Lemmenjokis historia som nationalpark

De första noteringarna i forstkonduktörernas papper om de storslagna tallskogarna på Lemmenjokidalens sluttningar är från 1900-talets första år. De ståtliga skogarna fick stå orörda av yxan, trots att man på 1920-talet började fälla träden längsmed andra älvar som mynnar ut i Enare träsk. Natur- och nationalparkskommittén blev klar med sitt förslag 1953. Förslaget innehöll en plan för inrättandet av Lemmenjoki nationalpark och områdets betydelse motiverades med älvdalens variationsrika naturskönhet och skogarna som helt besparats från avverkning. År 1956 inrättades så Lemmenjoki nationalpark. Parken har sedan dess utvidgats två gånger och numera är Lemmenjoki Finlands största nationalpark och även med europeiska mått mätt en vidsträckt och väglös skogsvildmark.

Lemmenjokidalen. Bild: Tuija Kangasniemi/MH.

 

Nationalparkens vidsträckta skogs-, fjäll- och myrområden, som genomkorsas av stora älvar, erbjuder livsmöjligheter för ett stort antal djur- och växtarter, av vilka en del är hotade och sällsynta. Nationalparken har stor betydelse även för att bevara det samiska kulturarvet. Traditionella näringar såsom renskötsel, jakt och fiske utgör en del av vardagen i parken. Sallivaara renskiljningsplats med sina restaurerade byggnader och den gamla boplatsen invid älven Lemmenjoki som är känd som Kaapin Jounin kenttä är de viktigaste skyddade kulturarvsobjekten på parkens område.

Lemmenjokis specialitet är guldet, som är gömt i fjällbäckarnas brinkar. Man har grävt efter guld i Lemmenjoki redan innan nationalparken inrättades - och gräver gör man fortfarande. Konkreta minnen av guldgrävningens färgstarka historia är inmutningarna från olika tider utmed fjällbäckarna som rinner ut i Lemmenjoki samt Morgamojan Kultala och Kultahamina som numera betjänar vandrarna som hyres- och ödestugor. De reguljära båtturerna längs Lemmenjoki transporterade i tiden förnödenheter och utrustning åt guldgrävarna - nu kan även turisterna njuta av älvdalens landskap från båt.

I dag är största delen av de människor som rör sig i parken vandrare. Forststyrelsen sköter om friluftsanordningarna, skyltningen och övervakningen. Vårt syfte är att bevara nationalparken som ett ödemarkslikt naturskyddsområde även i framtiden. Lemmenjoki nationalpark firade sitt 60-årsjubileum år 2016.

Friluftsfolket har hittat Lemmenjoki

Varje år njuter ungefär 10 000 besökare av Lemmenjokis vildmarksnatur, naturens mångfald samt tystnaden. De flesta styr sin vandring mot parkens grunddel, dvs. den vackra Lemmenjokidalen och guldfälten i det nordvästra fjällområdet. Parkens ödemarksdel erbjuder den erfarne vandraren en unik omgivning att färdas i. Lemmenjoki nationalpark valdes till Finlands populäraste vandringsområde 2005 i en omröstning som ordnades av tidningen Erä.

Lemmenjoki - hågkomster från parkens första tid

Lemmenjoki nationalparks första parkvakt var Niilo Ranttila från Enare som skötte sysslan från 1962 till 1986. Den guldförekomst som samme Niilo Ranttila och hans bröder hittade satte fart på guldruschen till Lemmenjoki i slutet av 1940-talet. Parkvakten och hans familj bodde i Njurgulahti by, på gränsen till parken. Niilo kom ihåg följande från nationalparkens första tid:

Sommartid skulle parkvakten sköta underhålls- och övervakningsuppgifter. De första friluftsanordningarna var ödestugor, senare byggdes för vandrarna torrtoaletter och eldplatser. I sitt övervakningsarbete färdades parkvakten mellan inmutningarna på guldfälten och utmed älvarna för att kontrollera fisketillstånden. Med sig hade han ett tillståndshäfte: det var trevligare att skriva ut en veckas fisketillstånd för åtta mark än att sköta saken via tinget och med böteslappar som kostade sju mark. Ibland hörde också olika representationsuppgifter till parkvaktens arbete, t.ex. att umgås med utländska gäster på statsbesök. Statsöverhuvuden - varav den mest charmerande var Hollands drottning Juliana, och andra högt uppsatta delegationer bekantade sig med Lemmenjoki. Om vintrarna var parkvakten i skogsarbete.

Guldgrävare i Lemmenjoki. Bild: Kultamuseon kuva-arkisto

Parkens första decennier var en lugn tid: de som fångats av guldfälten för livet bodde på sina inmutningar året om, det fanns knappast några turister på området. Såväl finländska som utländska friluftsmänniskor började hitta nationalparken i slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet. Och i och med de ökande turistströmmarna blev parkvaktssysslan ett arbete året runt.

Varifrån har Lemmenjoki fått sitt namn?

Floran i Lemmenjokidalen är frodigare och lummigare än i omnejden i allmänhet, och dalen har upplevts på sätt och vis att vara en varmare trakt. Lemmenjoki har fått sitt namn av namnet Leammi i samiskan och det betyder "varm" på svenska. Platsens namn har under tidernas lopp förändrat sig till Lemmenjoki.

Lemmenjokis fångstgropar

Älvdalarna har varit omtyckta bosättningsplatser från och med de förhistoriska tiderna. Även vid Lemmenjoki älv finns det tecken på människoverksamhet sedan hundratals år. På nationalparkens område har man hittat ca 1200 fångstgropar, med vilkas hjälp man jagade vildrenar ända till 1800-talet. Njurkulahti naturstig går via en sådan grupp av renfångstgropar.

Renfångstgropar. Bild: Pirjo Seurujärvi/MH.

 

När antalet vildrenar minskade och rensamerna förflyttade sig till området i slutet av 1800-talet, blev renskötsel­kulturen allmännare i Lemmenjokidalen. Vid samma tid uppkom för första gången fast bosättning på området. Livet i Njurkulahti by grundar sig även i dag förutom turism även på renskötsel. Detta kan klart ses i bymiljön och i olika konstruktioner. Största delen av nationalparkens område hör till Sallivaara renbeteslag, vars renantal är ca 7 500.

Guldfebern och guldgrävning

Den första guldfebern lockade grävare till Lemmenjoki älv redan i början av 1900-talet. Den egentliga guldruschen inträffade först efter kriget på 1940-talet, då det som mest fanns över hundra guldinmutningar. Maskinell guldgrävning prövades för första gången i början av 1950-talet. Nu finns det sig ungefär lika många guldgrävare som under den stora guldruschen, men användandet av grävskopor har ändrat grävningverksamhetens karaktär. En utprickad led som går från Ravadasköngäs genom Jäkälä-äytsi till Kultahamina, går via guldinmutningar av olika åldrar.

På Lemmenjokiområdet finns det fortfarande 30 inmutningar och 25 utmål. I Lemmenjokiområdet sysslar ca 100 människor varje sommar med guldgrävning.

Lemmenjoki nationalpark

  • Inrättad  1956
  • Areal 2860 km²

Lemmenjoki nationalparks symbol - järv

Lemmenjoki nationalparks symbol är järv