Naturen i Hossa

Hossa. Bild: Jari Ilmonen.
Hossa nationalparks fantastiska åsnatur och klara sjöar med mycket fisk lockade människor redan på stenåldern. I naturen i Kajanaland syns områdets nordliga läge i att landskapet påminner om Lappland.

Så här värnar vi om naturen

Julma-Ölkky är en relikt från istiden

Naturen i Hossa nationalpark är mycket mångsidig. Man kan under en och samma vandring beundra klara åstjärnar, traska över vackra moar, hoppa från tuva till tuva på en myr och lyssna på bäckens sorl i en urskog.

Ett sjölandskap sett från toppen av en klippa. Tallar växer över hela bilden. I bakgrunden kan du se en sjö och dess trädbevuxna stränder.

 

Istiden har format huvuddragen i landskapet i Hossa. Smältvattenälvarna lämnade efter sig åsar med branta sluttningar och dödisgropar. I utkanten av inlandsisen fanns det istungor mellan vilka det rann smältvattenälvar, som smalt i kanterna på olika sätt. I Hossa finns det en mångfald av istidsformationer i olika riktningar som vattnen och iskanterna format.

I en flera miljoner år gammal spricka i berggrunden, en sprickdal, ligger Julma-Ölkky ravinsjö. Det nuvarande landskapet vid sjön har dock knådats och finslipats av istiderna.

Åsar och myrnatur

Skogens struktur avslöjar hur skogarna i området har använts. I terrängen finns det spår efter tjärbränning och skogsbruk.

Den viktigaste istidsformationen, en kedja av åsar med tallskogar, löper från Julma-Ölkky via Laukkujärvi, Hakoharju och Huosiharju till Öllöris västra strand. Åsarnas jordmaterial är sorterat: finkornig sand på ytan och grövre grus under sanden. Regnvattnet transporteras snabbt genom sandiga jordar och därför är skogarna på åsarna torra fastän nederbörden i dem är lika stor som i de fuktigare granskogarna.

Bild från sjön i skymmningen. Stranden löper genom hela bilden. Ljuset som kommer bakifrån skapar en reflektion av träden i sjön.

De gamla tallskogarna i naturtillstånd är torra moar som påverkats av skogsbränder och som domineras av lavar och ris. I bottenskiktet borde egentligen finnas vidsträckta lavmattor. Hossa är dock renarnas naturliga betesområde och lavmattorna betas flitigt.

De moränjordar som uppstod vid inlandsisens kanter, såsom i grandominerade Moilasenvaara i parkens västra del, är frodigare, eftersom de inte har sorterats lika kraftigt av vattnen under istiden Skogarna är grandominerade uppe på de skogsklädda höjderna också för att där samlas så rikligt med snö på trädens grenar. Tallen klarar inte av snölegor alls lika bra som granen. I de gamla granskogarna finns också lövträd och speciellt aspar, vilket ökar skogarnas biologiska mångfald. Aspens löv och blommor är näringsrik föda för flygekorren, och hackspettarnas gamla hål är fina boplatser för den. Mesarna lyckas med sina små näbbar hacka ut bohål i de höga, murkna björkstubbarna. I stubbarna hittar fåglarna också insekter.

Största delen av myrarna i Hossa är små, men de upptar tillsammans ändå en tredjedel av parkens areal. Myrarna är huvudsakligen karga fattigkärr och fattigmossar, och bara här och där finns näringsrikare fläckar.

Myrarna medför också ökad biologisk mångfald i Hossa. Kantområdena, såsom myrkanterna och stränderna, är ofta artrikare än de omgivande miljöerna. I dessa kantområden förekommer arter från bägge naturtyperna. Övergångszonerna har också sina särdrag, exempelvis kantskogar är alltid fuktigare blöt om de gränsar till en sjö eller myr.

De ovanligaste fuktiga miljöerna i Hossa är de låglänta tidvis blöta våtmarker som torkar upp på sommaren men kan regniga höstar åter bli översvämmade. Deras växtlighet påminner om fattigkärrsväxtlighet. Jordmånen på de skogsklädda höjderna är så tät, att regnvatten hålls länge kvar i olika sänkor.

Öllörijärvi är en av många dödisgropar

Hossa är en knutpunkt för tre vattenstråk och därför finns där rikligt med vattendrag. Dessutom finns där över hundra sjöar och tjärnar. Vattnen är karga och klara, med undantag av myrtjärnarna med brunt vatten. Öllörijärvi och många av tjärnarna är så kallade dödisgropar, som är istidsformationer. I bottnen av sjöarna finns det källor, där åsarnas grundvatten väller fram nedanför åssluttningen. De djupa tjärnarna och sjöarna är i så gott som samma naturliga tillstånd som efter istiden. De har klart, syrerikt vatten, och en del av vattnet är grundvatten som filtrerats genom åsarna.

Tvärsnittsbild av en sjö. I förgrunden kan du se sjögräsvegetation. Rötterna syns under vattenytan och blommorna övanför. I bakgrunden syns en ö och strandlinjen. Sjön är lugn.De större vattendragen är delvis rensade för flottning, men somliga har redan restaurerats. Dessa är fina miljöer för arter som lever i rinnande vatten. Vattendragens grus- och stenbottnar är speciellt viktiga för harr och öring, vilka leker på strömställen.

