturi. Längs Juutuanjoki är vegetationen frodigare och här finns bland annat svämskogar och lundar, som är sällsynta så här långt norrut. I Haapaniemi växer krävande lundväxter som är sällsynta i de förhållanden som råder i Enare, såsom ormbär och hässlebrodd. På de steniga svämängarna vid älvstranden trivs många blommande växter, såsom smörboll, strandveronika, tätört, Kung Karls spira och hundviol med sina stora blommor. Isarna och vårflödet formar stränderna och håller dem öppna. Smalvivan trivs på de öppna älvstränderna och de kala strandklipporna som fuktas av stänk från älven. Denna starkt hotade art förekommer allmänt längs Enares stora älvar, men har minskat längre söderut på grund av kraftverksbyggandet. På de skogklädda sluttningarna väller grundvattnet fram i källor och bäckar, vid vilka man kan se frodig skogskärrsvegetation och små rikkärr. 

På sommaren erbjuder de ställvis mycket frodiga stränderna häckningsplatser för en fågelfauna som med tanke på förhållandena i Enare är ovanligt artrik. På vintern lockar Juutanjokis isfria vatten strömstaren, som är en kuriositet i regionen. Älven är ett av strömstarens viktigaste övervintringsområden i Lappland. Strömstaren är oftast en mycket synlig fågel där den rör sig längs älven och dyker ner i den på jakt efter föda där det finns öppet vatten. Under senvåren är det öppna vattnet i Juutanjoki en viktig rastplats för fåglar under flyttningen.

Myössäjärvi - urfurornas landskap

Tallskogarna i Enare strövområde är torra moskogar av kråkbärs-blåbärstyp. Ljuset och avsaknaden av ett buskskikt gör det lätt att ta sig fram i tallskogarna, trots att de är steniga. I gamla tallskogar lever olika rötsvampar, bland dem också vissa sällsynta arter, såsom tallstocksticka och urskogsticka. Landskapet invid riksväg 4 mellan Ivalo och Enare, med sina branta och klippiga skogklädda höjder, är en imponerande syn. Flera markerade vandringsleder finns i området som splittras av kärr och skogstjärnar, men här finns också tysta och stilla ödemarksområden. Det är enkelt att ta sig en närmare titt på de gamla tallskogarna genom att stanna vid Karhunpesäkivi invid sjön Myössäjärvi.



Tallarna på sluttningen av Karhunpesävaara hör till de äldsta i Fennoskandia; den äldsta är åtminstone 770 år gammal och också de övriga furorna i området är över 400 år gamla. Sköldbarksfurorna har klarat flera skogsbränder under århundrandenas lopp. 


Bergfinken är den dominerande arten i strövområdets skogar. De gamla skogarna är viktiga häckningsområden för bland annat tjäder, tretåig hackspett, lappmes och tallbit. Bland rovfåglarna är fjällvråk och stenfalk talrikast.

Fjällnatur på toppen av Otsamo

Strövområdets högsta fjäll Otsamotunturi (418 m över havet) dominerar landskapet från Juutua ända fram till Enare träsk. På Otsamos sluttningar ser man tydligt de olika vegetationszonerna som orsakas av höjdskillnaderna. Talldungarna i dalen övergår i fjällbjörkdungar på cirka 250–260 m höjd. På toppen är förhållandena svåra och björkdungarna övergår i trädlöst kalfjäll. På krönet finns lågvuxen fjällhed som domineras av kråkbär. Även dvärgbjörkar kryper fram längs markytan i skydd för vädret. På krönet hittar man utöver de vanliga risväxterna också täta mattor av fjällris, såsom krypljung, lappljung och fjällgröna. Redan i början av sommaren lyser de rödskiftande och vita blommorna i riset på Otsamos krön i kapp med fältvedeln. Fältvedeln hör till ärtväxterna och är sällsynt i Enare. Ripbärets blommor är mycket anspråkslösa till färgen, men när hösten kommer lyser växten djupröda blad vackrast av alla.  



De olika vegetationszonerna erbjuder också fåglarna många olika miljöer och en vandrare på väg upp till toppen av Otsamo kan ha turen att stöta på flera olika arter: i tallskogarna kan man få sällskap av en nyfiken lavskrika, i en fjällbjörkdunge kan man träffa en flock drillande gråsiskor och på krönet kan man höra ljungpiparens vemodiga visslande.

Enare strövområde

  • Areal 1215 km²