De unga Skanderna och det gamla urberget

I nordvästra hörnet av Lapska armen möts det miljarder år gamla urberget och Skandernas geologiskt sett mycket yngre berggrund. Storfjällen på området uppstod vid Skandernas bergveckning för flera hundra miljoner år sedan. De högsta fjällen i Kilpisjärvi, t.ex. Saana (1029 m ö.h.), består av skiffrar som pressats ut över urberget. Mallafjällen uppstod vid samma tidpunkt. På Saanas branta bergvägg kan man tydligt urskilja kanten på den platta som skjutits över urberget vid bergsveckningen. De översta lagren av de vågräta avlagringarna är slittåliga och har skyddat de underliggande lättvittrade lagren.

Efter bergveckningen har förkastningar, landhöjningen efter istiden och erosionen format landskapet till vad det är i dag. Det är typiskt för arktiska, stränga klimatförhållanden att det uppstår blockmarker. Till följd av stora temperaturväxlingar krymper, utvidgas och till slut spricker en bergsyta på en fjällsluttning. Vatten tränger in i sprickorna, och när vattnet fryser till is utvidgas även sprickorna. Med tiden bryts bergsytan sönder och det bildas lösa stenblock, som rullar ner för sluttningen till fjällets fot.

Arktiskt klimat

Storfjällsområdet ligger för finska förhållanden exceptionellt högt ovanför havsytan. Något så när 40 av fjälltopparna i Lapska armen är över tusen meter höga. Närheten till Ishavet gör områdets klimat maritimt dvs. fuktigare än i övriga delar av Fjällappland. Mallaområdet räknas växtgeografiskt till en zon som påverkas av både arktiska och alpina element. Såväl det nordliga läget som höjdförhållandena inverkar på olika organismers livsmiljöer och utbredning i Malla. För många växtarter är det uttryckligen höjden över havet som är den avgörande faktorn.

På Kilpisjärviområdet smälter snön i fjällbjörksskogarna i början av juni och kring midsommaren lossar isen på sjön Kilpisjärvi. Många sjöar högre upp i fjällen blir av med sitt istäcke först i mitten av juli. Vegetationsperioden i området hör till de kortaste i Europa, bara 101 dygn. Medeltemperaturen i juli är + 10,9 ºC och i januari - 13,9 ºC och årsmedeltemperaturen är - 2,3ºC. Snötäcket är som tjockast i april, i genomsnitt 96 cm. Men kölden är inte långt borta på sommaren heller: i berggrunden på fjället Pikku-Mallas krön finns ett minst 45 meter tjockt lager av evig tjäle, permafrost.

Kilpisjärvi biologiska station

Kilpisjärvi biologiska station (helsinki.fi, på finska och engelska), som hör till Helsingfors universitet, har redan i årtionden forskat i Mallas levande organismer. Långvariga uppföljningsundersökningar som berör klimat, vegetation, små däggdjur, fåglar och rovdjur utgör stommen för stationens forskning. Stationen ingår bl.a. i SCANNET, som är ett nätverk av nordiska forskningsstationer.

Mallas fauna

Fåglar i Malla

Jaktfalk, fjällvråk, fjällabb, fjälluggla, fjällpipare, fjällripa och ringtrast är typiska arter för Malla och Kilpisjärvitrakten. På kalfjället lever också lappsparvar.

En karakteristisk art för fjällbjörkskogarna är Lapplands landskapsfågel blåhake. Ingen annanstans i världen förekommer det lika rikligt med blåhakar som i de fjällbjörkskogar som omger Kilpisjärvi. Också bergfinkens sång och bräkande hörs i fjällbjörkskogarna. Bergfinken är en karaktärsart för skogarna i Lappland.

Största delen av arterna i Malla är flyttfåglar med där finns också arter som övervintrar på området. Jaktfalken, dalripan, fjällripan, korpen, talltitan och lappmesen klarar av vintern i Yliperä utan människans hjälp. I hela Lapska armen häckar sammanlagt 97 fågelarter.

Däggdjuren

De synligaste däggdjuren i Malla och Kilpisjärvitrakten är skogshare och olika små däggdjur. Olika sorkars och fjällämmelns populationsväxlingar i 4-5 års perioder inverkar direkt på förekomsten av och bestånden hos de däggdjur och rovfåglar som lever på dessa små däggdjur. Goda sorkår lyckas rovfåglarnas häckning, dåliga sorkår dör rovfågelungarna av hunger. De små däggdjurens antal inverkar på populationens storlek hos dvärgvesslan, hermelinen, räven och den mycket sällsynta fjällräven. Också fjällvråken, jordugglan, fjällugglan och fjällabben har de bästa häckningsresultaten under de bästa sorkåren. Av de stora rovdjuren är järven och lon fast boende i Malla.

