Naturen i Lemmenjoki

Lemmenjoki landskap. Bild: Teijo Nenonen/Vastavalo

Lemmenjoki älv, som är över 70 km lång, rinner genom Lemmenjoki nationalpark och är omgiven av fjäll. Lemmenjokidalen är inramad av enastående gamla tallskogar.

Så här värnar vi om naturen

Från myrarna till toppen

De högsta fjälltopparna i Lemmenjoki nationalpark med sina varierande ytformationer höjer sig mer än 500 m över havet, men framför allt i parkens södra del dominerar ett öppet och flackt aapamyrlandskap. Parkens ståtligaste landskap är den över 70 km långa älven Lemmenjoki samt fjällen Maarestatunturi och Viipustunturi som omger älven. Det lönar sig att klättra upp till fjällens topp; när vädret är vackert kan man se tiotals kilometer ut över landskapet.

Sluttningarna i Lemmenjoki älvdal är täckta av gammal tallskog med grova furor, vars like man knappast finner någon annanstans landet. Högre upp på sluttningarna övergår talldungarna i fjällbjörkdungar och till slut i kargt kalfjäll. Trots den karga miljön finns det liv också på de högsta fjälltopparna. Där kan du på syn på en relativt sällsynt fjällfågel, fjällripan. 

Lemmenjokis landskap består också av vidsträckta myrar som ortsborna kallar jänkä. I synnerhet myrmarkerna i södra Repokaira är öppna, ställvis oframkomliga aapamyrar. I parkens norra del finns östra Lapplands sydligaste palsar, det vill säga torvtäckta iskullar. Palsarna, som är frusna inuti, har tinat upp och rasat ihop under 2000-talet och kan försvinna helt och hållet inom en nära framtid när klimatet blir varmare.

Kuriositeter och typiska arter

En observant vandrare kan få syn på någon av nationalparkens hotade kuriositeter ur växtriket, såsom fjällarnika, myrbräcka, myrstarr, nordlåsbräken, topplåsbräken, östbräken, stickelfrö eller kustruta. Dessa, precis som alla andra växter, ska absolut lämnas i fred. Sällsynta djur som rör sig i parken är bland annat järv och tillfälligt varg.

I Lemmenjoki nationalparks vildmarker finns en rik fågelfauna och området hör till de viktigaste häckningsområdena i Finland för många arter. De vidsträckta, sammanhängande skogarna är lämpliga habitat för exempelvis bergfinken, lappmesen och den tretåiga hackspetten. På klippblocken vid älven häckar korpar och andra rovfåglar som trivs med vildmarkskänslan i området. Strömstaren trivs i det strömmande vattnet. Vanligast bland sjöfåglarna är krickan och bläsanden, medan alfågeln är mer fåtalig. 

Myrarna är speciellt viktiga häckningsplatser för vadarna i norr och där häckar en stor del av alla myrsnäppor i Finland. På frodiga platser i Lemmenjoki lever sydliga arter på den nordliga gränsen av sitt utbredningsområde, exempelvis gärdsmyg och grönsångare. Fjällens karga krön är snösparvens, fjällripans och fjällpiparens rike, och lägre ner i fjällbjörkdungarna kan det finnas många gråsiskor de år då björken har rikligt med frön.

Järvar i Lemmenjoki

Järven är Finlands största mårddjur. Den är mörkbrun eller brunsvart till färgen, men har ljusare päls på sidorna och bringan. Järvhonan väger i genomsnitt 10 kilogram och hanen kan väga till och med dubbelt så mycket. Den har stora tassar för ett djur av sin storlek, vilket gör det lättare för den att röra sig på snön.

Järven undviker störningar orsakade av människor, och därför är ödemarksartade Lemmenjoki nationalpark ett utmärkt habitat för den. För att hålla sig vid liv äter järven allt från sorkar till renar.

Järven förekommer på norra halvklotet. Södra gränsen för dess utbredningsområde går där det finns snö ännu i april. I Finland finns järvar norr om linjen Joensuu–Vasa. Enskilda individer har dock påträffats alldeles nära Helsingfors.

Speciellt järvhanarna kan vandra långa sträckor, ibland rentav hundratals kilometer. Spår i snön avslöjar vanligtvis att det lever en järv i ett område. Järven ser man bara med mycket god tur. Järvhonorna lever inom mindre områden. De föder ungarna i ett bo under snön i februari–mars, i genomsnitt vartannat år.

I Lemmenjoki nationalpark rör sig järvarna över riksgränsen och samma järvar håller till på den finska sidan och i Øvre Anárjohka nationalpark i Norge. I nationalparken lever 5–10 järvar beroende på år och årstid.

Berggrunden påverkar vegetationen

Lapplands granulitbåge genomskär Lemmenjoki nationalpark i syd–nordlig riktning och delar parken i områden med näringsfattiga och näringsrika bergarter. Nationalparkens vidsträckta karga tallmoar och fjällryggar finns mestadels i de norra och östra delarna. Där är även myrarna, källarna och klipporna näringsfattiga och det finns nästan inga sällsynta växter. Grönska finns ändå i älvarnas översvämningsområden, där det strömmande vattnet för med sig de näringsämnen som vegetationen behöver.

