Muotkatunturis historia

 

Renskötsel

Muotkatunturis ödemark är ett traditionellt renskötselsområde, och ödemarkens södra del har traditionellt varit en god vinterbetesmark. Den kända samlaren på folktraditioner Samuli Paulaharju (1875 - 1944) beskriver i sin bok Taka-Lappia vinterbetet på området som följande:
 
"Under vinterns mörkaste polarvinter ekar det i skogen, lappsäden rör sig över det snötäckta landskapet och renkarlen vaktar sin flock. Betet räcker nog till, även om skogen är full av grävmästare, sida vid sida med mulen djupt i drivan, så att hornen slipar gropens kant och bjällrans klang ljuder ur gropen. Flera renar bär en järnklocka, en mässingbjällra eller en liten pingla runt halsen, vars ljud håller renhjorden samman, och herden hör ifall den stolta renen med klockan försöker rymma från hjorden.
 
Inom kort är hela fältet i ett enda myller, då renhjorden har levt om där en stund med sitt grävande. På sådan här hårdtrampad skare biter inte renens klövar längre, utan hela hjorden är tvungen att flytta på sig till otrampade drivor för att åter börja gräva. Men på vårsidan, då solskenet och nattfrosten åstadkommer hård skare, har renarna ett hårt arbete att gräva ned till laven. Då renen inte orkar tränga igenom skaren, galopperar den hungrig omkring skogarna och söker mjukare fält och bara fläckar. Och renkarlarna är tvungna att springa efter med sina hundar för att hålla hjorden någotsånär samman. Det har männen fullt upp med, och även hundarna får flåsande springa på skaren och gläfsande köra fram ett djur här och ett annat där. Hunden är renkarlarnas bästa hjälpreda, bättre än den bäste av män."
 
Speciellt i ödemarkens södra del, i närheten av Vaskojoki, har det funnits utmärkta lavmarker. Så här mindes renkarlen Yrjö Mattus från Menesjärvi: "Vaskojoki lär ha varit hela Lapplands bästa lavmark. Dit åkte man för att lyfta tio centimeter höga lavar på stackar". Till det området hör ett minne av renarnas vandring.
 
"I början av 1960-talet frös Utsjokis fjäll så att renarna inte kunde gräva fram lavar. Det var november, och då pågick en stor renvandring längre söderut. Yrjö var vid Vaskojoki, då han fick syn på den största renhjorden han någonsin sett. Han satt vid sin lägereld och tittade på den 50 m breda renhjordens till synes ändlösa ström i två timmar. Yrjö iakttog renarna med kikare: där fanns renar från Paistuinturi, Kaldoaivi och Muddusjärvi. I hjorden såg han även främmande öronmärken, vilket innebar att renarna kommit från fjärran. Var tjugonde ren var "renöra" - en ren som inte var märkt. Vid den tiden fanns det stora mängder renar, och i de årliga skiljningarna kunde man inte märka alla, då man rörde sig med skidor. Mellan renbeteslagens områden fanns det ännu inte några gränsstängsel, vilket möjliggjorde renarnas långa vandring.
 
Då vinden vände nalkades vintern, och det stoppade renarna. Från Sallivaara i söder anslöt sig flere renar till flocken, och denna enorma hjord stannade för att beta på de utmärkta lavmarkerna söder om Muotkatunturi-fjällen. Männen från norr, Utsjokis renkarlar, skidade efter sina renar. En månadslång renskiljning inleddes. Vid renskiljningsstängslet Riutusaita rengärde i ödemarkens södra del byggdes en kärna för detta ändamål. Kärnan var den minsta delen av skiljningsstängslet, där renarna togs fast och skiljdes. Skogstrakternas renkarlar förundrade sig över de nordliga männens seder: dessa fjällmarkernas invånare bara torkade sin utrustning på kvällen vid elden vid skärmskyddet och övernattade i sina ackjor. Många bekantskaper knöts under arbetets gång."