Jauhovaara har en typisk historia för bebyggelse på höglänta områden. Sedan år 1894 har det funnits en skogvaktarbostad på Jauhovaara. Juho Lukkari tjänstgjorde länge som skogvaktare på området. På 1950-talet omvandlades stugan till forstteknikerns tjänstebostad. Som forsttekniker verkade Juhos son Kusti Lukkari. Från år 1958 användes stugan av skogsarbetare, och något senare var stugan hyresbostad åt en skogsarbetare. Gården blev öde år 1970, men i början av 1990-talet rustade Forststyrelsen upp den till en representativ hyresstuga.

Den skogklädda höjden har haft fast bosättning sedan 1800-talet men nuförtiden är den tidigare skogvaktarbostaden Villi Pohjolas hyresstuga. Bild: Tuula Heikkinen

Arboretum

Det fanns en plantskola på Jauhovaara en gång i tiden. Vid plantskolan odlade man förutom gran, tall och björk också utländska trädslag i liten skala. I närheten av skogvaktarbostaden planterades utländska barrträd huvudsakligen åren 1936 - 42. De senaste planteringarna gjordes så sent som på 1990-talet.

Träden har planterats enligt en klar På området har planterats:

  • sibirisk lärk
  • douglasgran
  • engelmannsgran
  • pichtagran
  • svartgran
  • vitgran
  • contortatall
  • sibirisk cembratall.

Träden har planterats enligt en klar "planritning": varje trädslag bildar en egen grupp, antingen som skogsbestånd eller som alléträd utmed vägar och stigar. Enstaka träd har också planterats på stugans gård. I synnerhet under de senaste åren har man börjat sköta om dessa bestånd, för att de ska bevaras livskraftiga så länge som möjligt. Snön har under årens lopp skadat planteringarna och förstört en del av träden på det höglänta området.

Det var framför allt skogvaktaren Juho Lukkari och hans son forstteknikern Kusti Lukkari som ansvarade för själva planteringen av träden. Emellanåt fick trädbestånden dock klara sig med mindre skötsel. Kusti Lukkari skildrar detta i Jauhovaaras gästbok på följande sätt:

"Vid besöket på Jauhovaara 19.8.1980

Det är nu nästan på dagen 84 år sedan jag tog mina första steg på denna gård. Jauhovaaras gårdsplan var då stor, och här fick jag springa omkring och under årens lopp göra upptäcktsfärder i den omväxlande naturen. Här lärde jag mig att läsa naturens stora bok, som öppnade sig för mig, sida för sida för varje steg jag tog. Här lärde jag mig känna naturen samt Herrens storhet och människans litenhet, rentav hjälplöshet.

Men här finns mitt bomärke och spåren efter mitt arbete, de planterade utländska träden. Jag planterade dem tillsammans med mina minderåriga barn på min fritid, nu är trädens toppar redan ganska högt uppe. Många är de planterade träd som slyet och snårskogen kvävt under sig, då de skulle ha behövt människan och lien till hjälp. Sådana här saker tycks inte intressera skogsfackmän nuförtiden. Nu är turisterna då tvungna att se på de här slybestånden. Det vore trevligt att se att ens den närmaste gårdsplanen sköttes om. Bedrövad av vad jag sett åker jag härifrån hösten 1980. Jag tar farväl av Jauhovaara kanske för sista gången i mitt liv.
Kusti Lukkari"

Intill höjden byggdes år 1940 en försvarsställning med skyddsrum i fält och skyttegravar. Bild: Tuula HeikkinenEtt år senare fortsätter dock Kustis text:

"19.9.1981
Nu åker jag härifrån vid gott mod, för nu har jag sett att man har gjort här just så som jag önskade."

Spår efter krigen

Krigstiden lämnade sina spår också på Jauhovaara. Intill höjden byggdes år 1940 en försvarsställning med skyddsrum i fält och skyttegravar. De egentliga striderna sträckte sig aldrig ända fram till Jauhovaara. I skogarna kan man än i dag se höga stubbar, som uppstod vid kalhyggen framför försvarsställningen.

Utsiktsplats

Uppe på bergets norra sluttning finns en utsiktsplattform, varifrån man har en vacker utsikt över Kajanalands skogar med sjöar och tjärnar.