Lemmenjokis sevärdheter

Vid Ravadasköngäs det är tillåtet att gå endast längs de markerade stigarna. Bild: Kirsi Ukkonen/Forststyrelse

Lemmenjokidalen

Lemmenjokidalen är ett ca 22 km långt ett älvavsnitt mellan Njurkulahti och Kultasatama. Om sommaren är det reguljär båttrafik längs älven. Längs älvstränderna går en utprickad vandringsled.

Ravadasköngas vattenfall

Ravadasköngäs vattenfall ligger i sammanflödet av älvarna Lemmenjoki och Ravadasjoki.

Joenkielinen

Joenkielinen är ett fjäll som befinner sig ca 9 km från Njurkulahti. Man gå dit längs en utprickad vandringsled. Från fjället har man en ståtlig utsikt över Lemmenjokidalen.

Sallivaara renskiljningsplats

Sallivaara ligger i Lemmenjoki nationalpark, som är den största väglösa skogsvildmarken i Finland. Nationalparken hör till sameområdet, där en del av ursprungsbefolkningen fortfarande livnär sig på renskötsel och andra naturnäringar.

Från Repojoki, invid Enare - Kittilä -vägen, börjar det en 6 km lång utprickad led till en renoverad renskiljningsplats. Framme finns det en ödesstuga och tältningsområde. Renskiljningsstängslet och stugan hör till de värdefullaste kulturhistoriska objekten i Lappland. Tillbaka till vägen kommer man längs samma led, varvid sträckans totala längd är 12 km.

Sallivaara renskiljningsplats utgör en restaurerad helhet av olika anordningar, som präglas av gångna tiders stämning. Renskiljningen i Sallivaara räckte tidigare vintertid flera veckor, och livet vid renstängslet var då färgstarkt och arbetsamt.

Sallivaara med sina stugor och renstängsel hör till en av de få välbevarade, gamla och stora renskiljningsplatserna. Renskiljningen gick av stapeln i december och januari och höll på en till två veckor. Folk sökte sig till platsen från när och fjärran. På 1950-talet uppstod vid renskiljningsplatsen en särpräglad marknadstradition med bl.a. kvällstorg och dans.

Stugorna och stängslen restaurerades i slutet av 1980-talet. Anordningarna är skyddade som närings- och kulturhistoriskt värdefulla minnesmärken över samisk renskötsel. Stugorna är fortfarande privatägda, men en del av dem är öppna för allmänheten som sevärdheter eller ödestugor. De stugor som är öppna för allmänheten sköts av Forststyrelsen.

Matti Mustas gård

Matti Mustas stuga och omgivande gård, som ligger på Ylimmäinen Lankojärvis strand, hör till de värdefulla kulturlandskapsobjekten i Lemmenjoki nationalpark. Stugan på gården är från början av 1900-talet och den används i dag som ödestuga.

Matti Mustas stuga ligger i närheten av Lemmenjoki nationalparks sydöstra gräns, på Ylimmäinen Lankojärvis sydvästra strand. Matti Mustas gård bestod av en torr äng, där träd och buskar hade röjts och som hölls öppen tack vare bete, slåtter och trampande. Den lilla stugan byggdes åren 1903 -1905 och Matti Musta bodde i den med sin familj året om fram till år 1917. I gården ingick då också en bod och en ladugård, men de har försvunnit under årens lopp. Senare använde familjen Musta stugan som fiskestuga.

Matti Mustas gård införlivades med Lemmenjoki nationalpark år 1981. Forststyrelsen rustade upp stugan till en ödestuga år 1994. Renoveringen gjordes enligt de anvisningar som Matti Mustas son gav, för att man ville bevara stugans ursprungliga utseende. Gårdsplanen har slåttrats sedan år 1997, och i kanterna av den har man röjt björkar och buskar för att bevara gårdsplanen öppen. Att besökare rör sig på gården hjälper till att hålla gårdsplanen öppen.

