Hoppa till innehåll

Avverkning och svedjebränning
Användningen av öarna i Haukivesi på 1600- och 1700-talen
Linnansaaris 60-åriga historia som nationalpark

Holmen Linnansaari hörde på 1850-talet till Waahersalo herrgård. Holmen var den största av de öar i Haukivesi som ägdes av Waahersalo herrgård och den användes som svedje-, slåtter- och betesmark från 1700-talet framåt. Holmen var obebodd ända tills Linnansaaris första torpare Adolf Lyytikäinen flyttade ut till den år 1852. Adolf byggde tillsammans med sin bror Matti ett rökpörte av timmer på svedjad mark, och huset byggdes med tiden ut till det torp det är i dag. På Linnansaari har det under årtiondenas lopp bott flera torpare, något tag fungerade torpet också som huggarkoja. Staten köpte gården år 1913 och torpet blev statens ämbetshus för skogsvaktare.

Torpets gårdsplan sköts genom slåtter. Höet är uppsatt i skylar. Bild: Hanne Liukko

Torpet slutade fungera som skogvaktartorp år 1936, och skogsvaktaren Oskari Parviainen, som blivit uppsagd sin tjänst, fick i åratal kämpa hårt innan han äntligen år 1940 fick tillstånd att inlösa gården. Oskars son stupade i fortsättningskriget och Oskari orkade inte längre sköta gården ensam. Markerna utarrenderades, men redan på 1950-talet blev torpet öde. Staten köpte tillbaka Louhimaa gård av Oskari Parvianens arvingar år 1975 och den införlivades med Linnansaari nationalpark. Nuförtiden är gården Linnansaari torp en för allmänheten öppen kulturgård.

Läs mer

Avverkning och svedjebränning

Att det finns så mycket lövskogar i Linnansaari nationalpark är en följd av man i långa tider idkade svedjebruk på stora delar av området. På 1850-talet, till exempel, fanns det inte alls granskog på huvudön. Då var ungefär 55 ha, eller en tiondel, av Linnasaaris areal svedjad. Kring sekelskiftet 1900 steg rotpriset på virke snabbt i östra delarna av Finland. I samband med ett markköp år 1905 övergick skogarna i Linnansaari, tillsammans med Waahersalo herrgårds övriga marker, till Andelsbolaget Collin. Företaget utförde stora avverkningar i skogarna på området: man högg genom blädning träd som uppfyllde timmerdimension. Då staten köpte Linnansaari och gårdarna i skärgården år 1915, var skogarna i ganska dåligt skick till följd av blädningen. Forstförvaltningens distriktsövervakare A. J. Valkama berättar i en inspektionsrapport år 1926 att virkesreserven är ganska liten som en följd av dimensionsavverkningarna och skogsföryngringen svag. Den kuperade terrängen bestod av mycket goda ståndorter, friska och lundartade momarker, men trädbeståndet bestod huvudsakligen av al och små björkar.

Ingen rök utan eld! Röken från svedjebränningen berättar om vårdbiotopens skötsel. Bild: Pekka Innanen

För att förnya skogarna utarbetade man en plan där områdets skogar var uppdelade i skiften. Man lät sedan villiga svedja skiften mot en liten arrendeavgift. Svedjebränning pågick fram till 1940 talet i Linnansaari, den aktivaste svedjaren av alla var skogsvaktaren med sin familj. De sista skogsekonomiska avverkningarna gjordes i Linnansaari år 1955, då man på huvudholmen utförde beståndsvårdande avverkningar på 31 hektar. Man började förnya svedjade skogar i Linnansaari år 1993 genom att åter svedja ett skogsområde.

Användningen av öarna i Haukivesi på 1600- och 1700-talen 

Svedjeland och strandängar på 1600-talet

Man får en god bild av öarna i Haukivesi för fyrahundra år sedan utgående från Johan Habermans jordrevningslängd från 1620-talet. Det här dokumentet är ett gammalt jordregister som utarbetades med tanke på beskattningen. Det innehåller också data om de odlingsmarker som byarna och byborna i Rantasalmi ägde men också om de svedjor och ängar som låg på längre avstånd från gårdarna.

Johan Habermans jordrevningslängd berättar en hel del om användningen av öarna i Haukivesi. Enligt den här förteckningen fanns det svedjor på många öar inom det nuvarande nationalparksområdet. På holmarna fanns det också rikligt med naturängar, som man samlade hö från. En del svedjeland och ängar var i enskilda bönders besittning, andra utnyttjades samfällt av flera svedjare. Dessa bildade s.k. svedjebolag. Bland annat i nationalparkens nordvästra hörn, på öarna Huusalo, Lehtikiukas och Vuorikiukas, fanns det svedjor som ägdes av svedjebolag på över tio män. Svedjorna på holmarna i Haukivesi var mindre än vad som var vanligt på den tiden, högst två tunnland (ca en hektar).

Folk från byarna i Haukivesis omgivning utnyttjade öarna för svedjebruk och strandängarna på öarna för slåtter. Öar i nationalparkens centrala och sydöstra delar användes framför allt av bybor från Vaahersalo och Putkisalo (Kaitasaari, Laattaansaari, Hevossalo, Lamposaari, Pirttisaari, Pöllänsaari, Tuunaansaari (Iso-Tuunaa?), Linnansaari, Laivosaari, Issakka, Iso-Kontio, Jänissaari, Käärmeluoto, eventuellt också Itä-Honkanen eller Päivä-Honkanen).

