Naturen i Päijänne

Bild: Markus Sirkka / Sirkka Image Photography
Päijänne nationalpark omfamnas av Finlands näst största sjö Päijänne. Vackra Kelvenne och ett femtiotal andra öar och skär har förtjusande sandstränder, lagunliknande vikar och fågelsamhällen. 

Så här värnar vi om naturen

Kelvenne – parkens hjärta

Parken är till sin geologi och till sitt landskap tudelat; en del av öarna är åsöar med sandstränder som hör till åskedjor, och en del är bergs- och moränöar som är typiska för Päijännes bergsland. Det mest populära besöksmålet är Kelvenne, som är en av vårt lands största och ståtligaste åsöar. Parkens andra betydande och kända landskapssevärdhet är kedjan av åsöar Pulkkilanharju, som fungerar som nationalparkens sydöstra port. Av bergsöarna är de största Iso Lammassaari samt Haukkasalo, vars bergsstup höjer sig flera tio meter över Päijännes yta.

Bild: Maija Mikkola

Parkens hjärta, Kelvenne, är till sin födelsehistoria och växtlighet områdets mest intressanta del. Den har fötts då den senaste istidens glaciärströmmar hopade och sorterade grus medan inlandsisen sakta drog sig tillbaka mot nordväst. De djupa dödisgroparna är minnen av enorma isblock, som begravdes i marken för att sedan smälta långsamt och efterlämna en konformad grop. De dödisgropsvikar som förenats med Päijänne erbjuder djupa och skyddade naturhamnar, dit man även kommer med kölbåt.

Nästan 300 blomarter

Flera av Kelvennes dödisgropar har försumpats på bottnen. En av dödisgroparna har blivit till en liten tjärn. Med undantag för somliga öppna fläckar av mosse ärBild: Teijo Heinänen försumpningarna små tallmyrar, vars vitblommande getpors doftar lika förtjusande som på större myrar. Åsens krönområden har inte sköljts av vatten och alltså inte förlorat näringen ur jordmånen, så Kelvennes frodigaste skogar - de torra åslundarna - finns pä åsens krön. Den dominerande trädarten i lundarna är tall eller gran, medan lövträden representeras av björk, asp samt ställvis av den tämligen talrika linden.

I lundarna blommar blåsippor, liljekonvaljer, getrams och smultron runt try- och måbärsbuskarna. Vialernas och vickrarnas riklighet är iögonfallande. Här och där ser ögat en vacker kanelros, en näpen rödskimrande tibast eller ett ormbär, som trivs i skuggan.

Skogarna under fornstrandvallarna, som ligger på ca hundra meters höjdkurvan på Kelvennes sluttningar, är typiska, karga tallskogar. Före parken grundades har de varit ekonomiskogar, vilket trädens jämna ålder vittnar om. Åsväxternas spektrum är ändå representativ. Bland lingon- och renlavsbestånden skymtar grönpyrolans och rylarnas blommor, slåtterfibblornas gulglänsande ögon samt de små grupperna med liten blåklocka. Den i torra moskogar vanliga ängskovallens gula blomning dominerar ofta åsarnas nedre sluttningar i juli - augusti.

Fågelskärens arter

Nationalparkens fågelmässigt mest värdefulla områden är de små öarna och skären, där flera utrotningshotade fågelarter häckar. Storlommen förekommer rätt talrik på parkens område, men häckningen lyckas sällan p.g.a. störningar. På parkens små öar häckar även stenfalk och lärkfalk regelbundet. 

Spår i sand. Bild: Timo Nieminen

Silltrut i Päijänne

Världens mest finska fågel

Silltrutens underart fuscus är till sin utbredning världens mest finska fågel. Den förekommer förutom i Finland endast på Sveriges östkust, Nordnorge och Vita havet. Vi har orsak att vara stolta över vår måsfågel.

Storleken och den svarta ryggen är de bästa kännetecknen

Sill- och gråtruten är ett intressant par, som visar hur en stamart delat sig i två olika arter. De bildar en flexibel serie raser, vars ryggfärg varierar mellan gråtrutens ljusgråa och silltrutens becksvarta. Det är ibland svårt att dra gräns mellan arterna.

 Silltrut. Bild: Reijo Nenonen

Vår andra svartryggade mås havstruten skiljer sig tydligare från silltruten på genom av sin större storlek. Havstruten är klart kraftigare och som namnet säger häckar den närmast vid havsstranden. Silltrutens ben är gula, medan havstrutens är ljust röda eller grå.

Silltruten är ca 52 - 60 cm lång och väger ca 700 - 800 gram som fullvuxen. Ljudet är ett ljudligt "kao" och varningsropet är ett repeterat ännu skrikigare "ka-ka-ka-ka".

Minskat oroväckande

Somriga dagar på 1950-talet kunde man ännu lätt påträffa silltruten glidande ovan de öppna fjärdarna. Nuförtiden finns silltruten tyvärr på de utrotningshotade arternas lista. Besökare som kommer till nationalparken sommardagar kan lyckligtvis ännu beundra den rent svartvita måsfågeln som glider i skyn.

Beståndet har glesnat p.g.a. de nya näringsmöjligheter människan förser fåglarna med med sina städer och avstjälpningsplatser, som gynnar den framfusiga gråtruten. Gråtruten har ökat kraftigt i antal och övertagit nytt levnadsutrymme på de stora sjöarna. Det har uppkommit konkurrens mellan arterna och den starkare gråtruten har övertaget.

Silltruten lider också av oförklarliga förökningsstörningar. Honorna börjar inte alls häcka och ifall de ändå bygger ett bo, kan äggen bli oruvade eller ungarna omatade. Man misstänker att miljögifter som samlats i fåglarna på övervintringsorterna utgör orsaken. Speciellt silltruten, som är en sen häckare, lider av störning orsakad av semester- och båtaktivitet. Silltruten blir 10 - 20 år gammal och minskningen i mängden ungar syns i parmängden först senare.

Bild: Anne Huhta

Päijänne under ytan

I Päijänne nationalpark är vattennaturen karg. Parkens mest speciella särdrag även när det gäller undervattensnaturen är ön Kelvenne och de tillhörande åsarna som delvis fortsätter under vattnet till ön Tupasaari i norr och ön Ykskoivu i söder.

Bild: Risto Halsti.

Åsarna är branta och lättigenkännliga även under vattnet och på öarna finns det även fina dödisgropar under vatten, en sorts laguner som är populära hamnar för fritidsbåtar. Från Haukkasalohållet i väster finns det i stället imponerande branter och blockfält under vattnet.

Ta en titt på undervattensnaturen i Päijänne:

Päijänne nationalpark

  • Inrättad  1993
  • Areal 14 km²

Päijänne nationalparks symbol - silltrut

Päijänne nationalparks symbol är silltrut

Forststyrelsens publikationer från Päijänne
(julkaisut.metsa.fi)
 
Övriga publikationer
  • Päijänteen kansallispuiston Haapasaaren rakennetun kulttuuriympäristön selvitys, Hämeen ympäristökeskus 2007.
  • Hämäläinen, E-J. 2002: Päijätsalon osuuskunta - Päijätsalon matkailijapuistosta Päijänteen kansallispuistoksi 1912-2002.
  • Hakkari, L. & Saukkonen, S. (red.) 1998: Päijänne - suomalainen suurjärvi. Gummerus kirjapaino.