Naturen i Lapska armen

Storfjällen i Lapska armens ödemarksområde når högt upp i skyn. I fjällriket med stränga vintrar och ljusa somrar lever arter som inte påträffas någon annanstans i Finland.

Så här värnar vi om naturen

Finlands högsta punkt på Halde fjäll

Fjällen i Lapska armen uppkom när Skanderna veckades för hundratals miljoner år sedan. Där möts det gamla urberget som Finland vilar på och den yngre berggrunden i Skanderna. Halde är det högsta fjället i området. Haldes topp ligger på norska sidan om gränsen, men vid råmärket finns den högsta punkten i hela vårt land, 1 324 m över havet. 

Vid skollans kant

I samband med att bergen veckades kom yngre stenmaterial, skiffer som uppkommit genom avlagringar på den forna havsbotten, att skjutas över den gamla berggrunden. Den hållbara skifferstenen i skollan har skyddat de vittrande skikten under sig. Branterna på Saana, Saivaara och andra höjder i trakten är kanten på den skollan. 

Terrängen i Lapska armen är svårframkomlig på många ställen. Blockhav uppkommer lätt i det arktiska klimatet. Klippans yta krymper, utvidgas och spricker i takt med att temperaturerna växlar. Vatten fryser i bergsskrevorna och klyver till slut berget till block, som rullar ner till foten av fjällen.

Storfjällen längst i norr

Förhållandena i Lapska armen är unika i Finland. Till följ av områdets höjd över havet och nordliga läge hör vegetationsperioden till de kortaste i Europa, endast cirka 100 dygn. Årets medeltemperatur ligger klart under noll grader. Tack vare Golfströmmen är klimatet i Lapska armen och Norra Norge ändå varmare än i andra områden på samma breddgrader.

Skandernas kanter tillför dessutom jordmånen kalk, vilket leder till att här finns många växter som inte förekommer någon annanstans i vårt land. Många av områdets sällsynta växter är fridlysta.

På högfjällen i Lapska armen kan man hitta alpväxter, såsom isranunkel, fjällspira och fjällklocka. I områden med snölegor förekommer polarranunkel och på kalkhaltiga klippväggar växer fjällarnika och lappfingerört. I ödemarksområdet i Lapska armen förekommer flera växter som är sällsynta i Finland, såsom rosenbinka, lappkattfot och lapsk alpros.

Trädlöst kalfjäll

Trädlöst kalfjäll är den dominerande vegetationstypen i Lapska armen. Fjällbjörkdungar förekommer endast i älvdalarna. Områden som ligger 900–1 300 m över havet klassificeras som mellanalpin zon, där en kuriositet är kantljungsfjällhedarna. Kantljungen är en ljungväxt som känns igen på sina klockliknande vita blommor och kantiga skott. Även gräshedar som domineras av klynnetåg eller fårsvingel blir allt vanligare i den mellanalpina zonen. 

Fjällsippshedar

Finlands största fjällsippshedar finns i de kalkhaltiga områdena i Lapska armen. Fjällsippan växer på både torra kullar och friska sluttningar. Vattnet som sipprar fram ur kalkberget tillför fukt och näring till de ängsliknande fjällsippshedarna. På hedarna trivs också många andra fjällväxter som behöver kalk, såsom fjällglim, fjällyxne, nätvide och lapsk alpros. Stenarna, tjälen och snön åstadkommer frostmarksformer, snölegor och blockhav där endast mossor och lavar växer. 

Fjärilarna flyger dag och natt

Vegetationen på fjällängarna i den nordligaste delen av Lapska armen försörjer olika fjärilsarter, vars tidiga stadier lever endast på vissa fjällväxter. Den högnordiska pärlemorfjärilens larv får sin näring från fjällsippa och kantljung. I området kring Kilpisjärvi har man påträffat 340 fjärilsarter, av vilka 16 arter inte förekommer någon annanstans i Finland. Även den nordiska igelkottsspinnaren (Acerbia alpina), som fått sitt vetenskapliga namn efter forskningsresanden Giuseppe Acerbi, trivs på fjällplatåerna i Lapska armen. 

Fjärilarna på fjällängarna tar vara på de få varma dagarna och lämpliga förhållandena i fjällen. Tack vare de ljusa sommarnätterna kan fjärilarna under gynnsamma förhållanden flyga både dag och natt. Många nattflyn och mätare bland nattfjärilarna flyger emellertid först efter midnatt, när solen försvinner ur sikte bakom fjället. 

Insekterna i fjällen är ofta mörka till färgen och håriga, för att kunna ta vara på så mycket som möjligt av solens värme i sin lilla kropp. På grund av den korta sommaren flyger fjärilarna i allmänhet först i juli. Annjalonji naturskyddsområde har inrättats speciellt för att skydda hotade fjärilsarters habitat och på sommaren är det förbjudet att röra sig utanför de markerade lederna i området. 

Fjällripan är Lapska armens symbol

Fjällripan (Lagopus muta), som stannar kvar i fjällen året om, har valts till symbol för ödemarksområdet i Lapska armen. I Finland omfattar fjällripans utbredningsområde Lapska armen och fjällen i norra Lappland, liksom också de högsta fjällen i Pallas-Yllästunturi och Urho Kekkonens nationalpark.

