Puula strandskyddsområde
Kyyvesi strandskyddsområde
Landskapet har förändrats
Rikt fågelliv

Puula och Kyyvesi bildar ett insjöpar med många likheter när det gäller såväl naturen som friluftsmöjligheterna. De båda stora sjöarna ingår i Kymmene älvs insjösystem. Kyyvesi ligger nordost om Puula. Mellan sjöarna rinner forsen Läsänkoski, längs vilken man kan paddla men inte åka med båt. Största delen av sjöområdena ingår i strandskyddsprogrammet.

 

Storlomsfamilj vid Puula. Bild: Jarmo Manninen

På skyddsområdena råder en vildmarkslik stämning och sjövattnet är glädjande rent. I synnerhet Puulas öppna fjärdar är rena, deras vattenkvalitet har rentav klassats som utmärkt. Kyyvesis vatten är något mörkare till färgen och rikare på humus, eftersom det finns så många myrar på sjöns avrinningsområde. Puulas nästan havslika natur kombinerad med den labyrintartade skärgården bildar idealiska förhållanden för en mångsidig fågelfauna.

Speciellt Kyyvesiområdet är rätt så jämnt och plant, för holmarnas höjdskillnader på de vidsträckta fjärdarna är små. Stränderna är långsluttande och terrängen ofta låglänt. De karga, klippiga stränderna med sina branta bergsväggar på Kyyvesi och Puula naturskyddsområden gör dock landskapet med de skogbevuxna holmarna mångsidigare. Framför allt vid Puula finns också höga platser, såsom Korppivuori. Här och där finns det även skyddade vikar med sandstränder.

På holmarnas stränder finns antingen lövträdsdominerade skogar eller klippor täckta av lavar. Här finns alltså både frodig och karg sjönatur. Därtill finns det på området gamla, täta skogar, som bildar en trygg tillflykt för många hotade arter, samt stora aspbestånd och äldre björkskogar. Typiska skogar på holmarna är steniga moskogar av blåbärs- och lingontyp. I växtligheten ingår också bl.a. regionalt hotade mossarter. På skyddsområdena finns det rikligt med älgar och harar men också en och annan grävling.

Kyyvesi strandskyddsområde

I Kyyvesi strandskyddsområde (72 km²) ingår över 250 öar och holmar av olika storlek och flera uddar och vikar vid fastlandet. Emäsalo (över 2 km²) är den största holmen på strandskyddsområdet. På vissa holmar finns det tydliga spår av kal- och gallringshyggen. På strandskyddsområdet finns flera öppna fjärdar, i öst Hulkonselkä, i söder Mustikkaselkä och i väst Poroselkä och Mäkiselkä.

Istiden har format holmarna på området som har nordvästlig-sydöstlig riktning. På Kyyvesiområdet finns det till följd av de istida omvälvningarna blockhav och stora flyttblock både i de inre delarna av holmarna och på vattenområdena. Kyyvesi är känt som bra gösvatten. Vid de öppnare vattenområdenas stränder trivs också uttrar.

Keronvuori urskogsområde i Kyyvesi

I Kyyvesi finns utöver strandskyddsområdet också Keronvuori urskogsområde (10 km²), som är fredat genom Forststyrelsens beslut. Keronvuori sticker upp ur det rätt så flacka landskapet och ligger i Keronlahti i norra ändan av fjärden Hulkonselkä. Keronvuori höjer sig 30 meter över Kyyvesis yta. Urskogsområdet är både ett naturskyddsobjekt och ett frilufts- och rekreationsområde. Vid Kyyvesi finns allmänt taget ganska lite berg och klippor, men i Keronvuori är läget ett annat. På urskogsområdet finns också Keronvuori landstigningsplats och en del av stigen Häkkilän polku.

Puula strandskyddsområde

I Puula strandskyddsområde (166 km²) ingår över 500 öar av olika storlek och ett par uddar i östra delen av Puula. De stora fjärdarna Simpiänselkä och Kartuunselkä på skyddsområdet ger landskapet en öppen prägel.

Puula skärgård. Bild: Katri Suhonen

Puukonsaari (8,14 km²) är den största holmen på skyddsområdet. Säkkisalo (4,38 km²) och Koveronsaari (3,68 km²) är de näst största holmarna. Merparten av holmarna har en areal på mindre en hektar.