Småvattnen är den del av naturen i Hossa som undersökts minst. Kanske man ännu en dag hittar överraskningar i de små bäckarnas artrika flora och fauna, exempelvis sällsynta mossor eller bottendjur. Det finns åtskilliga källor och källkärr i området. Källkärren är trädlösa ställen med ett tunt torvtäcke där grundvatten väller upp till ytan utan tydliga punkter där vattnet springer fram. Källkärr finns i de nedre sluttningarna av skogsklädda höjder och åsar. De är i allmänhet isfria under vintern.

Märlkräftan en läckerhet för fiskar

En abborre i vattnet. Fiskens karaktärsdarg är tydligt synliga.

Fiskarna i Hossa har tillgång till ett ovanligt mångsidigt urval av kräftdjur i dessa vatten som får påfyllnad från syrerikt grundvatten. Fiskar hittar också insektlarver i dessa vatten. Den goda näringen garanterar fiskarnas goda tillväxt. Sikarna och gäddorna i Hossa har varit eftertraktade fångstfiskar redan i tusentals år. Vid tjärnarna kan man också fiska upp stora abborrar. Fiskbestånden av bland annat harr och öring har utökats genom utplantering av yngel.

Rovfiskarnas huvudsakliga näring i många sjöar är siklöja och i de flesta tjärnar småspigg. Därtill förekommer det i vattnen märlkräftor, som är de unga laxfiskarnas favoritmat. De här märlkräftorna är ”fångar” sedan istiden, istidsrelikter.

Matsutake och andra läckerheter i skogen

De arter som lever i Hossa nationalpark är karakteristiska för Kajanaland. I naturen syns områdets nordliga läge i att landskapet påminner om Lappland. Ett nordligt särdrag är att getporsen som vanligen är en myrväxt också växer på torrare ställen, eftersom den får tillräckligt med ljus i de rätt öppna skogarna. Blåbäret växer också på torrare ställen än längre söderut. I Hossa växer östliga arter, såsom finnmyrten. Denna förekommer inte i västra Finland. För sydliga besökare kan det komma som en överraskning att se hönsbäret växa i skogsmiljöer. I södra Finland växer hönsbäret på sjö- och havsstränder. Så här långt i norr klarar sig vissa sydliga arter på de skogsklädda höjdernas näringsrika sluttningar.

En svampkorg med matsutaka svampar. Skog och sjö ligger i bakgrunden.

Vattenväxtligheten är typisk för näringsfattiga vatten. Notblomstret, som trivs i rena näringsfattiga vatten, är vanlig vattenväxt i Hossa. I skogstjärnarna blommar vita näckrosor. Det finns mycket lite vassar i Hossa, men i grunda vikar kan man påträffa sjöfräken.

I nationalparkens skogar och på myrarna kan man samla läckerheter och vitaminer: bär och svampar får alltså plockas fritt. Bärskörden är beroende av vädret i början av sommaren. Mest finns det av blåbär och lingon, somliga år också gott om hjortron.

Om det någon höst inte finns stensoppar och kantareller, hittar man ändå alltid pepparriskor. I slutet av våren kan man plocka murklor. Mycket varma somrar växer det i de torra tallskogarna goljatmusseroner, alltså matsutake.

Rödstjärtens rike

Rödstjärten är exceptionellt allmän i Hossa. Gökarna lägger oftast sina ägg i rödstjärtsbon, så kanske vi får tacka rödstjärten för att gökropen i Hossas moskogar. Den stora mängden gamla träd gynnar hålbyggare såsom svartvit flugsnappare, olika mesarter och hackspettar. Tretåiga hackspetten lever i de gamla skogarna, där den hittar mat under barken av döende träd. Små strutliknande hål på trädstammar avslöjar dess närvaro.

En drillsnäppa står på en klippa. Närbilden visat tydlig karakteristiska drag, såsom färgen, de långa benen och näbben.

Den lilla svartvita strömstaren trivs i isfria forsar. I jakt på insekter dyker den djärvt in och ut ur vattnet. På våren hörs bergfinkens surrande läte överallt och då vet man att man är nära Lappland. Hossa hör till de sydligaste orterna i Finland där det häckar mer bergfinkar än bofinkar.

Drillsnäppans drill är kännetecknande för försommaren. Drillsnäppan trivs på steniga stränder vid små sjöar. Vårmorgnar fylls myrarna av gässens, tranornas och vadarnas konsert. Mitt i sommaren kan man avsides stöta på sädgäss, som sökt sig till små skogstjärnar för att rugga. Vid sjöarna kan man få syn på storskrakar med en stor skara ungar och storlommar med högst två ungar.

”Här spelar trast och tjäder”

Alla våra stora däggdjur påträffas sporadiskt i Hossa. Sällan får man dock se en skymt av dem för de undviker människor och rör sig över stora områden.

Vårbild av en räv som går i snö. Gräs syns i bakgrunden.

Rovdjuren påverkas av beståndsväxlingarna hos de små däggdjuren. Man stöter ofta på spår efter hermelin och vessla på snön. Uttrar och bävrar trivs också på området. Stora växtätare i Hossa är älg och ren. Man ser på växtligheten att det finns rikligt med renar: mängden renlav är rätt liten.