Naturen i Skärgårdshavet

14.7.2021
Under varning för skogsbrand (ilmatieteenlaitos.fi) är det endast tillåtet att göra upp eld på inbyggda eldplatser försedda med rökkanal samt i stugors eldstäder. Den som tänder en eld ansvarar också för säkerheten. Det kan finnas lokala eldningsförbud vid dessa eldplatser.

Stenig strand i solnedgången. Halvmulet, vågor i bakgrunden. Solen kastar sina sista strålar förrän den går ner i horisonten.

I skärgårdens vindpiskade natur är de vidsträckta fjärdarna, stämningsfulla vårdbiotoperna, undervattensmiljöerna och de frodiga lundarna viktiga livsmiljöer för åtskilliga djur- och växtarter.

Så här värnar vi om naturen

Över 2000 öar lockar till äventyr vid Skärgårdshavet

Skärgårdshavet mellan Åland och fastlandet är en av världens största skärgårdskomplex. Till Skärgårdshavets nationalpark hör för tillfället över 2000 öar och skär som formats av inlandsisen och vågorna. Inom nationalparkens samarbetsområde finns det ca 8 400 öar, kobbar och skär. Nationalparken består huvudsakligen av karg yttre skärgård, som karakteriseras bl.a. av vindpinade bergstallskogar, lågvuxna lövskogar samt kala klippor, som blottar delar av den 2000 miljoner år gamla berggrunden. Å andra sidan finns det också ytterst frodiga områden i bergssvackorna vars växtlighet är mycket mångsidig. 

De vida fjärdarna, brackvattnet, de trädlösa yttre skären samt de frodiga lundarna skapar en livsmiljö för en mycket mångsidig flora och fauna. Nationalparkens kuriositet är kulturlandskapen: lövängar, hagmarker, torrängar, hedar och strandängar som betas av skärgårdsbefolkningens boskap. I parken finns det ca 300 ha kulturlandskap. 

Nationalparkens mål är att skydda naturen och kulturen i Skärgårdshavet, att bevara de traditionella naturbruksformerna som hör därtill, att bevara det levande skärgårdssamhället samt att främja miljöforskning.

Udde av sten och berg i ett somrigt havslandskap. Sjögång på havet.

Jurmo är en unik, låglänt ö som utgörs av en grusås som är en del av Salpausselkä. Öns vegetation består till största delen av karg momark med enar, där de alpackor som bor på ön går på bete. Jurmos mjukt buktande grusstränder ändrar hela tiden form på grund av vågsvallet. Jurmo en utmärkt plats för fågelskådning och i byn finns även en fågelstation (tly.fi, på finska) som används aktivt. 

Utö fyrö (parainen.fi) är den sista utposten i skärgården innan man möter det vida öppna havet i Östersjöns huvudbassäng. Om vårarna rastar flyttfåglarna som anländer från sydligare breddgrader ofta på Utö efter flygturen över havet.

Jungfruskär är en paradisö i nationalparken, belägen mitt i Skiftet. Ön är känd speciellt för sina orkidéer och sina välskötta vårdbiotoper. Till Jungfruskär går ingen reguljär färjförbindelse, men med egen båt går det bra att lägga till vid gästbryggan.

Örö kustfort öppnades för allmänheten 2015 när militären efter hundra år avslutade sin verksamhet på ön. Det begränsade tillträdet till ön har skyddat naturen för hårt slitage, medan militärverksamheten har förhindrat att ön växt igen. På ön finns flera sällsynta naturtyper, såsom solexponerade torrängar som doftar av backtimjan och sandstränder som har bevarats i nästan orört skick. 

Utöver de mer kända öarna finns det otaliga andra små och stora pärlor i Skärgårdshavets nationalpark. Många av dessa kan nås endast med egen båt eller i kanot. 

 

Östersjön kryllar av liv

P.g.a. salthalten i Östersjöns brackvatten (5 - 6 promille i Skärgårdshavet) är växternas och djurens artrikedom under vattenytan sparsam, men tack vare individmängden myllrar havet av liv.

Undervattensbälten

Vattendjupet inverkar på det levande organismsamhället under ytan; ju djupare ner, desto mindre solljus får fotosyntetiserande växter. Strandbältet (litoralen) är den delen av vattentäckt strand var fotosyntetisering är möjligt och där också artmångfalden är störst. Strandbältet kan indelas i tre zoner enligt vattennivån: sublitorala zoner befinner sig alltid under vatten, hydrolitorala zoner kan blottas vid lågvatten och geolitorala zoner täcks endast av vatten då högvatten råder.