Många av öarna har samma form: norra ändan består av karga klippor men efter den skyddade mittdelen blir profilen lägre och växtligheten frodigare. På Iso Paatsalo finns det till och med stenåkrar och också Pieni Säkkisalo är rätt stenig. Puulaområdets raritet är dock Alttarikivi, en av de säregna raukarna på området.

Puula har klart vatten och sjön är känd för sina siklöjor. Vid den fiskrika sjön har det i hundratals år funnits notstugor och båtskjul. På skyddsområdet förekommer fortfarande levande skärgårdskultur: på ett par holmar finns bosättning året om. En eller annan björn och lo rör sig ibland i den fridfulla skärgårdsmiljön.

Landskapet har förändrats

Både Puula och Kyyvesi är steniga vatten. Bägge sjöarnas vattenyta sänktes med ett par meter på 1800-talet. Förändringen syns fortfarande i landskapet, för på områdena finns det mer små öar än förr och i inre delarna av dem kan man se var de gamla stränderna låg. Även tillandningar och strandmader med frodiga lövskogar har delvis uppkommit till följd av sjösänkningen. I Puula blottades dessutom de originella raukarna.

Puula vattennivå regleras i dag av Kissakoski kraftverk. De små vattenståndsväxlingarna följer sjöns naturliga rytm. Kyyvesi regleras inte längre, så variationerna i dess vattenstånd är helt naturliga. Höjdskillnaden mellan Puula och Kyyvesi är ungefär sex meter.

Att stränderna är lövträdsdominerade beror inte endast på sjösänkningen utan också på att en del av dem användes tidigare som svedjemark och betesmark. Svedjebruk idkades allmänt i Savolax ännu i början av 1900-talet. I synnerhet vid Kyyvesi finns det som minne av svedjebruket och betet ljusa blandskogar, såsom björk- och aspskogar. Skogsarbeten har också inverkat på skärgårdslandskapet.

I de nästan djungellika lövskogarna häckar flera sällsynta fågelarter. Hackspettar trummar på murkna trädstammar och högt från trädkronorna kan man få höra sommargyllingens visslingar. Andra arter som trivs i skyddsområdenas skogar är bofink, lövsångare, skogspiplärka, rödhake, de flesta mesar samt björktrast och rödvingetrast.

Rikt fågelliv

Stora silltrutskolonier trivs också vid Puula, och i dem häckar också ett antal gråtrutar. Man kan få syn på enstaka eller små grupper av fiskmåsar som sitter på sina favoritklippor på fjärdarna Karttuunselkä och Simpiänselkä. I skrattmåskolonierna finns också några tärnpar som under häckningstiden håller sig för sig själva på sina klippöar.

Pentti Linkola inventerade tillsammans med sin hustru måskolonierna på området på 1960-talet. Senare har måsarna inventerats av bl.a. Tuomas Manninen, vars farfarsfar var den kända översättaren och universitetsmannen Otto Manninen. Det finns mer fiskmåsar än hotade silltrutar på båda områdena.

Hackspettens ätspår. Bild: Tiina Niikkonen

Bägge sjöarna har ett fint storlomsbestånd och i skyddsområdenas lugn trivs också knipor och skrakar. Då och då sätter en högljudd smålom på fiskjakt sprätt på stämningen.

Kom ihåg att inte vistas 15.5 - 15.7 på fåglarnas häckningsområde, som framgår av naturturismkartorna över Puula och Kyyvesi.

Vitryggig hackspett hör till de sällsyntaste invånarna på skyddsområdena. Hackspettar har lämnat rikligt med ätspår på död ved i lövskogarna, men det är större hackspett som står bakom största delen av spåren. I de frodiga strandlundarna häckar också mindre hackspett. Den som vistas på skyddsområdet kan överrumplas av den tretåiga hackspettens varningsläte.

Man kan få syn på lärkfalkar som jagar trollsländor vid stranden eller leker i skyn. De häckar i allmänhet i tallar nära vattnet. Övriga rovfåglar i de här sjötrakterna är ormvråk och bivråk.