Syöte naturum

Det lönar sig att starta utflykten genom att bekanta sig med Syöte naturum, som ligger vid roten av fjället Iso-Syöte. Naturumet är tillgängligt för alla. Naturumets gård är startpunkten för många av lederna i nationalparken. Du kan alltid be personalen om råd.

Utställningen Lastuja selkosilta (Spån från ödemarken) berättar om naturens och människans växelverkan i Syöte – människor har ju bott i området allt sedan slutet av istiden. Oftast är det lokala konstnärer som ställer ut i naturumets tillfälliga utställningar.

Syöte naturum i vinterskrud. Bild: Jorma Luhta.

Ahmakallio

Den krävande vandringen upp till Ahmakallio utsiktstorn är värt besväret och belönar dig med en fantastisk utsikt på en höjd på 400 meter över havet. Här omges du av de skogsklädda höjderna i sin fulla prakt. Det lönar sig att vandra till Ahmakallio från Syöte naturum, och då är vandringssträckan ca 12 kilometer. Leden följer delvis leden Ahmakierros, som är 17 kilometer lång. En annan möjlighet är att vandra till Ahmakallio från Jaaskamohållet (4 km från parkeringsplatsen till tornet). I Ahmavaara finns också en prydnadsstensförekomst.

Höstens färgprakt i Syöte nationalpark sedd från Ahmakallio utsiktstorn. Bild: Panu Mölsä.

Pytkynharju

Pytkynharju är en ca tre kilometer lång och smal ås. Den är ställvis upp till 30 meter hög, och uppe på dess kam har man har en fin utsikt över omgivningen. Åsen uppstod i slutet av istiden i en ränna i inlandsisen, där sand och grus avlagrades av smältvattnen. Pytkynharju ligger söder om Iso-Syöte. Det är bara några hundra meter till Pytkynharju från Kellarilampi parkeringsplats söder om åsen och Lauttalampi parkeringsplats väster om åsen. Från Naamankajärvi parkeringsplats i öst är det under en kilometer att vandra till åsen.

Pytkynharju i all sin prakt. Bild: Tuomas Uola.

Vattukuru

Fjälldalarna gröptes ur av inlandsisens smältvatten för ca 10 000 år sedan. I Vattukuru möts mäktiga, tiotals meter höga stenblockssluttningar och frodig myrmark. Längs den 2,1 kilometer långa naturstigen i Vattukuru kan du njuta av den mångsidiga och artrika naturen. Stigen startar vid Lehtovaara parkeringsplats nära gränsen mellan Pudasjärvi och Taivalkoski, och utmed den finns ställvis spänger och trappor. Vattukuru och dess naturstig är på sommaren ett trevligt utflyktsmål även för barnfamiljer.

I Vattukuru kan man beundra den vackra solnedgången. Bild: Panu Mölsä.

Kaunislampi

Kaunislampi betyder på svenska ”vacker liten sjö” och den infriar verkligen sitt löfte. Kaunislampi fredade urskogsområde ligger utanför själva nationalparken, ca 35 kilometer norrut från Syöte naturum. Kaunislampi ravinsjö uppstod en gång i tiden i en spricka i berggrunden. Väster om Kaunislampi finns en fornstrand, som uppstod då inlandsisen drog sig undan för över 9 000 år sedan. Då täcktes Kaunislampiområdet av hav och bara bergens högsta toppar höjde sig över havsytan.

Det går en 6 kilometer lång led runt sjön Kaunislampi. På södra sidan av sjön finns en raststuga, där du kan ta en paus. Från raststugan går en förbindelseled till vandringslederna i nationalparken. Från en parkeringsplats vid Ruuhensuo lokalväg kan du promenera till Kaunislampi längs en 1,9 kilometer lång led.

Kaunislampi på hösten. Bild: Saara Airaksinen.

Rytivaara kronoskogstorp

Rytivaara kronoskogstorp är en unik återbyggd museigård belägen mitt i nationalparken. Här får du en inblick i torparnas hårda liv en gång i tiden. Torpet byggdes år 1852 och det har sett många generationer av torpare, långt ute i ödemarken. I början av 2000-talet byggde och restaurerade Forststyrelsen själva torpet, ladugården, boden, bastun, kokskulet och två rior i ursprunglig stil. Du kommer till Rytivaara kronoskogstorp från byn Syötekylä genom att följa skyltarna till Ukonvaara parkeringsplats. Därifrån är det 4 kilometer att vandra till torpet.

I Rytivaara kan du övernatta i Rytitupa, som är en reserveringsstuga. Mer information och bokningar: Syöte naturum.

I Rytivaara finns fårherdar om somrarna. Bild: Panu Mölsä.

Pyhitys

På Syöte nationalparks högsta skogsklädda höjd, det 422 meter höga berget Pyhitys, har du av en fin utsikt över ödemarken omkring dig. På somrarna är det 2 kilometer att gå från parkeringsplatsen upp till bergstoppen, och halvvägs utmed stigen finns ett skärmskydd. Det är ganska krävande att vandra upp till Pyhitys topp, för terrängen höjs 160 meter på en sträcka på 1,5 kilometer.

Det finska namnet Pyhitys (på svenska helgelse) berättar om bergets historia: liksom övriga berg i trakten var Pyhitys skogssamernas heliga offerplats. I sluttningen mot sjön Kostonjärvi finns gamla stenbord vilande på mindre stenar vid vilka man för flera tusen år sedan offrade skogens och sjöarnas håvor till gudarna för att trygga jakt- och fiskelyckan.

På Pyhitys vilar blicken på det storslagna landskapet. Bild: Saara Airaksinen.

Soiperoinen

Soiperoinen är en brant och långsmal ås, som ligger mellan klarvattensjöarna Rääpysjärvi och Soiperoinen. Soperoinen är ett trevligt ställe för kortare utflykter och i dess omgivning finns flera 2–3 kilometer långa leder med rastplatser. Där finns också åtskilliga badställen, så Soperoinen lämpar sig bra för barnfamiljers dagsutflykter.

Människor har hållit till på åsarna och vid sjöarna i Soperoinen allt sedan stenåldern. I området kan den skarpögda hitta fångstgropar för vildrenar som härstammar från stenåldern, tjärdalar och kalkmilor, resterna av en gammal fiskestuga och renskötarstuga, ängslador samt en gammal fiskarflotte i bottnen av sjön.

Rääpysjärvi i Soiperoinen. Bild: Panu Mölsä.

Iso-Syöte

Finlands sydligaste fjäll Iso-Syöte ligger söder om nationalparken. På fjällets topp (432,5 m) trivs fjällväxter, såsom ripbäret vars blad lyser karminröda under höstens färgprakt. Från Hotell Iso-Syötes parkeringsplats startar rundslingan Huippupolku (1 km), vid vilken det finns en utsiktsplattform. Där har du en fantastisk utsikt över de skogsklädda höjderna i nationalparken. Utmed stigen kan du bekanta dig med områdets landskap, natur och geologiska historia. Området ingår i Syöte strövområde.

På Iso-Syötes topp har man en vacker utsikt över Romevaara. Bild: Panu Mölsä.