Skogsvildrenen och renen ser väldigt lika ut. På basis av utseendet är det därför ibland omöjligt att avgöra vilkendera arten det är frågan om. Skogsvildrenen är i regel större till växten. Den har längre ben och hornen är smalare och större än hos renen. Skogsvildrenen är mörkare till färgen. Skogsvildrenen är också skyggare än renen.

Skogsvildren. Bild: Ari Meriruoko

Skogsvildrenen och renen kan tillsammans få fortplantningsduglig avkomma. Korsningen reducerar den till arvsmassan rena skogsvildrensstammen. Den nordliga skogsvildrensstammen har bestått av två underarter, ren som tämjts av fjällren och skogsvildren.

Skogsvildrenen - renlavsmoarnas nomad

Skogsvildrenen är anpassad till att leva i skogbevuxna områden och kan även överleva stränga vintrar. De långa benen och breda klövarna gör det lättare att vandra i snön. Hornens spets har formen av inåtgående V-bokstäver, vilket gör det lättare att röra sig i täta skogar. Både rentjuren och renkon har horn som årligen växer till skillnad från många andra hjortdjur. Tjuren fäller sina horn sent om hösten eller i början av vintern, kon först i början av sommaren då den nya kalven vuxit lite.

På sommaren trivs skogsvildrenen på frodiga myrar. Bild: Ari Meriruoko

På vintern trivs skogsvildrenen på fridfulla lavhedar och på sommaren på frodiga myrar. På våren vandrar de österut till kalvningsområdena och sommarbetena där hjordarna splittras. På hösten börjar renarna samlas i hjordar igen och vandrar västerut till vinterbetena. På midvintern kan man ofta se renar ligga på sjöisarna, därifrån de med jämna mellanrum besöker de omgivande skogarna för att äta.

På vintern går hjordarna ofta i långa rader i den djupa snön för att spara energi. Även gropar som skogsvildrenarna grävt då de sökt renlav på hedarna samt små bönor av spillning vittnar om att skogsvildrenar vistats i området. Spåren av klövarna är breda och rundade i spetsen.

Den huvudsakliga födan på vintern består av renlav samt tagellav och skägglav som växer på träden. Skogsvildrenen har ett väldigt känsligt luktsinne med hjälp av vilket den hittar renlav till och med under ett tjockt lager av snö. På sommaren äter skogsvildrenen bl.a. tuvull, vattenklöver, dunört samt olika slag av gräs och starr. Däremot äter skogsvildrenen endast litet lövfoder eller kvistar.

Släkten går vidare

Under brunstslagsmålen på hösten kvalificeras de bästa rentjurarna för att föra släkten vidare. En rentjur med hög status kan ha allt från ett halvt dussin till några tiotals renkor i sitt harem. Brunstperiodens topp infinner sig vanligtvis i slutet av oktober. På våren jagar dräktiga renkor bort sin kalv från föregående år och föder vanligtvis en kalv i månadsskiftet maj-juni. De första två veckorna rör den sig på tumanhand med sin kalv. Senare bildar renkorna små grupper tillsammans med sina kalvar. Under brunsttiden på hösten slutar vajan att dia sin kalv och den får börja klara sig på växtföda.

En månad-gammal kalv. Bild: Martti Montonen

De stora rovdjuren reglerar skogsvildrensstammen

De stora rovdjuren håller för sin del skogsvildrensstammen frisk och livskraftig. Då skogsvildrenarna återvände till vårt land förde de även med sig vargar som dödar de svagaste individerna. Järvar äter upp de kadaver som vargarna lämnar efter sig. Järven behöver väldigt god tur för att själv lyckas fälla en skogsvildren. Lon kan tyst smyga på en skogsvildren som gräver i den djupa snön utan att skogsvildrenen märker den och genom ett snabbt överraskande anfall kan lon få skogsvildrenen som byte. Björnen utgör inget problem för skogsvildrenen om vintrarna, men på sommaren är skogsvildrenen ett bytesdjur för björnen på samma sätt som för vargen.

Skogsvildrenen försöker att undvika att bli dödad genom att lägga sig och vila på öppna platser, på sommaren på myrar och på vintern på sjöarnas och tjärnarnas isar. Skogsvildrenen använder även vindriktningen till sin hjälp. Den strävar efter att fly i medvind och tack vare sin vaksamhet, sitt goda luktsinne och sin snabbhet lyckas den ofta med det.

En skogsvildrens vaja. Bild: Martti Montonen

Skogsvildrenens olika skeden i Finland

Ännu på 1600-talet påträffades skogsvildrenen nästan överallt i Finland, men i slutet av 1800-talet hade den försvunnit från hela landet som en följd av jakt. Det finns många traditioner i anknytning till renjakt. På vissa ställer finns det fortfarande spår av jakt på skogsvildren i terrängen.Då skogsvildrenen försvann från Finland bevarades en liten stam i ryska Karelen. Därifrån kom de första skogsvildrenen till Kuhmo på finska sidan på 1940-talet.

I början var Kajanaland i huvudsak en del av den karelska skogsvildrensstammens vinterområde och kalvningen skedde fortfarande på ryska sidan. Den första bestående kajanaländska skogsvildrenstammen bildades i Kuhmo under 1960-talet.

Skogsvildrensstammen i Suomenselkä bildades av de tio skogsvildrenar som flyttades dit från Kuhmo under åren 1979-80.

Läs mer om skogsvildrenen på sidor www.suomenpeura.fi (på finska, engelska och ryska), titta på videon och bekannta sig med alla materialer om skogsvildrenen, producerad i finska-ryska projektet år 2013-2014.

WildForestReindeerLIFE

Skogsvildrenspopuplation sköts med hjälp av ett sju år långt WildForestReindeerLIFE projekt (2016-2023) för att skydda och förvalta skogsvildrenen. Allmänhetens stora intresse för skogsvildrensprojektet riktar sig speciellt till återutsättningarna i Finlands västra delar. Läs mer av WildForestReindeerLIFE projektet (på finska och engelska).

Skogswidlrener på isen. Bild: Martti Montonen