Naturen i Leivonmäki

Bild: Markus Sirkka / Sirkka Image Photography
Leivonmäki nationalpark är som ett Mellersta Finland i miniatyr. Här finns det natur i form av allt från skogar till myrar, sjöar, brusande forsar och fantastiska åsar.

Så här värnar vi om naturen

Ljusa åsskogar

Leivonmäki nationalparks mest karakteristiska drag är naturens och landskapets variation. Nationalparken består av två delar, som skiljs åt av sjön Rutajärvi. Rutajärvi är en karg sjö, vars vattenvegetation är sparsam. Ställvis kantar fräkenväxtlighet och vassruggar strandlinjen. Stränderna är varierande: myrar, översvämningsängar, stenfält och åsar. Speciellt stränderna på Syysniemis sida är mycket steniga.

I parkens norra del ligger det till sitt landskap ödemarkslika Syysniemi, vars värdefullaste skogsnatur representeras av de över 130 år gamla talldominerade åsskogarna och av de gamla granskogarna och grankärren, vilka är i nästan naturligt tillstånd. På Syysniemiområdet häckar många rovfåglar, hackspettar och övriga gammelskogsarter. I hålträd trivs flygekorrar och många ugglor. Invid vattendragen kan man finna utterns spår. 

Bild: Hanna Aho
 

Hietajärvikangas åskedja

I Syysniemis västra del höjer sig marken till en ås, som fortsätter från Hietajärvenkangas åsområde via den långa och smala Joutsniemi till parkens södra del. Den flera kilometer långa åskedjan är i sin helhet en representativ och betydande geologisk formation. Åsarna, som slingrar sig som långsmala ryggar, har bildats av den senaste istiden för 10 000 år sedan, under den tid då glaciären smälte. Åsarnas jordmaterial samlades vid älvmynningarna, då vattnet som strömmade inuti isen transporterade, sorterade och lagrade sand och grus.

Åsarna utgör en mångsidig miljö för vegetationen. Växtplatsens omständigheter varierar efter sluttningarnas väderstreck och lutningsgrad. Leivonmäki nationalparks åsskogar består huvudsakligen av tämligen torr, öppen tallmoskog. De skuggiga dödisgroparna vid åsarnas kanter berikar åsnaturen.

Naturens gåvor i Haapasuo

Myrar i naturtillstånd

Haapasuo myr. Bild: Timo Nieminen

I myrväxtlighetens zonfördelning hör Haapasuo -området till Inre Finlands excentriska högmosse-zon. Myren ligger ändå i övergångszonen mellan de nordliga aapamyrarna och de sydliga högmossarna, så det påträffas även aapamyrar på området. Högmossarna är välvda och får näring endast med regnvattnet. Myrens randområden får även näring av vattnet som rinner från de omgivande mineralområdena, så de är näringsrikare än myrens mittpartier.

Haapasuos mittpartier består till största del av öppen mosse, vitmossans rike, som pryds av tuvullens vita ullbollar i juni-juli. Randområdenas tallmyrar är bra ställen att bekanta sig med myrarnas risväxtlighet; getpors, odon, finnmyrten och dvärgbjörk.

Haapasuo är ett betydande skyddsområde för fågelfaunan och myrvegetationen. För flera av mossens fågelarter, såsom ljungpiparen och grönbenan, är Haapasuo sydliga Mellersta Finlands mest betydande häckningsområde. På Haapasuo häckar även dalripan, tranan, tofsvipan och gulärlan.

Restaureringsområde

Haapasuo har till största del bevarats i naturligt tillstånd, endast myrens randpartier har dikats på 1960-talet. På de dikade områdena strävar man till att genom restaureringsåtgärder (www.metsa.fi) återföra myren till dess naturliga tillstånd. Haapasuo i Leivonmäki var ett av de första områden där man täppte till myrdiken och sedan försökte lyfta myrens vattennivå. En forskning i restaurering av myrar visade sedermera, att det inte endast räcker att dämma dikena för att återställa myrens vattenbalans. En annan faktor är att minska avdunstningen. För att minska avdunstningen såväl som av landskapsskäl har myrens träd avverkats. Haapasuo är t.o.m. riksomfattande ett betydande återställningsområde av myrens naturtillstånd.