I de mer näringsrika områdena i nationalparkens södra och västra delar finns stora tallskogar, i vilka det ofta också växer granar. Ställvis finns grandominerad skog, som också utgör den norra gränsen för granens utbredningsområde. Stora enbuskage vittnar om en annan typ av berggrund. Här är de vidsträckta myrarna ställvis näringsrika rikkärr, där krävande arter som myrbräcka och myrstarr trivs. En del av klipporna är näringsrika bergväggar, där det växer sällsynta arter såsom fjällsippa samt till och med fjällarnika. På dessa och på de järnhaltiga, rostfärgade kisklipporna i kanjonerna trivs också sällsynta mossarter. 

I parken finns dessutom små områden med ultrabasiska serpentinberg, där det växer verkligt sällsynta växter. Fjällbjörksdungarna på Kietsimävaarat i västra delen av parken är exceptionellt grönskande typer av fjällbjörksdungar och på fuktigare platser förekommer också fjällbjörkslundar. Grundvattnet i området får näring från berggrunden och därför finns här exceptionellt många näringsrika källor med källtuffmossa.

Säregna syner – speciella serpentiner 

På grusbankarna vid älvstränder, klippor och ibland till och med på fjällmoarna i Lemmenjoki nationalpark kan du hitta fjällnejlikan med sina rödblåa blommor och sträva blad. Växtplatsen inverkar på om arten blommar som en fem centimeter hög dvärgväxt eller på halvmeter höga stjälkar. På ultrabasiska serpentinberg växer den lågvuxna fjällnejlikan. 

Serpentinbergens halt av magnesium och tungmetaller är giftig för de flesta växter. Arter som har anpassat sig till den kallas serpentinarter. I Lemmenjoki nationalparks avlägsna södra och östra delar står serpentinfjällnejlikan och serpentinarten av fjällarv för blomsterprakten på serpentinbergen. I skrevor på klipporna kan du också hitta serpentinarten av fjällnörel, som blommar med små vita blommor, samt den lilla ormbunken grönbräken. Ljungen hör också till de arter som tål de här exceptionella förhållandena.

De sällsynta serpentinbergen med sina unika arter har fått sitt namn av serpentinit, en bergart som kan vara mycket basisk. Kullarna och blocken av serpentinit i Lemmenjoki nationalpark skiljer sig från sin omgivning då de är mörka, splittrade och har sparsam vegetation. Vid rätt tidpunkt kan du i alla fall hitta klippor täckta av ett rödvitt blomsterhav, som gör den klippan till ännu mer exceptionell syn.

Serpentinbergen är fåtaliga och små till ytan och alla förekomster är inte kända. Om du hittar en bergklack med speciellt utseende under din vandring kan du meddela Forststyrelsen om ditt fynd. Vi tar gärna emot information om observationer.

Vilda strömmar 

Lemmenjoki nationalpark korsas av många älvar som rinner upp i parken. De största är den 70 km långa älven Lemmenjoki, som gett parken sitt namn, samt Kietsimäjoki, Vaskojoki, Repojoki och Ivalojoki i parkens södra del. Dessa är källflöden till Tana älv och Paatsjoki, som mynnar ut i Ishavet. Dessa strömmande vattendrag är typiska för nationalparken – det finns få tjärnar och sjöar i området och de flesta av dem är mindre än en hektar stora.

Lemmenjoki rinner upp i Lemmikäsjärvi i mitten av parken. Till en början flyter älven stillsamt fram, men mellan Boijoskáidi och Buškkuoaivi störtar den ner i en kanjon med branta väggar, där forsar varvas med strömdrag och lugnvatten. Parkens största fors, Ravadasköngäs, finns i Lemmenjokis största bifåras nedre lopp i Lemmenjoki älvdal. 

I nationalparken finns nio fiskarter, av vilka lax, öring, sik och harr hör till laxfiskarna. I fiskbeståndet ingår också gädda, abborre, lake, storspigg och en enda karpfisk, elritsan. De strömmande vattnens ekologiska status är till största delen utmärkt, men statusen försämras tidvis i vissa fåror av grumling på grund av guldvaskningen.

Älvdalarna är ofta mer gynnsamma habitat än de omgivande områdena, vilket syns till exempel i älvdalarnas lundar som får näring av svämvatten. Älvvattnet skapar avlagringar av näringsämnen, fasta partiklar och finfördelat jordmaterial, som i kombination med ett gynnsamt mikroklimat gör förhållandena lämpliga för små lundar till och med så här långt norrut. Lundar finns speciellt utmed Vaskojoki, Kietsimäjoki och Ivalojoki samt Lemmenjokis källflöden. Lundvegetationen är frodigare än omgivningen och i lundarna växer krävande arter, såsom skogsvinbär, bergslok, hässlebrodd och ormbär. Smörboll och lappblågull vittnar om Lemmenjoki lundars nordliga läge. Trädbeståndet i områdets lundar domineras oftast av glasbjörk.

Lemmenjoki nationalpark

  • Inrättad  1956
  • Areal 2860 km²

Lemmenjoki nationalparks symbol är järv