Legenden om Matti Musta

Matti Musta (1873 - 1951), som också kallades Valpun-Matti och Ingan Matti, var uppvuxen i Menesjoensuu. Det är ca 8 km fågelvägen från Matti Mustas födelseplats till hans egen gård.

Familjen Musta hade förutom renar också som bäst två kor. Det var ett hårt arbete att hitta foder åt korna i en så karg natur. Man slog sjöfräken åt korna på ställen långt borta från gården. Slåttret forslades till gården på vintern med hjälp av renar. Matti försökte också torrlägga en närliggande myrtjärn till äng genom att dika den. Matti var känd för att vara en trägen och outtröttlig man, vilket framgår av Frans Veskoniemis berättelse nedan.

Matti på vargjakt

I Enaretrakten rörde sig i början av 1900-talet fler vargar än i dag, och man jagade vargar som antastade renhjordar. Matti och Hentin-Paavali var i fjällen och vallade renar. Snötäcket var mjukt och tjockt och vargarna strök omkring i närheten. Då männen upptäckte spåren efter två vargar, beslöt de att jaga dem på skidor. Matti hade en mynningsladdare och åkte först.

Det såg ut som om vargarna tänkte söka sig upp på fjället och Matti fick bråttom att hinna före dem. Han hade för avsikt att möta vargarna och få dem att vända tillbaka i sina egna spår. Bössan började kännas för tung, så Matti lämnade den efter sig bredvid spåret. Hentin-Paavali, som åkte efter Matti, lämnade också en del av sin packning på samma ställe som Matti. Men sedan kom Paavali på tanken att kanske Matti önskade att han skulle bära också Mattis saker. Så han vände om och plockade upp sakerna: en ryggsäck, en ytterrock - och den där bössan.

Kölden tilltog. När Matti nådde vargarna, vände de inte alls om utan fortsatte upp mot fjället. Men vargarna var trötta. Med sin samiska kniv kapade Matti två kraftiga käppar av fjällbjörk och anföll vargarna. Varghannen tog till flykten, men honan lyckades Matti slå ner. Han begravde vargen i snön, för att den inte skulle frysa till - han visste ju inte när han hade möjlighet att komma tillbaka och flå den.

Matti åkte tillbaka i sina egna spår och förmodade att han skulle stöta på sin vän Paavali vilken minut som helst. Men Paavali hördes inte av och Matti åkte till närmaste hus för att övernatta. Hentin-Paavali såg spåren efter Matti att denna hade varit uppe på fjället och kommit tillbaka ned, och då återvände han också. Följande morgon åkte männen iväg för att hämta vargen. De hittade vargen, som hade återfått medvetandet men var i dåligt skick. Och så upprepades samma händelseförlopp som föregående dag: männen kastade bössorna ifrån sig och satte i väg på skidor efter vargen. På tumanhand var männen dock starkare än vargen och fick sitt vargskinn.

Kaapin Jounin kenttä

Kaapin Jounin kenttä är en gammal boplats som ligger vid Njurkulahti på västra stranden av Lemmenjoki. Den gamla boplatsen består till största delen av torra och friska gräs- och örtängar samt ristorrängar. Ängstyperna växer om varandra precis som den mångsidiga vegetationen på ängarna. Boplatsen har röjts så att den är öppen och vegetationen har slagits varje år. Numera håller man betande får i området på sommaren.

På ängen växer de nära hotade arterna låsbräken och höstlåsbräken. Här finns rikligt med åkerbär, grässtjärnblomma, strandveronika och gullris. Andra betydelse-fulla arter är bland annat grådraba, ormrot, smörboll, lappblågull och vårfingerört. På ängen växer också väldoftande raggmyskgräs.

Guldgrävningsområde

Guldgrävningens historia och nutid kan man se på nationalparkens kärnområde på området mellan Kultasatama och Jäkäläpää. Några av de nuvarande guldgrävarna tar emot gäster, men andra vill arbeta ostörda. Genom området går det en märkt 20 km lång vandringsled från Kultasatama till Ravadasjärvi.