Kol ur kolmilor

Längs Mäntypolku led, nära Suomu naturstuga finns ett tvärsnitt av en kolmila som har restaurerats på sin ursprungliga plats som minne av 1940-talets krigstida milkultur. Då vinterkriget hotade förberedde man sig för den kommande krigsperioden, eftersom man inte skulle få något bränsle från utlandet under kriget. Därför uppfann man en träförgasare som fungerade med träkol. För att få kol grundades det närmast på statens marker koldistrikt. En sådan låg även i närheten av Suomu skogsväktargård. Kolmilor fanns det även bl.a. vid Surkanpuros nedre lopp och vid Sihvonlampi-tjärnarna. Till att börja med högg man självtorkade torrakor på tallmyrarna. Av krigstidens kolbruk finns det kvar några milbottnar i Patvinsuo.

Arbete som krävde yrkesskicklighet

Kolning i mila omfattade ca tre veckors arbete, och milmästarna bodde under den tid i en bastu som byggts vid milan. En milas genomsnittsliga omfång var 16 famnar, med andra ord 28,5 meter. Det kunde gå åt hela 250 m³ trävirke till milan.

Byggandet av milan

Som botten för milan valdes en torr, jämn och stenfri fläck momark. Stället skulle ligga i lä för vinden och i närheten av vatten. Man började trava milan genom att resa en mittstock, i vilkens övre ända man då man travade bildade ett hål för påtändning. Sedan travade man längs markytan ett golvlager av slanor, varefter ca tremeters träklabbar travades runt mittstocken strålformat så att den smalare ändan alltid pekade utåt. På träden lade man kvistar och ris, på vilka man skyfflade jord. Täcket skulle vara tätt, eftersom en glödande mila annars skulle brinna upp i öppna lågor. Till sist byggde man vid milans sida en tändningsugn, vars syfte var att styra bort de explosionskänsliga gaserna som uppkom vid bränningen från milans innersta delar. Underifrån milan ledde en rökgång till ugnen. 

Längs Mäntypolku led finns ett tvärsnitt av en kolmila. Bild: Tarja Teppo

Milbränningen

Då tändningsugnen var tillräckligt het fälldes brinnande kol från milans tak ner i tändningshålet bredvid mittstocken. Man blandade även in torr kluven ved tills milan hade tänt eld ordentligt. Sedan tog man bort ugnen och ersatte den med skorsten av bräder för att få bort gaserna. Man var tvungen att noga vakta den glödande milan dygnet runt.

Ifall milan hade brunnit så länge att det redan syntes flammor i dess nedre del, provade man hur ett järnspett sjönk i milan. Ifall det ännu fanns hårt trävirke, fortsatte man bränningen. En helt och hållet förkolnad mila hackades ihop och läts svalna ett par dagar. Kolen som tagits ur milan vaktades, tills de säkert hade svalnat. Ett milbotten som en gång röjts upp kunde användas i årtal.

Sortering av kolen

Kolen kördes med häst till Suomu skogsväktargårds strandlada, där kolen krossades och sorterades. Under krigstiden gjordes denna efterbehandling av kvinnor. Rengöring av kvinnornas svarta ansikten och händer lyckades inte speciellt bra med surrogattvål. "Kolänglarna" packade den färdiga kolen i papperssäckar, som transporterades med bilar till Lieksa.

Partisaner på Patvinsuo

Under kriget kom Sovjetunionens soldatpatruller till Patvinsuo-området och orsakade förstörelse. I partisanavdelningarnas attacker dog både civiloffer och soldater. Rädslan för partisanerna drev skogsområdenas invånare att sova i korsubastur eller ängslador som byggts i skogens dunkel.

Efter kriget hittades det ammunitionslager som partisanerna gömt i stubbar. Under nödåren innebar det alttid en lyckospark för kvinnfolket om de råkade hitta en gömd fallskärm, eftersom tyget kunde användas till att sy behagliga orange sidenbyxor.

Patvinsuo nationalpark

  • Inrättad  1982
  • Areal 105 km²

Patvinsuo nationalparks symbol - björn

Patvinsuo nationalparks symbol är björn