Öarna i den nordvästra delen av parken utnyttjades däremot av bönder från byarna Rantasalmi, Heinävesi, Kerisalo, Kotkatlahti, Voisalmi och Jurvala. Dessa byar hade svedjeland och ängar åtminstone på följande öar: Huusalo, Vuorikiukas, Lehtikiukas, Huuhinsaari, Horkansaari, Kytösaari, Kusiaisluoto, Honka- och Lehti-Pellavi, Jänissaari, Ketvelsaari, (eventuellt också Suuri- eller Pieni-Pöljä och Paavalinsaari).

Haukivesis holmar som tillflyktsort på 1700-talet

Det berättas att Rantasalmibor lär ha flytt undan ryska trupper till holmarna i Haukivesi den 22 juni 1788, i början av det krig som Gustav III startade mot Ryssland år 1788. Ryssarna kom aldrig till området och byborna lär ha återvänt till sina hem på fastlandet redan till midsommaren.

Linnansaaris 60-åriga historia som nationalpark 

Inrättande och utvidgningar av nationalparken

Linnansaari nationalpark, som ligger mitt i Haukivesi och hör till Saimens vattensystem, inrättades år 1956. Parken omfattade nästan hela Waahersalo park, som förvaltades av Forststyrelsens Nyslotts revir. Det gick en farled genom Linnansaari skärgård redan på 1800-talet. Den egentliga Heinävesi-stråten, som förenar Haukivesi och Kallavesi, blev färdig år 1906. Under nationalparkens första år gick verksamheten på sparlåga. Inrättandet av parken omnämns inte ens i Nyslotts revirs årsberättelse. Nationalparken var i början en ganska främmande sak också för ortsborna. De lokala tidningarna publicerade inte ens om somrarna turismfrämjande artiklar om nationalparken. Samma år som parken inrättades anställdes till Haukivesi och Äimisvesi skärgårdar två vakter, A. Hypen och F. Rissanen. År 1961 avskildes Linnansaari nationalpark till ett eget vaktdistrikt, till vars skogsvaktare lotsen Lauri Lybeck utnämndes. Nationalparkens första parkvakt var fiskaren Eino Heiskanen från Poronsalmi. Louhimaa gård (Linnansaari torp) köptes tillbaka till staten och anslöts till Linnansaari nationalpark år 1975.

Tanken var att parkerna skulle utnyttjas endast sådant sätt att områdets natur inte äventyras. Till grund för skötseln av parken utarbetades år 1977 den första stomplanen för Linnansaari nationalpark. Målet för planen var dels att bevara lugna områden som är i naturtillstånd, dels att iståndsätta och sköta kulturlandskap som allmänna sevärdheter. Holmen Linnansaari var det främsta objektet då man började utveckla området.

Den av staten utsedda nationalparkskommittén föreslog år 1976 att Linnansaari borde utvidgas, eftersom Haukivesi skärgård var en internationellt värdefull insjöhelhet. Insjölandskapet på området är varierande och öarnas natur mångsidig, och dessutom är Haukivesi skärgård ett mycket viktigt förökningsområde för den starkt hotade saimenvikaren. Nationalparkskommitténs betänkande väckte livlig diskussion, lokalt också starkt motstånd.

År 1978 fattade statsrådet utgående från nationalparkskommitténs betänkande ett principbeslut att utvidga Linnansaari nationalpark. Man beslöt att förstora parken så att dess areal uppgår till 3 800 hektar. Alla områden som ingick i den planerade utvidgningen ägdes inte av staten, och man beslöt att köpa dem småningom till staten. Lagen om utvidgningen trädde i kraft i början av år 1982.

Linnansaari nationalpark representerar insjönaturen då den är som bäst

I nationalparken finns det en massa fågelskär och kobbar samt hundratals holmar med frodiga lundar. Tack vare långvarigt svedjebruk, gammaldags åkerbruk och betesgång förekommer det många olika slags traditionella miljöer på ön: friska och fuktiga ängar, hagmarker och svedjeskogar. Man inledde ängsskötseln genom att slå ängarna närmast Linnansaari torp. Man påbörjade också förnyandet av svedjeskogar år 1993 genom att svedja skog för första gången på mycket länge. Man försöker alltså upprätthålla kulturlandskapen på holmen med de metoder som användes i början av förra århundradet.

Ute på de öppna vattnen håller nationalparkens pärla saimenvikaren till. Många som vistas i Linnansaari nationalpark väntar så på att den här gången har tur att få syn på en vikare titta upp från vattnet. Saimenvikaren tillbringar största delen av sitt liv under vattnet. Linnansaari nationalpark hör till en av saimenvikarens viktigaste biotoper.

Friluftsfolk på Sammakkoniemi lägerområde. Bild: Hanne Liukko

Man behöver inte ha egen båt för att kunna bekanta sig med de vackra insjölandskapen i Linnansaari nationalpark. Om somrarna finns det reguljär båtförbindelse på Haukivesi. Det populära lägerområdet Sammakkoniemi med stugor erbjuder friluftsfolk övernattningsmöjligheter under hela den tid av året då vattnen ligger öppna. Nuförtiden kan man njuta av parken så gått som året runt, inte bara av det somriga Saimen. Långfärdsåkning på skridskor har blivit en allt populärare fritidssysselsättning, och nationalparken bjuder på utmärkta möjligheter för denna aktivitet - lokala företagare plogar varje vinter upp en skridskoled genom parken. Besökarantalet i Linnansaari nationalpark var uppskattningsvis 30 000 år 2015.

Källor:

  • Vauramo, Anu: Linnansaaren torppa, Forststyrelsen, 1994.
  • Kumpulainen, Jouni: Linnansaaren kansallispuiston historiaselvitys, Forststyrelsen, 2006.

Läs mer:

 
 
 
 
 

 

Linnansaari nationalpark

  • Inrättad  1956
  • Areal 97 km²

Linnansaari nationalparks symbol - saimenvikare

Linnansaari nationalparks symbol är saimenvikare