Fjällämmeln

Fjällämmeln är ett karakteristiskt litet däggdjur som anpassat sig för förhållandena på kalfjället. Under snötäcket har fjällämlarna skydd mot köld och rovdjur. Om matreserverna är tillräckliga, dvs. det finns tillräckligt med mossrika snölegor, förökar de sig under snötäcket. Efter många år av god näringstillgång och oavbruten förökning kan lämmelpopulationer bli så stor att det uppstår brist på livsrum, och då kan lämlarna börja vandra för att hitta nya områden. Fjällämmelpopulationernas senaste stora uppsving och en massvandring skedde på 1970-talet. År 2007 förökade sig lämlarna kraftigt och började visa tecken på vandringsbeteende. Fastän lämlar påträffades söder om sina normala utbredningsområden, blev det ingen ordentlig massvandring i stil med de tidigare lämmeltågen, som sträckte sig ända till Skogslappland.

Fjärilar i Malla

På Yliperäs kalkrika, frodiga fjällängar lever specialiserade fjärilsarter, vars ungdomsskeden lever endast på vissa fjällväxter. Till exempel högnordiska pärlemorfjärilens larv livnär sig på fjällsippa och kantljung. I Kilpisjärvi-trakten har man påträffat 340 fjärilsarter, och för 16 av dessa är Kilpisjärvi-trakten den enda förekomstplatsen i Finland.

Fjärilsarterna på fjällängarna utnyttjar väl de få varma stunderna och de för förökningen gynnsamma förhållandena i fjällen. Under den gynnsammaste tiden av året, dvs. på sommaren då det inte blir mörkt under hela dygnet, är fjärilarna i rörelse dag och natt. Av nattfjärilarna flyger dock nattflyna och mätarna först efter midnatt då solen är utom synhåll bakom fjället. Insekterna i fjällen är ofta mörka och ludna, för att de ska kunna bevara solens värme så bra som möjligt i sin lilla kropp. Under den korta sommaren infaller fjärilarnas flygtid i allmänhet i juli.

Malla naturreservats symboler

Isranunkeln

Isranunkeln (Ranunculus glacialis), som valts till Malla naturreservats symbol, är typisk för bergstrakter och arktiska områden. I Finland förekommer arten endast på de högsta storfjällen i Enontekis. Isranunkeln är en starkt hotad art som trivs vid smältvattenbäckar och i snölegor i den mellan- och högalpina zonen. Arten är en av mycket få kärlväxter som klarar så stränga förhållanden. Isranunkeln slår också alla rekord i fråga om både växtplatsens höjd och dess nordliga läge. I Alperna växer arten på mer än 4 000 meters höjd. Isranunkeln är en fridlyst art och det är förbjudet att plocka den. 

Isranunkeln är väl anpassad till den sena våren i snölegorna. Växtens knoppar är färdiga att spricka ut så fort växtplatsen kommer fram under snön. Blommans kronblad är först vita, men rodnar med tiden.
Klimatuppvärmningen är ett problem för denna art som trivs på de högsta fjälltopparna. Isranunkeln har anpassat sig till livet i den högalpina zonen utan konkurrens från andra arter. När klimatet värms upp sprider sig andra arter allt högre upp på fjällen, men i Finland finns det inte längre några högre växtplatser för isranunkeln.  

Isranunkelns utbredning enligt Växtatlas (koivu.luomus.fi, på finska).

Alpigelkottsspinnare

Malla naturreservats symbol består också av den sällsynta alpigelkottsspinnaren (Grammia quenseli). I juni–juli kan alpigelkottsspinnaren ses fladdra omkring i solskenet i Malla. Arten är lätt att känna igen på framvingarnas ljusgula nätteckning på mörkt botten.

Liksom isranunkeln är alpigelkottsspinnaren anpassad till förhållandena i Alperna och de nordliga fjällområdena, men dess revir finns i den lågalpina zonen och de övre delarna av fjällbjörkszonen. Alpigelkottsspinnaren övervintrar två gånger som larv och en gång som vuxen. Larverna äter åtminstone fjällkåpa, men eventuellt också andra näringsväxter.

