Naturen i Isojärvi

I Isojärvi nationalpark varvas skogklädda bergslandskap och djupa sprickdalar i ett landskap som formats av istiden. Smålommens rop och bävern som nästan ljudlöst glider fram alldeles vid vattenytan bidrar till vildmarksstämningen.

Så här värnar vi om naturen

De stora höjdskillnadernas Isojärvi

I Isojärvi nationalpark består landskapet av omväxlande höga berg och djupa sprickdalar. Landskapet med sin skarpa silhuett uppkom redan för 200 miljoner år sedan då jordskorpan rörde på sig och skapade sprickdalarna i nordväst-sydostlig riktning. Den senaste istiden jämnade ut klipporna och flyttade stora stenblock, men inga åsar uppkom i området på grund av spricklinjerna. Nationalparkens högsta punkt, berget Vahtervuori, når hela 219 meter över havet och cirka 100 meter över sjön Isojärvi. 

Klara sjöar

I karga Isojärvi med sitt klara vatten trivs både siklöja och sik. Sjön har uppkommit i en sprickdal och är ställvis mer än 70 meter djup. Sjön Isojärvis vatten hör inte till nationalparken, men dess storslagna stränder och storlommens rop som skallar från fjärden är en väsentlig del av parkens dragningskraft. 

Lummig skog längs bäckarna och ljusa talldungar på bergen

Ståtligast av floran i Isojärvis skogar är ormbunksväxterna, såsom hultbräken och majbräken. De trivs bäst i den lummiga terrängen längs bäckarna. I kvällsskymningen under sommaren kan vandrare också känna nattviolens förtrollande doft. I synnerhet när vädret är fuktigt skimrar mosstäcket i skogen i tiotals olika gröna nyanser. Väl ute ur skogens grönskande dunkel och högt uppe på bergsklackarna förändras omgivningen totalt. Tallarna och lavarna på bergens krön är anpassade till de karga, torra och ljusa förhållandena. Lavarna är speciellt känsliga för trampande fötter, så håll dig hela tiden till stigen! Flera små myrar och tjärnar bidrar också till variationen i nationalparkens skogar. På tjärnarna häckar den skygga ödemarksfågeln smålommen.

Merparten av skogarna i Isojärvi nationalpark är barrskogar, som har varit i ekonomibruk nästan fram till att nationalparken inrättades. I den svårframkomliga terrängen finns ändå skogsområden som inte avverkats, till exempel vid Kalakorpi, Vahtervuori och Hevosjärvi. Dessa urskogar, som hör till de mest värdefulla avseende artbeståndet, kännetecknas av en stor mängd murknande träd. Murknande träd är livsviktiga för många hotade tickor och ryggradslösa djur.

I de murknande träden lever bland annat den sällsynta rödhalsade brunbaggen (Phryganophilus ruficollis). I riktigt gammal skog trivs också hackspettar, som lätt hittar föda och platser för sina bohål i murknande träd. Även Isojärvis tidigare ekonomiskogar håller så småningom på att återgå till naturligt tillstånd. Denna utveckling har påskyndats med olika restaureringsåtgärder i parken och tack vare den amerikanska bävern som flitigt producerar murknande träd. 

Den kanske mest kända urskogen i Isojärvi är den lundliknande Latokuusikko. Här står grova, närmare 30 meter höga granar, som redan närmar sig slutet av sin livstid. När granarna fallit får lövträden, såsom skogslind, hägg och asp, mer utrymme i Latokuusikko, till dess unga granar med tiden växer till sig börjar skugga dem.

Vattnet strömmar öster- och västerut

Isojärvi nationalpark ligger i medeltal 100 - 150 m över havet och hör till en vattendelare.  På östra sidan av Lortikanvuori och Vahtervuori rinner vattnet ut i Päijänne och därifrån vidare längs Kymmene älv till Finska viken. På västra sidan rinner vattnet i stället ut i Kurkijärvi och vidare längs Kumo älv till Bottniska viken.

Nordamerikansk bävern i Isojärvi nationalpark

Bävern är Isojärvi nationalparks självskrivna symbol, eftersom man ser spåren av den överallt i parken.  Bävrarna rör sig på kvällen och natten. De är skygga djur, men här i nationalparken har de vant sig vid människor. Den som orkar sitta tyst och vänta i kvällsskymningen kan till och med få tillfälle att följa bävrarnas bestyr. En bäver som upptäckt en människa i närheten varnar för fara genom att klappa till på vattenytan med sin breda svans och genast dyka ner till sitt bo för att söka skydd.

Bävern är en flitig skogsarbetare som kan gnaga igenom också tjocka trädstammar. Den fäller lövträd för att äta deras bark och löv. Bävern äter också vattenväxter och deras rötter. Vattnet är bäverns skydd och levnadsvillkor – där rör den sig mycket smidigt. Bävern bygger en fördämning vid utloppet från en tjärn för att höja vattennivån i tjärnen. En högre vattennivå gör det möjligt att söka föda i ett större område. Det är också viktigt att öppningarna till boet ligger under vattenytan. I maj–juni föds bäverns ungar i boet som är byggt av kvistar och lera. Eftersom öppningen till boet ligger under vatten kan inga rovdjur ta sig in till bäverungarna.

På olika håll i nationalparken finns skogsdungar som dött på rot på grund av översvämningarna som bävern åstadkommit. När födan tar slut i ett utbredningsområde flyttar bävern till en annan tjärn, men den återvänder till tidigare boplatser när naturens skafferi igen fyllts på. Flera arter gynnas av landskapet bävern format. Bl.a. för hålbyggare blir det fina boträd, vattenfågelkullarna finner skydd i snåren, insektmängden ökas och fiskarna simmar för att äta larver. I Isojärvi är det vanligt att vandringsleder måste flyttas på grund av att bäverns fördämningar har åstadkommit översvämningar.

Vår ursprungliga bäver, den europeiska bävern jagades tills den dog ut i vårt land i mitten av 1800-talet. Dess päls var en uppskattad handelsvara, och av sekretet från bäverns analkörtel, bävergället, fick man en magisk medicin. Till Finland importerades på 1930-talet europeiska bävrar från Norge och nordamerikansk bävrar från Kanada. De bävrar som bor i Isojärvi nationalpark och dess omgivning är nordamerikansk bävrar. De påträffades för första gången på parkens område i slutet av 1980-talet, då de bodde vid Salmijärvi vid parkens östra rand. 

Isojärvi nationalpark

  • Inrättad  1982
  • Areal 22 km²

Isojärvi nationalparks symbol är bävern.