Korall liknande alg på havsbottnet. Solens strålar silas genom vattnet.

Havsbottnens växtlighet varierar med bottnens kvalitet. De mjuka havsbottnarnas arter, så som vitmärlan och snabelsäcksmasken, lever nedgrävda i sedimentet. På mjuka gyttjebottnar och grövre sand- och grusbottnar växer kärlväxter som möjor och slingeväxter. Sandmusslan och flundran föredrar sandbottnar som de kan gräva ner sig i. Blåmusslan och havstulpanen fäster sig gärna på stenbottnar och skaffar föda genom att filtrera näring ur vattnet.

Pelagialen är ett bälte av öppet vatten, vars näringskedja grundar sig på i vattenmassan fritt flytande växtplankton. Djurplankton äter växtplankton, och djurplankton äts av en variation av fiskarter och ryggradslösa djur, som i sin tur fungerar som byte till större fisk, säl och fåglar. Dött material från pelagialen sjunker ner till botten-bältet (profundalet), vart tillräckligt med ljus för fotosyntes inte når. Bottendjur återför näringen från det döda materialet till näringscykeln. Om det inte finns tillräckligt med syre vid havsbottnen dör bottendjuren och dött material sedimenteras. 

Algbälten

Olika algarter bildar algbälten på sten-och grusbottnar. Blågröna alger hittas flytande på vattenytan och varma somrar då det finns rikligt med näringsämnen i havet bildar de blågröna algerna stora algblomningar. En sorts blågrön alg bildar en hal biofilm på klipporna vid vattenlinjen och gör det lätt att halka.

Under vattenytan finns ett årligen förnyande trådalgsbälte. Trådalger är bl.a. den på våren förekommande trådslicket samt grönslicket, som är vanligare på sommaren. Smalskägg och krulltrassel växer tätt på beväxta stenar och på blåstång. I skydd av trådalgerna lever rikligt med snäckor och märlkräftor samt gråsuggors larvstadier.

Blåstång på havsbottnet. Solens strålar färgar algerna gyllengula.

Blåstång bildar mångåriga växtbestånd i strandvattnet. Blåstången är en nyckelart, d.v.s. den är viktig för hela Skärgårdshavets ekosystem. Tångmärlor och tånggråsugga trivs i skydd av blåstången. Många fiskar, så som småspiggen och storspiggen, lever bland blåstången. Det goda utbudet av bytesdjur lockar rovfiskar, t.ex. abborren och gäddan. På blåstången lever även andra alger och övriga organismer, t.ex. tångbark.

Vid blåstångsbältets slut börjar rödtångsbältet, som kan sträcka sig till över tio meters djup. De vanligaste förekommande rödalgerna är ullsleke och gaffeltång. Bland rödalgerna växer även andra alger, framför allt brunalger. Blåmusslan förekommer ställvis rikligt i rödalgsbältet.

Närbild av blåmusslor

Havsörnen och Skärgårdshavet

Förekomst

En halvtimme med båt ut mot de öppna fjärdarna och där ser man den redan. Den magnifika storleken och sättet att glida fram genom luften, indikerar att det är fråga om ett havsörnspar som cirklar över den intilliggande ön. Under de senaste årtiondena har skärgårdens besökare allt oftare fått beundra den ståtliga havsörnen.

Havsörn fotograferad på nära håll. Örnen har näbben öppen.

För ett halvt sekel sedan verkade havsörnarnas framtid betydligt värre. Då handlade det om ren tur ifall man fick se den ståtliga fågeln sväva över kobbar och skär. Under de dystraste åren klarade sig endast ett fåtal havsörnsungar till flygg ålder i Skärgårdshavet. Under 1970-talet led havsörnsstammen av miljögifter som samlades i näringskedjan och därav anrikades i den stora rovfågeln i näringskedjan topp. Under sekelskiftet 1900 betalades dessutom skottpeng på rovfåglar, vilket inverkade på stammens storlek redan före miljögifternas intrång. Denna kombination minskade drastiskt på havsörnsstammen.

Olika miljögift såsom DDT, PCB, dioxin och metylkvicksilver anrikades i havsörnarna i näringskedjans topp, vilket gjorde att stammen höll på att dö ut. På grund av miljögifterna blev äggskalen så tunna att de kunde krossas under ruvningen.
Från naturskyddshåll startade på 1970-talet en organiserad hjälpaktion, under ledning av WWF, för att hjälpa havsörnsstammen. Matning med giftfri föda för havsörnen startade redan under 1960-talet via aktiva naturskyddsorganisationer. Användningen av DDT och PCB förbjuds i Östersjöområdet på 1990-talet. Havsörnarnas boträd fredades och naturskyddsområden grundades för att trygga en ostörd häckningsmiljö.

