Fram till början av 1900-talet använde skärgårdsborna Örö som betesmark. I byarna i före detta Hitis socken baserade sig uppehället på fiske och jordbruk. På den här tiden var Örö byarnas gemensamma betesmark, fastän den under storskiftet delades mellan byar och gårdar. Då fanns det såvitt man vet ingen fast bosättning på Örö, utan man seglade till ön vid behov och övernattade där. Veterligen använde fiskarna även öns fiskarkojor som sina baser. Vattnen runt Örö har även fungerat som ankarplatser för både engelska, svenska och ryska flottan.

Bild: Ilkka Immonen

År 1912 var hotet om det krig som skulle komma att bli första världskriget överhängande. Ryssland beslöt då att bygga en stark befästningskedja på Finska vikens båda sidor för att skydda sin huvudstad S:t Petersburg, eftersom hela ryska östersjöflottan hade sänkts lite tidigare under rysk-japanska kriget. Befästningskedjan fick namnet Peter den stores sjöfästning efter den vördade bortgångna ledaren. Ett av forten byggde man på Örö, eftersom ön var tillräckligt stor för ett fort och kanonerna på ön skulle ha en räckvidd långt ut över det öppna havet. Ön ockuperades av den ryska armén och byborna hade inte längre något där att göra.

På ön byggde man tre artilleribatterier i rekordfart, och omkring dem byggdes ammunitionslager, eldledningstorn, kaserner, bostäder, matsalar, matkällare, elcentraler, strålkastarstationer, djurskydd, gruvor, bryggor och vägar. En smalspårig järnväg skötte tunga transporter från bryggan vid öns norra udde till artilleribatterierna. De tunga jobben i stenbrotten och på byggarbetsplatserna sköttes av arbetare som tagits hit från Asien. Efter att Finland blivit självständigt tvångsinlöstes ön från skärgårdsborna och ön övergick i finska försvarsmaktens besittning. Byggarbetena fortsatte.

Bild: Oxana Yurkova

På 1920-talet började man utbilda rekryter och beväringar på den avskilda ön. På 1930-talet började man kraftigt utveckla fortet. Under krigshotet 1939 arrangerades extra övningar på fortet och dess manskapsstyrka ökade markant. Under kriget fanns här cirka 500 soldater samt civilpersonal. Örös strategiska position förändrades då Hangö udd var utarrenderad till Sovjetunionen 1940-1941, och Örö utgjorde då en del av Hangöfronten. Under den tiden deltog man i flertalet krigshandlingar på Örö. Slaget om Bengtskär 1941 var en viktig strid och då gav Örö understödseld till ön och de omkringliggande havsområdena.

Bild: Laura Lehtonen

Efter krigen började man bygga bland annat ett modernt radhus, en värmecentral och ett vattenverk på 1950-talet, och ön kopplades även till det nationella elnätet. Dessa åtgärder förenklade livet på fortet. Ön var ett eget litet isolerat samhälle, bestående av försvarsmaktens personal som jobbade på fortet, deras familjer och förstås av beväringarna som kom och gick. På slutet av 1960-talet minskade Örös betydelse och det blev ett vaktfort. Då Sovjetunionen började falla sönder på 1980-talet började man kraftigt utveckla fortet igen och Örö blev ett utbildningsfort ännu en gång. På hösten 2004 avslutades verksamheten på fortet. Efter detta har ön använts som marinens och kustjägarnas övningsområde i tio års tid. År 2015 övergick Örö med sina byggnader från försvarsmaktens till Forststyrelsens besittning och ön införlivades med Skärgårdshavets nationalpark. Man började utveckla ön till ett centrum för naturturism i nationalparken.

På Örö finns ett sextiotal byggnader från olika tidsperioder bevarade. Därtill finns de befästningar som byggdes under den ryska tiden ännu kvar. Av de tre ryskbyggda artilleribatterierna finns två stycken 12-tums Obuhov-kanoner och deras kasematter ännu kvar. På ön finns även fyra 6-tums Canet-kanoner som tagits ur bruk och ett 120 mm-artilleribatteri som ligger i ruiner. Av de bastanta 12-tumskanonerna har den ena iståndsatts och fungerar numera som museikanon.

Bild: JP Ronkainen

Källor: Pakola, Johanna (2015) Örö fort & Forststyrelsen