Naturen i Päijänne

Päijänne nationalpark omfamnas av Finlands näst största sjö Päijänne. Vackra Kelvenne och ett femtiotal andra öar och skär har förtjusande sandstränder, lagunliknande vikar och fågelsamhällen. 

Så här värnar vi om naturen

Ett rikt geologiskt arv

Päijänne nationalpark är av avsevärt geologiskt intresse Området präglas av ett stort antal öar. Av dessa hör en del till sandkantade längdåsar medan en del utgör klipp- och moränöar typiska för bergmark. I kontrast till klippöarnas äldsta partier, som är nästan två miljarder år gamla, bildades åsöarna för bara ca 11 000 år sedan, i slutet av den senaste istiden.

Nationalparkens otaliga klipp- och åsöar bildar ett exceptionellt omfattande och framstående skärgårdslandskap i denna del av södra Päijänne. Särskilt betydelsefull i både omfattning och landskapsvärde är längan av åsöar som löper mellan Hinttolanselkä och Tehinselkä. Den mest imponerande åsön i denna länga är Kelvenne, 8 km lång och 40 meter hög på sina ställen. Åsöar som Kelvenne är kvarlevor från den senaste istiden. När isarna långsamt började dra sig tillbaka mot nordväst fick gruset de samlat och sorterat ligga kvar. De djupa dödisgroparna invid öarna är spår efter gigantiska isblock som har legat begravda och smultit långsamt så att det har uppstått en konformig grop. 

Päijänne nationalpark är en av de mest betydelsefulla delarna av Salpausselkä Geopark. Särskilt åsarna utgör globalt sett ett värdefullt geologisk arv. Läs mer om Salpausselkä Geopark (visitlahti.fi, på engelska).

Kelvenne – parkens hjärta

Kelvenne ö i månskenet.

Parkens hjärta är Kelvenne, en av Finlands största och mest imponerande åsöar. Öns historia och flora gör den till ett av parkens intressantaste objekt. Åsformationen som Kelvenne ingår i och som fortsätter åt båda hållen från Kelvennes båda spetsar utgör ett praktexempel på en sammanhängande åsrygg som löper både ovanför och under vattnet. Dödisgroparna runt ön som bildar skyddade vikar med branta sluttningar är också typiska för området, till exempel Koukunlahti, Karhunkämmen och Nimetön. Många av dödisgroparna är 10 meter djupa eller djupare i mitten och separeras från det öppna vattnet av en låg landbarriär i vikmynningen, så vattnet i vikgropen blandar sig inte särskilt mycket, eller knappt alls, med det öppna vattnet. Det betyder att bottenvattnet i sådana vikar kan hållas exceptionellt kallt också mitt i sommarvärmen.

Som besöksmål är Kelvenne ett naturparadis. Ön har kristallklara vatten, sköna sandstränder, lummiga åslundar med otaliga växtarter och lugna dödisgropsvikar, som är både vackra och erbjuder skyddade, lagunliknande naturhamnar för den som kommer med båt. En av öns sevärdheter är Kelvenneenlampi, en djup och skyddad göl omgiven av åsar i öns södra del. Vegetationen i gölens strandzon är tämligen rik och varierad, och erbjuder skydd åt stim med små abborrar.

En annan av parkens största och mest välkända sevärdheter är Pulkkilanharju, en länga av åsöar som utgör ingångsporten till parken från sydost. I parken ingår också en del av ön Päijätsalo, som från sin högsta del ger en svepande utsikt över Päijännes största åsrygg, Tehinselkä. De största klippöarna är Iso Lammassaari och Haukkasalo. Deras branta klippor står i stark kontrast till det omgivande åslandskapet. Till exempel Haukkasalo med sina lodräta klippväggar reser sig tiotals meter ovanför Päijänne.

Rik flora

Öns natur består av åsskog, naturskog och naturlundar som befolkas av otaliga växtarter. De lummigaste skogarna – torra åslundar – finns högst uppe på åsarna där marken är näringsrikare eftersom vattnet inte har kommit åt att skölja bort näringsämnena. Undervegetationen innefattar ett flertal kärlväxter, såsom den utrotningshotade och sparsamt förekommande nästroten. 

Trädarterna i Kelvennes torra åslundar är i huvudsak tall och gran samt lövträd som björk, asp och skogslind, dessa sistnämnda ibland rikligt förekommande. I lundarna blommar blåsippor, liljekonvaljer, getrams och smultron runt try- och måbärsbuskarna. Vialernas och vickrarnas riklighet är iögonfallande. Här och där ser ögat en vacker kanelros, en näpen rödskimrande tibast eller ett ormbär, som trivs i skuggan.

Skogarna under fornstrandvallarna, som ligger på ca hundra meters höjdkurvan på Kelvennes sluttningar, är typiska, karga tallskogar. Före parken grundades har de varit ekonomiskogar, vilket trädens jämna ålder vittnar om. Åsväxternas spektrum är ändå representativ. Bland lingon- och renlavsbestånden skymtar grönpyrolans och rylarnas blommor, slåtterfibblornas gulglänsande ögon samt de små grupperna med liten blåklocka. Den i torra moskogar vanliga ängskovallens gula blomning dominerar ofta åsarnas nedre sluttningar i juli - augusti.

