Mellan två vattendrag – Puruvesi och Pihlajavesi

Bild: Jussi-Pekka Manner.

Punkaharju skiljer åt två av Saimens stora insjöbäcken, Puruvesi och Pihlajavesi. Puruvesi är en av de klaraste insjöarna i Finland och kännetecknas av sina vida fjärdar och ett fåtal holmar. Sjön är känd för sina utmärkta fiskevatten.  Stränderna kring holmarna i Puruvesi består omväxlande av klippor med tvinvuxen vegetation och långa sandstränder som lockar till strandhugg. På åsöarnas branta sluttningar trivs krävande insekter och växter som anpassat sig till förhållandena, såsom den sällsynta backtimjan (Thymus serpyllum). Strövar du längre in på holmarna kan du däremot hitta hela dungar av lind.

Pihlajavesi är ett av saimenvikarens kärnområden, där sannolikheten att få syn på en vikare är som störst. Framför allt då de byter päls gillar vikarna att lapa sol dagarna i ända på de skyddade kobbarna. Pihlajavesis storslagna klippstränder döljer en variationsrik skogsnatur längre in på holmarna. Här finns också landskap som formats av gammalt, traditionellt jordbruk.

Åsnaturens flora och fauna

Åsens säregna former uppkom för ca 11 000 år sedan då inlandsisen drog sig tillbaka mot Bottenviken.Kattfot (Antennaria dioica). Bild: Seija Olkkonen

De första växterna spred sig till området då marken blev bar efter isens smältvatten. Ännu i dag finns där representanter för arter som tidigt bredde ut sig på området. Fältvedeln (Oxytropis campestris) blommar i mängder längs vägen på åsen i maj-juni. Fjällvedeln (Astragalus alpinus) är numera en typisk art för norra Finland och åsar. Växtligheten på området består dock huvudsakligen av arter som är karakteristiska för torra moar. Här trivs bl.a. kattfot (Antennaria dioica), ljung (Calluna vulgaris)och lingon (Vaccinium vitis-idaea).Fältvedeln (Oxytropis campestris). Bild: Mari Laukkanen.

Den branta topografin möjliggör varierande livsmiljöer: de sluttningar som vätter mot söder och väst är verkligen gassande heta miljöer en solig sommardag, medan de sluttningar som vätter mot norr och öster har ett kallt och fuktigt mikroklimat. På sydsluttningarna trivs krävande åsvegetation, som tål en hög temperatur. Jordmånen på åsarna håller vatten kvar dåligt, så växterna bör tåla även torka. Förutom de torra tallskogarna förekommer här också små, frodiga lundar på stränder och i bottnen av dödisgropar. I lundarna växer det krävande arter såsom underviol (Viola mirabilis), skuggviol (Viola selkirkii), mjölkört (Epilobium montanum) och strutbräken (Matteuccia struthiopteris).

På området kan man bekanta sig med typiska arter för torra tallmoskogar. Här kan man träffa på bl.a. skogspiplärka (Anthus trivialis), grå flugsnappare (Muscicapa striata), rödstjärt (Phoenicurus phoenicurus) och gök (Cuculus canorus). I sommarkvällens skymning kan man få höra nattskärrans (Caprimulgus europaeus) spinnande läte. Även spillkråka (Dryocopus martius) och större hackspett (Dendrocopos major) häckar på området. I strandvattnen trivs storlommar (Gavia arctica), gråhakedoppingar (Podiceps grisegena) och skäggdoppingar (Podiceps cristatus). I cembratalldungarna i Laukansaari forskningsskog kan man med god tur stöta på en nötkråkskull (Nucifraga caryocatactes). På Kaarnalahtis och Valkialammis stränder finns det spår efter bävrars (Castor canadensis) knog, och en lugn kväll kan man få syn på själva djuret också. Även bisamråttor (Ondatra zibethicus) och rävar (Vulpes vulpes) har påträffats på åsområdet.

Kokonharju urskog

Kokonharju är en del av Punkaharju naturskyddsområde har fått utvecklas mot ett naturtillstånd. Den gamla delen fredades som urskogsområde redan 1924. Ett nytt område lades till den fredade urskogen 1991. Eftersom inga naturvårds- och avverkningsåtgärder vidtas inom Kokonharju urskogsområde har skogarna i området fått utvecklas utan ingrepp mot ett naturtillstånd. Under de grova tallarna finns granunderväxt och med tiden kommer skogen att växa igen. I urskogsområdets frodiga sänka växter exceptionellt höga träd, vars toppar kan nå över 40 meters höjd. 
Även i framtiden vidtas endast småskaliga naturvårdsåtgärder vid behov i området. Besökare kan bekanta sig med skogen i naturtillstånd från naturstigen som går genom området.

Bild: Anne Pyykönen.

Områdets värden bevaras genom landskapsvård

Punkaharju nationallandskap, där glittrande sjöar skymtar mellan resliga tallar, kräver ständiga vårdåtgärder för att fortsättningsvis tilltala det mänskliga ögat.Bild: Mari Laukkanen.Punkaharju är känd för sina talldominerade åsskogar, där de gamla furorna på åskrönet skapar en känsla av en valvbåge. Skogarna längs åsvägen har gallrats försiktigt på 2010-talet. När de äldre träden dör skapas utrymme för yngre träd att växa och på åsens sluttningar växer träd i alla åldrar, från små plantor till cirka 200 år gamla jättar. Döda träd lämnas kvar på sådana ställen i naturskyddsområdet där de inte stör framkomligheten i området, för att bli habitat för arter som trivs på murknande träd.

Lär känna träden i forskningsparken

Skogsforskningen har långa anor på åsområdet och i dess omgivning. Ett trevligt inslag i Punkaharjuområdet är arboretumet med cirka hundra olika trädslag. Arboretumet finns på Laukansaari i närheten av naturskyddsområdet. Man har på prov flyttat för oss främmande trädarter från områden med motsvarande klimatzon till arboretumet och följt med hur de klarar sig i Finland. I parken finns också säregna former, såsom ormgranar. Genom forskning har man fått allmän kunskap om skogsnaturen och nyttig kunskap till utvecklingen av skogsodlingen i praktiken. Naturresursinstitutet (www.luke.fi) ansvarar för forskningen.

Bild: Jussi Kirmanen