Kaldoaivis historia

Om förhistorien

Kaldoaivi ödemark har varit bebodd alltsedan landet befriades från den senaste istidens istäcke. Vildrenfångst, fiske och jakt var de tidigaste näringsgrenarna. Senare ersattes vildrenfångst av renskötsel.

Och historia

Kaldoaivis ödemarksområde har varit bebott av tre olika typers siidor alltså samebyarsfolk. Utsjoki var alltsedan slutet av 1600-talet rensamernas sameby. Enare var skogssamernas sameby, där fiske till en början med var den viktigaste näringsgrenen; senare trängde renskötseln undan fisket. Näätämös sameby representerade den östra typen av samebyar, som allra längst bevarade sinhalvnomadiska livsstil med fyra säsongboplatser.

Sedan länger iktade sig människornas liv mot Norge: på Norra Ishavets strand vandrade manmed renarna om sommaren, där fiskade man och gick på marknader. Gränsspärrarnapå 1800-talet försvårade människornas vandringar. Efter att Finland blivit självständigt började livet rikta sig mot Finland; men i praktiken hände detta först då vägarna blev färdiga.

Även president Urho Kekkonen besökte Kaldoaivi på en av sina Lapplands resor. Kaldoaivi och Muddusjärvi renbeteslag hade alltsedan år1957 utan resultat bett om tillstånd att få bygga ett rengärde längs renbeteslagetsgränser. Projektet fick vind i seglen först år 1960 då president Kekkonen var och fiskade på Vuobme-Gálddojávri. Renkarlarna förde fram enrenhjord på tiotusen renar- vem skulle väl inte ha blivit imponerad av en sådan mängd renar. Anslaget beviljades och staketet byggdes under åren 1962 -1963.

Nuförtiden

Det finns ingen stadig bosättning i ödemarken, tillfälliga boningar finns det däremot rikligt av: skoltarnasfiskepörten, renstugor samt öde- och hyresstugor. På äldre kartor ser man många ripjägares torvkåtor, fiskestugor och övriga stugor, som i tiderna har byggts för jaktturerna, som kunde räcka flera veckor. Tidens tand har gnagat på dessa byggnader:nu står de tysta i ödemarkens frid. Lokala invånare idkar fortfarande fiske och ripjakt i ödemarken enligt det hundratals år gamla jakttraditionen - ofta ändå med hemmet som stödjepunkt.

Fyra renbeteslags (Kaldoaivis, Näätämös, Muddusjärvis och Vätsäris) renar betar på området. Kaldoaivi renbetslags betesmarker ligger till största del på ödemarks- och myrskyddsområdet. Om sommaren går Kaldoaivi renbeteslags renar fria på det område som omgärdas av renstängslen. Om hösten insamlas renarna i Annivaaras utfodrings rengärde, som ligger i samband med Skalluvaaras (Skállovárri) renskiljningsstängsel. Renarna märks under hösten och för vintern. I Skalluvaara har Kaldoaivi renbeteslagets renägare egna renvaktarstugor, där man bor under renskiljningen. Efter renskiljningen förs renarna hjord vis till sina egna betesmarker.

Samegården Välimaa

Samegården Välimaa byggdes 1858 vid Tana älv, på en plats som under århundraden använts för fiske. Folket på gården fiskade och skötte sina får i de här storslagna landskapet. Gården är numera en unik historisk sevärdhet och ett äkta stycke av samernas förflutna. Gården ger besökare en inblick i livet i den vackra men karga naturen längst i norr i vårt land.

Samegården Välimaa är vackert belägen vid stranden av Tana älv. Här får besökare bekanta sig med en äkta samegård allra längst i norr i Finland. Byggnaderna är låsta, men besökare får röra sig fritt i området. Lättast att besöka under den snöfria perioden. Cirka 300 meter från gården finns en rastplats, som vägförvaltningen underhåller också på vintern.

Välimaa gård grundades 1858, men på platsen finns också tecken på tidigare bosättning. Välimaa gård med sina timmer- och torvbyggnader står kvar på sin ursprungliga plats. Gården är av riksintresse i egenskap av ett exempel på samegårdar där man försörjde sig genom fiske och boskapsskötsel. Den speciella gården hör till de finare historiska sevärdheterna i Utsjoki och är en unik etnologisk pärla. 

Välimaas flora och fauna

Gårdstunet på den gamla samegården Välimaa består till största delen av relativt torra och friska gräsängar där tuvtåtel, fårsvingel, rölleka, gullris och åkerbär dominerar. Närmare stranden finns ristorrängar. Träd och plantor har röjts på gården för att öppna utsikten över Tana älv. Numera håller man får som har hand om underhållet av gården på sommaren. Under fåraherdeveckorna sköts fåren av fåraherdar som utsetts genom lottdragning.

Av de utrotningshotade arter som växer på Välimaa gård har topplåsbräken klassificerats som hotad samt höstlåsbräken, låsbräken och gräslök som nära hotade. Den nära hotade högnordiska gräsfjärilen kan ibland ses fladdra över vegetationen på gårdstunet. Andra betydande arter är lappblågull, ormrot, strandveronika och smörboll.

Björkarna antas vara bland de äldsta i Itä-Ruija – cirka 300 år gamla.

Samegården Välimaas historia

Välimaa är ett utmärkt exempel på en gammal samegård där man försörjde sig genom fiske och boskapsskötsel. På samegården på den gräsbevuxna strandslätten vid Tana älv finns byggnader från den historiska tiden och gamla kåtabottnar.

Samlingsplats för det forntida fångstfolket

Välimaa har en lång historia som bo- och samlingsplats. Tana älv har genom tiderna lockat fångstfolk och vissa av dem har bott på Välimaa gård. Som tecken på det finns flera kåtabottnar eller svackor användes som boplatser på Välimaa gård och i närheten av gården. Man kan bara gissa sig till hur gamla dessa är, men troligtvis har det funnits bosättning i området åtminstone sedan 1600-talet och kanske redan under stenåldern.

Naturnära liv

Välimaa gård grundades i Nuorgam by i Utsjoki 1858 till följd av en kungörelse om kolonisering av nordligaste Lappland. Sverige hade härskat i området sedan 1700-talet och uppmuntrade nybyggare att flytta till Lappland. Under ryska tiden spriddes det gårdssystem som redan användes på andra håll i Finland också till Lappland.

Välimaa gård grundades av fiskesamen Antti Jouninpoika Warsi i närheten av hans fars ängsmarker och traditionella fiskevatten. Gården försörjde sig på fiske och boskapsskötsel, huvudsakligen fårskötsel. De karga förhållandena i norr var inte lämpliga för odling.

Byggnaderna på gården är typiska exempel på fiskesamernas traditionella byggsätt. De vittnar om en gammal, naturnära livsstil. Gårdstunet omges av en inhägnad och innanför den finns en parstuga, en torvbod, ett lider, en köttbod, en fiskbod, en bod för fiske- och jaktredskap, en förrådsställning och en brunn med brunnsvängel. Största delen är timmerbyggnader. Byggnaderna har traditionellt torv- eller brädtak.

Ödegården som blev minnesmärke över samekulturen

Släkten Warsi bodde på Välimaa gård fram till slutet av 1970-talet. År 1981 köpte Museiverket gården för att bevara den som ett minnesmärke över fiskesamernas kultur. En del av byggnaderna hade farit illa av att stå tomma. Numera har byggnaderna reparerats. Forststyrelsens naturtjänster förvaltar och sköter nu gården.