Flera av Kelvennes dödisgropar har försumpats på bottnen. En av dödisgroparna har blivit till en liten tjärn. Med undantag för somliga öppna fläckar av mosse är försumpningarna små tallmyrar, vars vitblommande getpors doftar lika förtjusande som på större myrar. 

Mångsidig fågelfauna

I Päijänne nationalpark förekommer fågelarter typiska för större inlandsvatten, stränder, gammal skog och lundar. Som häckningsplats för många fågelarter har parken stor betydelse för fågelskyddet. De mindre öarna och kobbarna är de mest värdefulla ur fågelskyddsperspektiv – där häckar bl.a. flera utrotningshotade arter.

I området häckar bl.a. mås, fisktärna, smålom, svarthakedopping, små- och storskrake, stenfalk och lärkfalk. Storlommen är än så länge rätt så vanlig i parken, men häckningen blir ofta störd och misslyckas. På de skogsbevuxna öarna förekommer bl.a. grönsångare, sommargylling, nattskärra och mindre flugsnappare.

På parkens öar häckar även några par av fiskgjuse, vår stora och stolta dagrovfågel. Man kan se den fiska i öppet vatten eller sitta i sin risborg byggd uppe i en gammal tall. Fiskgjusen har inte många lämpliga ställen att bygga bo på, så för att säkerställa häckningen har ett flertal konstgjorda bon placerats i området. Liksom alla andra fågelarter behöver fiskgjusen lugn och ro för att häcka. Av denna anledning gäller landstignings- och vistelseförbud på vissa av parkens öar mellan den 15 april och den 31 juli.

Silltrut i Päijänne

Silltrutens underart fuscus är till sin utbredning världens mest finska fågel. Den förekommer förutom i Finland endast på Sveriges östkust, Nordnorge och Vita havet. Silltruten, som trivs i stora sjöområden med öppet vatten som Päijänne, är idag klassificerad som mycket utrotningshotad.

Den som besöker nationalparken en sommardag kan till all lycka ännu beundra den svartvita silltrutens flykt över himlen, men silltrutarna har blivit bekymrande få. Orsakerna till detta är fler, men den största är att fåglarna inte lyckas föröka sig. Silltruten lider av reproduktionsstörningar som man inte har hittat någon förklaring till. Honorna börjar inte alls häcka och ifall de ändå bygger ett bo, kan äggen bli oruvade eller ungarna omatade. Man misstänker att miljögifter som samlats i fåglarna på övervintringsorterna utgör orsaken. En annan orsak är en starkare konkurrent, gråtruten, som förökar sig kraftigt och har erövrat stora områden i sjöarna och på skären, där den har trängt undan silltruten. Speciellt silltruten, som är en sen häckare, lider av störning orsakad av semester- och båtaktivitet. 

Päijänne under ytan

Päijänne nationalpark har även många natursevärdheter under vattenytan. Parkens främsta sevärdhet för intresserade av undervattensgeologi är ön Kelvenne och de tillhörande åsarna som delvis fortsätter under vattnet till ön Tupasaari i norr och ön Ykskoivu i söder. 

Undervattensgeologin i parken är mycket mångfacetterad och inkluderar tydligt definierade åsar, karga sand- och klippstränder och fina dödisgropar. Särskilt imponerande är de branta klippväggarna och stenblocken under vattenytan. Till exempel Haukkasalos lodräta klippväggar fortsätter i tio meter, eller till och med mer, under vattenytan. Världen under vattenytan präglas av den fina kontrasten mellan klippväggens skugga och ljuset som speglas från ytan. 

Branta klippväggarna på ön Haukkasalo.

Päijänne är en karg sjö med klart och rent vatten som karakteriseras av rosettformad bottenvegetation. Vid Kelvennes stränder, på ca 1–3 meters djup, växer typiska rosettformade arter såsom hårslinga och styvt braxengräs. De slipade, runda stenarna och blocken under vattenytan är ytor där vattenväxter kan slå rot och erbjuder dessutom skydd åt små fiskar och kräftor.

Krabba under vatten.

Ta en titt på undervattensnaturen i Päijänne:

Päijänne nationalpark

  • Inrättad  1993
  • Areal 14 km²

Päijänne nationalparks symbol är silltrut.

Publikationer från Päijänne

Forststyrelsens publikationer från Päijänne (julkaisut.metsa.fi)

 

Övriga publikationer

  • Päijänteen kansallispuiston Haapasaaren rakennetun kulttuuriympäristön selvitys, Hämeen ympäristökeskus 2007.
  • Hämäläinen, E-J. 2002: Päijätsalon osuuskunta - Päijätsalon matkailijapuistosta Päijänteen kansallispuistoksi 1912-2002.
  • Hakkari, L. & Saukkonen, S. (red.) 1998: Päijänne - suomalainen suurjärvi. Gummerus kirjapaino.