Salpalinjens rader av stentankhinder korsar i Änäkäinen vägen Kivivaarantie, som under fortsättningskriget kallades "Rukajärven tie" och som går till gränsen mellan Finland och Ryssland. I Änäkäinen kan man bekanta sig med befästningar och händelser från vinter- och fortsättningskriget.

Besökare bekantar sig med en rekonstruerad skyttegrav. Bild: Tarja MartinPå området finns det skyttegravar, förbindelsegravar, maskingevärsnästen, tankhinder, inskärningar i sluttningar, ställningar för pansarvärnskanoner, en stor grottbas och en skolningscentral från fortsättningskriget som kallades "Jukolan motti". Vornasenvaara grottbas är för tillfället stängd av säkerhetsskäl.

På ställningarna från vinterkriget byggdes Salpalinjens förpostställning med sina bergrum. Nära parkeringsplatsen finns därtill en år 2005 rekonstruerad bas som ingår i Salpalinjen, där man kan bekanta sig med en täckt och fodrad skyttegrav med olika nästen. Den krigshistoriska föreningen Lieksan sotahistorian perinneyhdistys deltog i planeringen av rekonstruktionen och Norra Karelens gränsbevakningssektions gränsjägarkompani svarade för byggverksamheten.

Befästningarna i Änäkäinen kan likställas med objekt som upptas i fornminneslagen och får inte rubbas. Det har rests ett minnesmärke i Änäkäinen till minne av striderna under vinterkriget.

Änäkäinens uppehållande ställning under vinterkriget

Ställningen befästs

Änäkäinens uppehållande ställning fältbefästes under extra repetitionsövningar 10.10 - 30.11.1939. Det var främst den lokala avdelta bataljonen 13 (ErP 13 på ca 1000 man) som gjorde befästningsarbetet. De egentliga stridsställningarna byggdes närmare Kivivaarantie, på västra stranden av sjön Änäkäinen, och söder om vägen i Vornasenvaara. Ställningen fick djup genom att man byggde en förpostställning ca 300 m framför huvudförsvarsställningen och en mottagningsställning väster om ån Laklajoki.

Salpalinjen fortsätter på andra sidan av vägen Kivivaarantie. Bild: Katri Suhonen

Före kriget hann man bygga skyttegravar och nästen vid ställningen, på de viktigaste områdena förbindelsegravar, vid vägen täckta maskingevärsnästen och framför ställningen taggtrådshinder. Stora stenblock flyttades till framsidan av huvudförsvars- och förpostställningarna, där de fick fungera som tankhinder. I sluttningen framför ställningen grävdes lodräta inskärningar som fodrades med trä. Byggandet av korsun (skyddsrum i jorden) var inte klart då kriget bröt ut, så tält som var delvis nedgrävda i marken var de enda rastplatserna under de uppehållande striderna.

Striderna vid den uppehållande ställningen

Vinterkriget räckte 105 dagar, från 30.11.1939 till 13.3.1940. Sovjettrupperna anföll först i Kivivaara genast efter kl. 7 den 30 november 1939 och de försökte till en början erövra Kivivaara gränsbevakningsstation. Detta misslyckades dock tack vare finländarnas motstånd. Det bestyrkta manskapet vid gränsbevakningsstationen startade de uppehållande striderna och drog sig mot Änäkäinens uppehållande ställning, som huvudsakligen var bemannad av den avdelta bataljonen 13. Man nådde ställningen på kvällen. I början av striderna lyckades finska soldater få tag på en stupad politrucks flygbildskarta. Tack vare kartan fick finnarna i ett så här tidigt skede av kriget reda på Sovjetunionens planer att skära av Finland på mitten.

Eftermiddagen den 1.12.1939 gick finnarna enligt planerna till motanfall mot sovjettrupperna. Anfallet gjordes av den avdelta bataljonen 13, till vilken även den avdelta bataljonen 12 (ErP12) som hade anlänt till området anslöt sig. Motoffensiven kvävdes dock i nivå med Hattuselkonen vägskäl till följd av sovjettruppernas kraftiga avvärjningseld. ErP 12 tog efter detta i besittning den uppehållande ställningen i Änäkäinen och ErP 13 drog sig efter anfallet genom ställningen till Nurmijärvi med fienden i hälarna. I detta kaotiska läge miste finnarna Laklajoki mottagningställning så gott som utan strider. De egentliga uppehållande striderna vid Änäkäinen började 2.12.

De anfallande sovjettruppernas artilleri var klart morgonen 3.12, då det inledde eldförberedelser för att stöda anfallen och sköt hela tiden störningseld mot de finska ställningarna. Denna eldgivning fortsatte under de uppehållande striderna fram till 8.2. Anfall inklusive eldförberedelser fortsatte dagligen, men man lyckades avvärja dem. Artilleriets kontinuerliga störningseld var värst av allt, för speciellt i bergig terräng orsakade den hela tiden förluster och hindrade de finska soldaterna, som inte var vana att kriga, från att alls vila.

Vid Änäkäinens uppehållande ställning byttes trupperna ut 3.12. ErP 13, som byggt ställningen, fortsatte de uppehållande striderna och ErP 12 flyttade över till Puuruu försvarsställning på 4 km avstånd för att snabbt befästa den. Efter detta stödde båda bataljonernas granatkastaravdelningar de uppehållande striderna.

Finnarna förlorade förpostställningen i sovjettruppernas anfall 7.12. Samma dag lyckades finnarna däremot förstöra en stark patrull på Kaksinkantajaområdet, och av dess ledare fick man noggranna uppgifter om de anfallande sovjettrupperna. På Pielisjärviområdet (numera Lieksa) gick ett bestyrkt infanteriregemente (JR) 529 till anfall och skyddade den högra flanken av division 54, som anföll i riktning mot Kuhmo. JR 529:s manskapsstyrka var över 6000 man, av vilka de egentliga stridstrupperna utgjorde ca 4500 man. Regementet var bestyrkt med ca 40 kanoner och 20 pansarvagnar. Fiendens mål var att inta Lieksa redan 6.12 och Nurmes 10.12, varefter sovjettrupperna hade för avsikt att erövra Kajana.

Läget vid Änäkäinens uppehållande ställning var svår den första veckan i december till följd av att männen var trötta och det som hade hänt i Kuhmo. Man hade förlorat Sivaka vägskäl i Kuhmo till anfallande sovjettrupper redan under de första dagarna i december, och nu hade fienden vägförbindelse till Nurmijärvi, som låg bakom våra män i Änäkäinen. I denna situation 8.12. fick ErP 13 lösgörningstillstånd från Änäkäinen. Man hade då hunnit befästa Puuruu försvarsställning i tillräcklig mån och efternatten 9.12. hade även de sista trupperna av ErP 13 tagit sig genom Puuruu försvarsställning till Nurmijärviområdet.

De uppehållande striderna i Änäkäinen möjliggjorde byggandet av Puuruu försvarsställning. Här var man tvungen att stoppa sovjettruppernas offensiv.

Läs mer