Man sittande i trädet lutar sig mot en tallgren medan han ringmärker havsörnsungar. I boet finns två ungar.

De under flera decennier långa aktiva handlingarna har gett resultat. Till en början var förändringarna ganska små, men till slut började havsörnsstammen växa märkbart. Skärgårdshavets nationalpark deltog i skyddet av havsörnen redan vid grundandet av parken, eller egentligen redan innan för många öar skaffades uttryckligen för havsörnsskyddet. De kraftiga tallbestånden hör nu redan till de vanligaste naturtyperna i den 40-åriga nationalparken. Forststyrelsen deltog aktivt med transporter under observations-, matnings- och ringmärkningsresor samt med övrigt arbete under kampanjen för havsörnens räddning. 

Mera fakta angående havsörnen kan läsas på Finlands Miljöcentrals websidor. Havsörnens framgångsrika återkomst (syke.fi)

Upplev Skärgårdsnaturens rikedom

Växtlighet

En gul blomma mitt i ett grönskande ängslandskap.Vegetationens exceptionella mångsidighet i Skärgårdshavet beror på landskapets småskalighet och berggrundens variation. Även om nationalparken alltså huvudsakligen består av karg och bergig yttre skärgård, kan det ofta i svackorna mellan bergen växa lundväxtlighet tack vare de forna strandavlagringarna och kalkådrorna som förekommer där. I svackorna växer det ofta bl.a. ask .

På betesängarnas utkanter växer det blodnäva och tulkört . På lövängarna blommar å sin sida Adam och Eva och nässelklocka och vid skogsranden getapel och vildapel .

Fauna

På skärgårdshavets område förekommer det 25 däggdjursarter, varav de flesta är smågnagare, men det finns också stora djur, såsom älgar. De flesta av Skärgårdshavets minskande vikarstam finns i nationalparken. Gråsälen har däremot blivit så allmän att den kan dyka upp när och var som helst och iaktta livet ombord.

I Skärgårdshavet har det påträffats 132 häckande fågelarter. Måsarna, silvertärnorna, ejdrarna , tordmularna och tobisgrisslorna häckar på små fågelskär. Knölsvanen, grågåsen och gravanden bygger sitt bo i den lugna skärgården, medan åter storlabben spanar från de höga bergen. I de lövklädda holmarnas skyddade dalar lever även nötkråkan och höksångaren. Nuförtiden kan man även se den högt svävande havsörnen, som man genom aktiva skyddsåtgärder har kunnat rädda från att dö ut. Även skräntärnan och den sydliga kärrsnäppan är hotade fågelarter. 

En flock med fåglar flyger lågt över vattenytan.

En gråsäl tittar upp ur havet. I bakgrunden slår vågorna mot en sten.

Livet under ytan

Talkoarbete i vårdbiotoper

Kulturlandskapet är en viktig del av skärgården

Förutom vida fjärdar och klippstränder är också öppna strandängar, torrängar och hagar en viktig del av skärgårdslandskapet. Kulturlandskapet kan ändå inte bevaras i skärgården om det inte sköts. Skärgårdshavets ängar, torrängar, betesmarker och hedar formades förr i tiden av betande djur och bönders arbete. Då boskapsskötseln minskade i skärgården började kulturlandskapet hotas av igenväxning, förbuskning och beskogning. 

Kor på sommarbete, ligger och vilar sig vid havsstranden. I bakgrunden berg och stormigt hav.

Olika typer av kulturlandskap

Kulturlandskapen består av traditionellt skötta ängs- och betesmarker. De kallas också för kulturbiotoper. Lövängen är en mosaik av öppna ängsgläntor och lundvegetation som bildas av små grupper av buskar och träd. Öppna och frodiga ängspartier kallas för frisk äng. Strandängen är som namnet antyder en lågvuxen äng vid stranden. Torrängen igen är en äng på torr mark med en ofta stor örtrikedom. Hagmarken är betesmark med ett glest trädskikt. Skogsbetet har ett tätare trädskikt än vad hagmarken har. Heden är en trädlös, risbevuxen mo som har uppkommit genom människans verksamhet.

Artrikedomen på friska och torra ängar

På ängarna i skärgården lever arter för vilka öppna livsmiljöer är ett levnadsvillkor. Växter som förekommer på strandängen är bl.a. sumpgentiana, slåtterblomma, smultronklöver, höskallra och rödsäv. Av de fåglar som häckar på strandängen kan man nämna vitkindad gås, grågås, skedand, rödbena och sydlig kärrsnäppa.