Fjällripan stanna i fjällen året om. På vintern äter fågeln knoppar från dvärgvide och -björk samt bär och frön som vinden sopat fram under snön. Fjällripans släkting dalripan trivs i skydd av en fjällbjörksdunge. Under vintern äter den huvudsakligen fjällbjörkens knoppar. Båda arterna tillbringar vinternätterna i en snögrotta, vilket sparar energi och skyddar mot rovdjur.

Det kan vara svårt att se skillnad på fjällripan och dalripan på rak arm. Identifieringen av arterna underlättas av vetskapen om att en fågel som befinner sig på kalfjället sannolikt är en fjällripa, medan dalripan föredrar en fjällbjörksdunge. Fåglarna känns lätt igen på lätet. Fjällripan har ett knarrande läte, medan dalripan upprepar ett kacklande och avrundar med ett skrattande läte. 

Båda har en snövit vinterdräkt. Endast stjärtpennorna är svarta och de syns när fåglarna flyger. På vintern känns fjällripetuppen igen på ett svart tygelstreck mellan den svarta näbben och ögat. På sommaren identifieras fjällripan lättast med stöd av habitatet, även om fågeln också har kännspakt lätta linjer. 

Fjällripans sommardräkt har vackra klippgråa och bruna nyanser, medan dalripan är skogaktigt rödbrun. Fjällripan litar på sin skyddsfärg och flyger upp först i sista sekunden när en vandrare närmar sig.

Andra fåglar i fjällen

Cirka hundra fågelarter häckar i ödemarksområdet i Lapska armen och största delen av dessa är flyttfåglar. Endast ett fåtal fågelarter klarar av att övervintra i kylan och snön i Lapska armen. Utöver fjällripan har också dalripan och jaktfalken, som jagar båda arterna, anpassat sig till de svåra förhållandena.
Snösparven och fjällpiparen hör till de fjällfåglar som häckar i Lapska armen. Till de mest talrika hör ängspiplärkan, lappsparven och stenskvättan. Blåhaken, Lapplands näktergal, är kännetecknande för fjällbjörksdungarna i Lapska armen. 

Ringtrasten är vårt lands nordligaste trastart och en av kuriositeterna i Lapska armen. Ringtrasten trivs på steniga platser på kalfjället och huvuddelen av de några hundra par som finns i Finland häckar i Lapska armen. Ringtrasten är väldigt skygg men man kan ana att den finns i närheten när man hör hanens ljudliga sång. 

Nordliga vadare, såsom kärrsnäppa, smalnäbbad simsnäppa, myrspov, skärsnäppa, mosnäppa, myrsnäppa och svartsnäppa. Finns representerade här och av vissa arter häckar en stor del av hela beståndet i Finland just i Lapska armen. Många rovfåglars förekomst och talrikhet beror på .sork- och lämmelpopulationerna. I området kan förekomma fjällvråk, fjällabb och fjälluggla.

Bland sjöfåglarna i området är det lätt att få syn på kricka eller bläsand. Man kan också se alfågel, svärta och smålom. Silvertärna förekommer i områdets fjällsjöar. Strömstaren rör sig ofta vid bäckarna.

Harrfiske

Vattnen i storfjällsområdet i Lapska armen är syrerika, klara och näringsfattiga. Laxfiskar trivs i dessa vatten. Lapska armen är ett paradis för fiskare, med vårt lands bästa vatten för lax-, fjällrödings-, sik- och harrfiske. Harr och gädda finns i sjöarna upp till 700 m höjd. De största harrarna kan väga ett par kilo och de största gäddorna kring tio kilo. Öring finns i alla strömmande vattendrag. Många vandringsfiskar är emellertid numera hotade, så i syfte att skydda de vilda fiskbestånden rekommenderas att man slänger tillbaka alla öringar i vattnet.

Den vackra fjällrödingen har anpassat sig till kalla vatten. På sommaren håller den sig undan på djupet i sjöarna där vattnet är svalare. Vindstilla sommardagar kommer fjällrödingarna upp till ytan för att fånga mygg. Efter istidens slut var fjällrödingen den första arten som spred sig till de kalla vattnen i fjällen. När inlandsisens vikt försvunnit höjde landet sig och vattendragens höjdförhållanden ändrades. Pihtsusköngäs vattenfall blev ett hinder som de arter som kom efter fjällrödingen inte längre kunde ta sig förbi. Därför är en dvärgvariant av fjällrödingen den enda fiskarten i vattendragen ovanför Pihtsusköngäs.

Fjällräven en äkta fjällbo

Fjällräven var fanns tidigare fjällen i Lappland, men är numera mycket sällsynt i Finland. Fjällräven har inte lyckats föröka sig i vårt land sedan 1996. I våra grannländer finns fortfarande några hundra fjällrävar och på senare tid har populationen utvecklats i en något positiv riktning. Forskare i de nordiska länderna samarbetar för att rädda fjällräven.

Även fjällämmelns ursprungliga hemtrakter finns i Lapska armen. Från snölegorna ger sig fjällämlarna ut på sina vandringar, som kan sträcka sig så långt som till Rovaniemi. Senast vandrade fjällämlarna 2011. Då hade 41 år hunnit gå sedan den föregående stora vandringen. Minskningen av lämmelpopulationen under flera årtionden torde också ha bidragit till fjällrävens nedgång.