Överlevnadsmetoder

I torpets ladugård fanns som mest två kor, några kalvar och ett par får. För transporter användes en dragren ända fram till år 1939 då man i stället för den skaffade en häst. Torpet hade ingenting att sälja - allt det som boskapen producerade användes i det egna hushållet.
I torpets ladugård fanns ett par får, som var vanligt på den tiden. 

Bild: Markku Pirttimaa

Det småskaliga lantbruket var inte särskilt lönande för invånarna i Tiainen så det fanns ett behov av tilläggsförtjänst. Skogsarbete var den huvudsakliga utomstående inkomstkällan. Av invånarna i Tiainen var Jaakko Härkönen den äldre den som mest gjorde skogsarbete. Han var den nästsista av torparna. Efter honom bodde på gården endast hans son som också hette Jaakko Härkönen. Å andra sidan fick man inkomster från skogsarbete även på så sätt, att männen som arbetade på skogsavverkningarna i närheten övernattade i stugan och betalade ersättning för mat och husrum till bonden och bondhustrun.  

Byggnaderna 

Livet i Tiainen var lugnt och fridfullt under hela torpets existens. Även torpets byggnader berättar om småskaligheten och hur litet man nöjde sig med. Enligt syneförrättningen av Puolanka skogsvårdsområde år 1911 framgår att i Tiainen fanns en byggnad som bestod av dagligstuga, kammare och farstu med nävertak. Dessutom fanns en ladugård, bod, lada och bastu med brädtak. Bilvägen till torpet i Tiainen byggdes först år 1980. Elnätet sträckte sig aldrig ut ända till Tiainen.  
Torpet Tiainen anlades någon gång på 1880-talet då lösdrivaren Juho Parkkinen från Auho by i Puolanka kommun byggde ett hem åt sig och sin hustru Elsa Parkkinen på stranden av sjön Kalhamanjärvi, på en plats som på den tiden torde ha varit en väglös vildmark . Man känner inte till det exakta året torpet anlades, men i ett timmer i huset finns inristat årtalet 1886. Från samma år finns det i kyrkboken en anteckning om Johan Parkkinens konfirmation.  

Eget hem i vildmarken 

Den första anteckningen om torpet i Forststyrelsens dokument är från år 1887. I Forststyrelsens handlingar uppskattar man att torpet anlagts år 1880. Det finns alltså ingen klarhet i vilket år Tiainen anlades, vilket är mycket typiskt för kronotorp som anlades under denna tid. Bostaden uppfördes ofta utan markägarens, dvs. statens tillstånd, varvid man samtidigt undvek skatteuppbörd och att betala arrende. 

Kronans långa arm 

Åren gick och med tiden blev torpets existens känd hos myndigheterna och torpet blev därmed skyldigt att betala arrende. Torpet hann dock byta ägare innan det första arrendekontraktet gjordes. Enligt handlingarna skedde detta år 1902 då torpets invånare var Pekka Moilanen och hans hustru Kreetta Stiina Hiltunen. Det finns inga anteckningar kvar om det exakta innehållet i arrendekontraktet. Samma gäller även det kontrakt som år 1908 gjordes med torparen Pekka Väisänen. 

Efter att Väisänen gett sig iväg att söka lyckan i Amerika övertog Jaakko Härkönen torpet. Det hyreskontrakt som han ingick med Forststyrelsen förutsatte att han varje år betalade en hyra bestående av 31 liter spannmål till staten. Av spannmålen skulle hälften vara råg och andra hälften korn. I kontraktet gav man tillstånd att röja ny åkermark för eget behov, dock högst 0,9 hektar. I arrendekontraktet från år 1914 nämns att torpet Tiainen hade 0,1 hektar åker och 3 hektar ängsmark. Torpets odlingsmark var som störst år 1956 då åkerarealen uppgick till hela 0,96 hektar. 

Till kronotorparens rättigheter hörde också tillstånd att skaffa det virke han behövde för husbehov från statens skog utan särskild ersättning. På samma sätt fick även boskapen beta gratis i skogarna. 

År 1922 stiftades lagen om rätten att lösa in de torp som låg på statsägd mark. Lagens verkningar kom dock långsamt till synes och torpet Tiainen blev en självständig gård först år 1930. Gården fick då namnet Alanne. 

Slutet för torpet och den nya början 

Så småningom nådde den nya tidens inverkan även Kajanalands utmarker och det levnadssätt som torpet i Tiainen representerade blev föråldrat. Då Jaakko Härkönen den yngre med tiden hade blivit äldre samtidigt med sitt torp utan att ha bildat familj och utan att ha gjort några större förnyelser, lockade Tiainen inte längre några nya invånare efter det att Härkönen år 1977 flyttat in till Puolanka kyrkby. De tomma och oskötta byggnaderna började förfalla tills gården övergick i statligt ägo år 1994 efter att den sista ägaren dött. 

År 1997 beslöt man att rusta upp torpet Tiainen. Forststyrelsen, Kajanalands museum och Kajanalands miljöcentral gjorde gemensamt upp en renoveringsplan och arbetet påbörjades. Man såg till att material och arbetsmetoder noggrant motsvarade gammal praxis. Arbetet blev färdigt år 1999 varefter underhållet och förvaltningen av torpet Tiainen övergick på Forststyrelsens ansvar. Som resultat av restaureringsarbetet kan alla nu få se en gammaldags kronotorpsmiljö på stranden av sjön Kalhamajärvi i Puolanka i Kajanaland. Besökaren kan livligt känna och få en föreställning om hurdant liv man levde i Kajanalands utmarker ännu långt in på 1900-talet.