Vaarunjyrkkä

Den gamla Vaaruvägen

Korospohja hamn

Pumkraftverksprojektet

Skyddet av Vaarunvuoret

Vaarunjyrkkä

Vaarunvuorets landmärke är ett stup som stiger upp från Korospohja vik i Päijänne och den framträder bäst sett nerifrån sjön. En markerad vandringsled går ovanför branten uppe på berget och mellan träden kan man beundra den glittrande Päijänne över hundra meter lägre ner.

Kuva: Elina Lamminaho / Retkeilyks. Kuva on tuotettu osana Keski-Suomen retkeilyreitit maailmankartalle –hanketta, jota rahoittaa Keski-Suomen ELY-keskus maaseudun kehittämisen maatalousrahastosta.

Den gamla Vaaruvägen

Den gamla Vaaruvägen som förenade Luhanka med Kärkinen blev färdig år 1851. Kärkinenfärjan började trafikera över Päijänne år 1856. Den gamla Vaaruvägen var känd för att den var så brant. Att runda Päijänne med cykel via Vaaru ansågs på 1910-talet vara ett mandomsprov för invånare i kymmenedalen. På 1930-talet blev busstrafiken allmän. Resan var oförglömlig för den som reste första gången, eftersom passagerarna måste stiga ur bussen i uppförsbackarna och männen var dessutom tvungna att skjuta på bussen bakifrån. Den nuvarande vägen byggdes 1980-talet, och då togs Gamla Vaaruvägen i bruk som serviceled. Vandringsleden går nuförtiden längs en del av Gamla Vaaruvägen.

Korospohja hamn

På östra stranden av viken Korospohja fanns från slutet av 1890-talet till år 1950 Putkilahtis viktigaste hamn. De ångbåtar som anlöpte hamnen var bl.a. Kaima, Jyväskylä, Suomi och Taru. I Korospohja fanns förutom båtbryggan även handelsmännens magasin, matrosernas bastu, ett viktigt avlägg för virke. Båttrafiken avtog på 1950-talet och området kring bryggan förföll. Nuförtiden finns det på platsen en småbåtshamn och Vaarunvuorets landstigningsplats.

Pumkraftverksprojektet

På 1970-talet började Imatran Voima Oy planera att bygga ett pumpkraftverk vid Vaarunvuoret. Pumpkraftverkets verksamhetsidé var att jämna ut elektricitetsbehovets förbrukningstopp. Med den elektricitet som kärnkraften producerar skulle man under natten och under veckoslut pumpa vatten till kraftverkets övre bassäng, då det fanns mer energi än det behövdes. På motsvarande sätt leds vattnet under dagtid genom turbinerna längs en tunnel tillbaka. På Vaarunvuoret hade pumpkraftverkets övre bassäng täckt en ca en kvadratkilometer stor yta på krönet av Vaarunvuoret och under den hade hamnat bl.a. Särkijärvi värdefulla lundkärr. Anläggningens maskinhus, vattenvägar och hisschakt skulle ha sprängts in i berget. I sluttningen som vetter mot Koroslahti planerades mynningarna till tunneln, körvägar, ställverk och personalutrymmen.

I praktiken hade kraftverksbygget förstört områdets sammanhängande landskap och de naturvärden som man kände redan från 1800-talet. Pumpkraftverket gav upphov till ett massivt motstånd. Trots många klagomål beviljades ett tio års byggnadslov för kraftverket år 1992. Då föddes Vaarunvuori-rörelsen, som tydligt tog ståndpunkt för skyddet av Vaaru. Motståndet och å andra sidan då tilläggsbyggande av kärnkraft lades på is sköt fram genomförandet pumpkraftverket. År 1993 sökte Imatran voima Oy ett nytt byggnadstillstånd, som högsta förvaltningsdomstolen beviljade från år 1995 till år 2001. I slutet av 1990-talet drog sig Imatran Voima Oy ur projektet bl.a. på grund av att den nordiska elmarknaden öppnade sig.

Skyddet av Vaarunvuoret

Oittila bäcklund som finns på Vaaruområdet fredades på markägarnas ansökan år 1946. Den blev samtidigt hela Mellersta Finlands första naturskyddsområde. Vaarunjyrkkä lund fredades följande år. År 1998 togs Vaarunvuoret med i nätverket Natura 2000, varefter man på privatägd mark inrättade flera små naturskyddsområden. År 2001 köptes största delen av området till staten för naturskyddsändamål och överfördes till Forststyrelsen. Områden inom Vaarunvuoret hör nuförtiden till de nationella programmen för skydd av lundar, stränder, myrar och gamla skogar. Dessutom är det en del av Putkilahti nationellt värdefulla landskapsområde.