Den svenske naturvetaren Conrad Quensel upptäckte alpigelkottsspinnaren i Enontekiö 1791. Fyndet var det första i hela världen. År 1793 beskrev den likaså svenske insektsforskaren Gustaf von Paykull alpigelkottsspinnaren för vetenskapen som en ny art och gav den namnet Grammia quenseli. Artnamnet är en hedersbetygelse till Quensel, som först upptäckte arten. Artbestämningen och benämningen var lyckade och alpigelkottsspinnarens ursprungliga namn används ännu idag.

Läs mer information om alpigelkottsspinnaren (perhoset.perhostutkijainseura.fi, på finska)

Växtligheten i Malla 

Växtligheten i Malla naturreservat är frodig och artrik. Detta är en följd av de för finska förhållanden ovanligt stora höjdskillnaderna, fuktigheten, som beror på Ishavets närhet, och berggrundens höga kalkhalt, som beror på de lättvittrade skiffrarna i bergvecken. De här skiffrarna härstammar från avlagringar i forna havsbotten, och de näringsämnen som avlagrades i havsbottnen står nu till fjällväxterna förfogande.

Fjällväxternas livsmiljö är mycket krävande och varierande. Temperaturen är låg även på sommaren och vegetationsperioden är kort. Vinterns snötäcke skyddar mot kölden och vindens torkande inverkan, men å andra sidan om snötäcket ligger kvar för länge blir vegetationsperioden kortare.

Fjällbjörkskogar

Fjällbjörkskogarna sträcker sig i Kilpisjärvi till en höjd på 600 - 650 meter över havsytan. Fjällbjörken är den dominerande trädarten på området, för tallen klarar sig inte så långt norrut som Kilpisjärvitrakten. De frodigaste fjällbjörkskogarna ligger på fjällen Mallas och Saanas kalkrika sluttningar och de är lundartade med sin höga örtväxtlighet. På övriga ställen är fjällbjörkskogarna kargare och fältskiktet risdominerat.

Kalfjället - den alpina regionen

Träd klarar sig inte uppe på kalfjället, dvs. i den alpina regionen, och buskar bara med nöd och näppe. Det finns också mycket få ettåriga arter på kalfjället, för under den korta sommaren hinner fröna inte alltid mogna och gro. Förhärskande arter på kalfjället är därför ris och andra lågvuxna och täta arter med välutvecklade underjordiska delar. Sådana arter är t.ex. dvärgvide, fjällgröna och krypljung.

I snölegor och på ängar på kalkrikt underlag utvecklas en särpräglad växtlighet. Nätvide är en dekorativ liten dvärgbuske som växer på sådana näringsrika ställen som i Malla. Arter som trivs på klippväggarna är klippveronika, grönbräken och fjällhällebräken.

Den låg- och mellanalpina regionen

Det område av kalfjället som ligger mellan fjällbjörksskogen och 950 meters höjd kallas den lågalpina regionen. Där växer ännu fjäll-en, olika buskformiga viden och blåbär. Ovanför denna zon vidtar den mellanalpina regionen, som kännetecknas av gräshedar och snöiga ställen. Kantljung hör till de dominerande risen i denna region. Ängsartad växtlighet finns framförallt i snölegor, i bäckdalar och under klippbranter. På ängar i den lågalpina regionen växer smörbollar och skogsnäva, i den mellanalpina regionen styvstarr, fårsvingel och klynnetåg.

Fjälltopparna - den högalpina regionen

På fjällens topp på en höjd på över 900 meter finns det inte mycket kvar av hedarna utan nu är vi i kantljungens rike. Här finns också växtlighet som är typisk för snölegor med bl.a. fjällsmörblomma och olika bräckor. Ett livsvillkor för fjällväxterna är att de lyckas blomma snabbt efter att snön smultit. Växterna förbereder sig för blomningen redan föregående sommar genom att bilda blomknoppar för följande år redan då.

Sällsynta växter

Fjällvedel hör till de sällsyntaste arterna i vårt land och den är sällsynt i hela Skandinavien. Artens enda växtplats i Finland finns i Malla. Andra sällsynta växter i Malla är lapsk alpros, isranunkel, fjällbinka och fjällarnika. I Kilpisjärvitrakten förekommer sammanlagt 434 kärlväxtarter. För 28 av dessa är Kilpisjärvitrakten den enda förekomstplatsen i Finland.