Landskapet på Komio naturskyddsområde på den tavastländska sjöplatån karakteriseras av en ståtlig åsformation, i vilken det ingår bl.a. olika slags dödisgropar av vilka en del vattenfyllda, skogar i solexponerade och skuggiga sluttningar samt representativa myrar. Landskapets mångsidighet och mångfalden av livsmiljöer återspeglas i områdets artrikedom.

Spår av istiden

Nipsippa. Bild: Teijo HeinänenDen geologiska formationen, åsen Luutasuonharju, uppstod i slutet av istiden för ca 10 000 år sedan. Då retirerade istäcket i riktning från sydost mot nordväst. Smältvattnet från inlandsisen sorterade och avsatte sand och grus i isälvarnas deltan och fåror. De sprickor som hade uppkommit inne i isen fylldes småningom av grus- och sandavlagringar. På detta sätt bildades våra längsgående åsar, rullstensåsarna. Till dessa räknas också Luutasuonharju, som höjer sig 20–30 meter ovanför omgivningen.

Istiden lämnade också efter sig tusentals dödisgropar på åsområdena i vårt land. En dödisgrop uppstod då ett stort isblock som lossnat från inlandsisen begravdes under sand och grus. När klimatet blev varmare, smalt det inbäddade isblocket och jord som samlats på blocket föll tiotals meter ner i bottnen av en fördjupning. Dödisgroparna på Komio naturskyddsområde varierar när det gäller storlek och växtlighet, och somliga är torra, andra försumpade eller rentav vattenfyllda.

Åsskogens invånare

Åsen Luutasuonharjus skuggiga och solexponerade sluttningar och deras varierande och mångsidiga åsväxtlighet bildar värdefulla livsmiljöer för ett flertal insektarter. Till exempel på de solexponerade områdena, dvs. de heta, öppna sandområdena, påträffas bl.a. kattfot, gullris, smultron och vissa fibblor. De här växterna är näringsväxter för många fjärilsarter och andra insektarter. Även många skalbaggs-, stekel- och gräshoppsarter är beroende av heta livsmiljöer och blottad sandjord.

Åsskogarna i Komio-området håller småningom på att växa igen, eftersom området under de senaste årtiondena, innan det Svartfläckig blåvinge (Maculinea arion). Teckning: Titta Jylhänkangas blev utsett till naturskyddsområde, var föremål för skogsbruk och effektivt brandskydd, med den följden att de åsarter som kräver solexponerade livsmiljöer blivit allt mer hotade. Skogsväxtligheten hotar att vinna terräng av till exempel åsarten backtimjan och många andra värdefulla arter, som är karakteristiska för solstekta habitat. Samtidigt är många insektarter som lever på åsväxter i fara att försvinna. Till dessa hör den akut hotade arten svartfläckig blåvinge, som livnär sig på backtimjan. Under de senaste åren har man trots allt lyckats främja tillväxten av backtimjan genom bränning, som efterliknar naturliga bränder.

I de skuggiga, mossiga granskogarna i Komio trivs många små däggdjur, såsom skogslämmel samt olika sorkar och näbbmöss. På åsarna med barrskog häckar också många rovfåglar, t.ex. ormvråk, som fångar små däggdjur, och duvhök, som jagar skogsfåglar, samt fiskgjuse, som livnär sig på fisk. I skogarna i centrala Tavastland rör sig också stora däggdjur som älg och vitsvanshjort. Också Egentliga Tavastlands vapendjur lon har en rätt så livskraftig stam på området. Tidvis påträffas också bl.a. björnar, vildsvin och vargar på området.

Värdefull fågelmyr

Luutasuo, som gränsar till åsen Luutasuonharju, är en representativ högmosse, som huvudsakligen har bevarats i naturtillstånd. Endast vissa områden i myrens södra och norra delar är dikade. Största delen av myren är tuvulls-tallmosse och öppen fattigmyr med bl.a. rikligt med tranbär. Mossekantens växtlighet består av ris-tallmosse med bl.a. getpors, odon, dvärgbjörk och hjortron som dominerade arter.

Luutasuo är en värdefull fågelmyr; den har en mycket mångsidig fågelvärld för att vara en såpass liten myr. Till den häckande fågelfaunan hör bl.a. smålom och trana samt vadarna ljungpipare, storspov, enkelbeckasin, grönbena, gluttsnäppa och skogssnäppa, som håller till i laggen i myrens utkanter. Trädpiplärka och ängspiplärka hör däremot till de talrikaste arterna bland småfåglarna. Den i södra Finland mycket sällsynta dalripan har ingått i myrens fågelfauna ända fram till de senaste åren.

Skötsel och skydd av ås- och myrnatur

För att kunna skydda den biologiska mångfalden och de hotade arterna i åsskogar är man i allmänhet tvungen att göra restaureringsarbeten (www.metsa.fi). Syftet är att förändra skogens struktur närmare naturtillståndet och att trygga Backtimjam (Thymus serpyllum) och Svartfläckig blåvinge (Maculinea arion). Teckning: Titta Jylhänkangas hotade arters existens i området tills skogen klarar av att själv producera murket trä och att förnyas på naturlig väg. Vid restaurering av en myr strävar man efter att återställa myrens naturliga vattenhushållning och på det sättet skapa förutsättningar för att dess ursprungliga struktur och flora och fauna skall kunna återutvecklas.

På Komio naturskyddsområde restaureras åsskogar genom att man röjer luckor i skogen och bränner skog. Därtill fälls och ringbarkas träd för att öka mängden murket trä. Skogbevuxna myrar restaureras bl.a. genom fällning av träd för att minska avdunstningen. Under de kommande åren kommer man på Komio naturskyddsområde att utföra rikligt med sådana här skötselåtgärder, för att påskynda återställningen av åsskogarnas och myrarnas naturtillstånd.
Backtimjam (Thymus serpyllum). Teckning: Titta Jylhänkangas