Torrängarna imponerar inte bara med sin blomsterprakt utan också med förekomsten av fjärilar och andra insekter. Den blåfläckade lövmätaren är torrängarnas sällsynta invånare. Många fjärilsarter är beroende av vissa specifika torrängsarter. Till exempel lever apollofjärilens larver på kärleksörten och kattunsvisslarens larver på fingerörter och på småborre.

Ängens skötsel förr

I Skärgårdshavet röjdes tillfällig mark för odling även längre bort från bosättning. Först röjdes träd och buskar, sedan bearbetades marken med hacka (kåko) och slutligen brändes eller svedjades den upphackade jorden. Sådana här svedjor kallades för kåkland och användes av bönderna och torparna i skärgården ännu under första halvan av 1900-talet. Ett annat namn på dem på finska är "kauramaa" (havrelandet). Efter att ha gett några skördar av rova eller lin övergick svedjan till att bli slåtter- och betesmark. Då svedjorna småningom växte igen blev de lövängar eller ängar.

Igenväxning skedde även på den tiden då betesbruket var mera utbrett. I hagarna, på hedarna och lövängarna växte det upp en, ljung, rosor, sly och plantbestånd. Skärgårdsbefolkningen röjde med gemensamma krafter upp betesmarken, vanligtvis under våren. Ibland brändes de igenvuxna ängarna och betesmarkerna. Röjning, bränning och betesgång höll ängarna öppna.

Hundratals klövar sköter om kulturlandskapet

I skärgården fanns det traditionellt inte endast sådana ängar som var avsedda för höproduktion. Efter höbärgningen släpptes boskapen ut och beta på ängen. De kulturbiotoper, såsom hedar, torrängar, hagar och skogsbeten, vilka inte lämpade sig för höproduktion, nyttjades endast som betesmark. Den främsta formen av markanvändning på kulturbiotoperna har faktiskt varit bete. Samarbete mellan kreatursgårdar och myndigheter är i dag en förutsättning för att kulturlandskapet skall bevaras. På öarna i Skärgårdshavets nationalpark har några hundra får och över 70 nötkreatur gått på bete sedan slutet av 1990-talet. Det arbete, som djuren utför för skötseln av kulturlandskap, kan inte ersättas av människans arbete.

Läs mera om skärgårdens kulturlandskap i Leif Lindgrens bok Skärgårdens betesmarker. (Boken är slutsåld, men kan lånas från lokala bibliotek.)

Highland boskap med horn på bete omgivna av karg och stenig betesmark.
 

Nuförtiden sköts kulturlandskapet med talkokraft

Nuförtiden restaureras och sköts kulturlandskap i hög grad med hjälp av talkoarbete (frivilligt arbete). Målsättningen är att återställa miljön i sitt ursprungliga skick och att årligen sköta den så att slutresultatet är så likt den ursprungliga ängen eller betesmarken som möjligt. Gamla arbetsmetoder återupplivas om det är möjligt.

På igenvuxna kulturlandskap påbörjas en engångsrestaurering då lövbuskage och en röjs. Sällsynta och värdefulla buskar samt trädliknande enar och pelarenar sparas. I följande skede gallrar man trädbeståndet. Den restaurerade ängen eller betesmarken sköts i fortsättningen med årlig vårstädning, slåtter och bete. Alla kulturlandskap betas.

De frivilliga deltagarna på talkolägren har bl.a. arbetat med vårstädning av lövängar. På våren räfsar man löv och samlar ihop ris och kvistar. På detta sätt får man bort löven som kväver ängsväxterna och kvistarna som utgör hinder vid slåttern. På sommaren står slåtterarbetet i tur, vilket man strävar efter att göra enligt lokala traditioner genom att använda slåttermaskin eller lie.

Kor liggande i skuggan av ett träd i ett somrigt jordbrukslandskap. Bredvid går besökare på en sandväg.

 

Skärgårdshavets nationalpark

  • Inrättad  1983
  • Areal 527 km²

Skärgårdshavets nationalparks ritade logo. Inuti den ovala symbolen finns en havsörn med en fyr och havslandskap i bakgrunden avbildade. Symbolen omges av texten Skärgårdshavets nationalpark på finska och svenska.

Skärgårdshavets nationalparks symbol är havsörnen.

Del av Skärgårdshavets biosfärområde

Skärgårdshavets nationalpark är en del av Skärgårdshavets biosfärområde (skargardshavetsbiosfaromrade.fi). UNESCOs Människan och biosfären –programmets målsättning är att utveckla levnadsförhållandena för invånarna samt befrämja natur- och miljöskyddet.