Hjorton. Bild: Kari Leo

Ljusa åsmoar

Åskedjan väster om Haapasuo, Haapasuonharju, består till största del av karga och torra tallskogar, vars lingonskörd lockar bärplockare om hösten. Lika som i Syysniemi livas de 100-åriga tallmoarna upp av åssjöar och tjärnar samt sänkor och dödisgropar med mångsidigt trädbestånd. Vartijamäkis sandväg, som går längs Haapasuonharju, är en fin "utsiktsväg" genom parkens södra del. I Haapasuonharjus grova och ljusa tallskogar häckar parkens symbolfågel, nattskärran. Haapasuonharju är nattskärrans mest betydande revirområde i Mellersta Finland.

Nattskärra i Leivonmäki

Nattskärran gynnas av torra tallmoar och bergs- och åstallskogar som livsmiljö. I Leivonmäki nationalpark finns det utmärkta boplatser för fåglarna. Haapasuonharju är ett av nattskärrans mest betydande revirområden i Mellersta Finland. Tyvärr hör man alltmer sällan nattskärrans läte, som påminner om en spinnrocks surr. Bilar dödar mängder av nattskärror som vilar på vägarna och människor har slagit sig ner i nattskärrans livsmiljö.

Nattskärra. Bild: Antti Below

Flyr indan kölden i dvala

Nattskärran tillbringar dagarna sovande på en trädgren eller på marken med tillit till sin skyddsfärg. Fågeln har så bra skyddsfärg att det är näst intill omöjligt att upptäcka den då den ligger på marken. Morgon- och kvällsskymningen är brådskande tider för nattskärran. Den jagar genom att flyga med öppet gap över skogar och gläntor. Nattskärrans föda består av nattfjärilar och andra stora skymningsinsekter.

Nattskärran är välanpassad till Finlands varierande sommarväder. Eftersom det inte just flyger några insekter under regnigt och kyligt väder, går nattskärran i dvala då den hotas av näringsbrist. I dvalan kan dess kroppstemperatur sjunka t.o.m. under 10 grader. I augusti-september är det dags för nattskärran att återvända till söderns sol. Den återvänder från Afrikas savanner till Leivonmäki i maj-juni.

Åtskilliga öar och obebyggd strand

Rutajärvi (areal 1100 ha) delar nationalparken i två delar. I slutet av 1800-talet har dess yta två gånger sänkts, sammanlagt fyra meter. I och med sänkningen av ytan har Rutajärvi fått talrika små holmar, som är betydande till sitt naturskydds- och landskapsvärde. Den gamla steniga strandlinjen är synlig bl.a. invid stigen som går till Joutsniemi.

Bild: Upe Nykänen / RetkeilyKS

I och med vattensänkningen har det också bildats översvämningspåverkade grankärr på strandområdena. På de gamla tillandningsområdena växer det sällsynta växtarter, såsom ängsnycklar och småsileshår. Stränderna på Syysniemisidan är gamla statliga marker, och har som sådana besparats från stugbebyggning och bevarats i naturligt tillstånd.

Till Rutajärvis häckande fågelfauna hör bl.a. storlom, sångsvan, drillsnäppa, skäggdopping och gråhakedopping. På de små lugna tjärnarna häckar knipan.

Rutajärvi och Päijänne förenas av den forsande Rutajoki. Päijänne ligger 45 meter lägre, så forsarna är ställvis branta och bildar vattenfall. Forsarna ökar syrehalten i vattnet och Rutajärvi är ett viktigt förökningsområde för insjö-öringen, som kräver syrehaltigt vatten. Rutajoki har rensats och dess övre lopp har dämts. Oberoende av detta har älvomgivningen bevarats i rätt naturligt tillstånd.

Leivonmäki nationalpark

  • Inrättad  2003
  • Areal 30 km²

Leivonmäki nationalparks symbol - nattskärra

Leivonmäki nationalparks symbol är nattskärra