Lieksanjoki - en viktig flottningsled
Granvidjekoppel och -bastu
Pålning
Överskridning av östra gränsen i krig och fred
Milstolpar i Norra Karelens gränstrakt

Lieksanjoki - en viktig flottningsled

I Joensuutrakten grundades det sågverk redan på 1800-talet. Till sågverken köptes det grovt trävirke efter mitten av 1800-talet, med den påföljden att Lieksanjoki blev en viktig flottningsled. Om vintern gav de stora avverkningarna arbete åt hundratals män och deras hästar. Man var även i skogsarbete på ryska sidan. Från och med 1860-talet användes Lieksanjoki också som gränsflottningsled. Via Tuulijoki flottade man närmast ryskt trävirke under 110 års tid, ända fram till år 1970. Flottningsverksamheten upphörde helt i Lieksanjoki år 1986, då flottningen från Ryssland upphörde. Man uppskattar att det har flottats ca 25 miljoner kubik trä längs Lieksanjoki.

Som minne av de forna flottningstiderna i Ruunaa finns endast några flottningsdammar i sten i Haapavitjas nedre del, vid Neitikoski och Siikakoski. Vid Neitikoski och Kattilakoski finns f.d. flottningsstugor. Nedanför Siikajoki finns även Flottningstraditionsstranden, där det finns en granbastu där man gjorde granvidjekoppel samt ett flottningsskärmskydd. I Naarajoki nära Ruunaa naturum står även ett par flottningspålar kvar.

Forsränning på timmer. Bild: Juha Virekoski

Flottningstävlingar

I Lieksa ordnades det på 1930-talet, först i hela världen, flottningstävlingar för timmerflottare. I tävlingarna testades timmerflottarnas färdigheter och de sporrades att utveckla sina färdigheter.

Granvidjekoppel och -bastu

Under flera årstionden vreds flottningsbommarnas vidjelänkar av tunna unggranar. Det krävde yrkesskicklighet att framställa granvidjekoppel. Som råmaterial använde man granar. Först fick materialet dra sig i bastuns ångor för att bli mjukt, eftersom man då kunde vrida det korkskruvsaktigt. Till sist tryckte man in granens rotända i spiralen som ett lås. Före användningen blötlades ännu granvidjekopplet och hackades mjuk. Att binda fast vidjekopplet vid bommen var timmerflottarens färdighetsprov. Flottningsbommarna bands fast i varandra i vardera ändorna till långa enhetliga bommar.

Flottningsarbetare. Bild: Minna Oksanen

Pålning

I Lieksanjoki rensades älvlederna för flottningsbruk och flottningsleden iordningställdes med pålningar. Vid pålarna band man fast bomträn, som höll timret på flottningsleden. Pålningen gjordes oftast på vintern genom isen med 10 mans kraft. Den vässade stocken drevs ned i sjöns eller älvens botten med en 400 - 500 kg tung järn- eller betongklump. Juntan hissades upp med rep och fälldes ner på stocken. Den rätta rytmen fick männen genom att sjunga juntarens sång, som ofta handlade om att fria. Pålarna juntades i tre stockars grupper, som bultades fast i varandra vid övre ändan. Denna trebenta stadiga pålning höll stockflottans tryck mot bommarna. Före år 1930 hade hela leden försetts med pålar och bommar.

Överskridning av östra gränsen i krig och fred

Lieksanjoki och Tuulijoki har sedan urminnes tider varit viktiga färd- och handelsrutter mellan Finland och Ryssland - Karelen. Under flera århundraden har man bedrivit handels- och krigsfärder på båda sidor om gränsen.

Milstolpar i Norra Karelens gränstrakt

1556: Nousia Venäläinens berättelse om Lieksanjokis färdrutter (Iljas led), som sträckte sig från Pielinen till Vitahavet. På vintern följde handelsrutterna Lieksanjoki och Tuulijoki. Båtrutten var hundratals år i bruk, tills vägnätet blev allmännare och trängde undan karelarnas gamla vattenrutt.

Ända fram till 1600-talet var gränsen mellan Finland och Ryssland diffus. Gränsen baserades på både de finska och de ryska byarnas gamla nyttjandeområdens gränser såsom man mindes dem, och som kontinuerligt var omtvistade. Man gjorde sig ofta skyldig till gränsöverskridningar på jaktfärder och i höarbetet. År 1617 slöt freden i Stolbova Ruunaatrakten tätare till det svenska riket. Gränsen har vid Ruunaa varit oförändrad sedan år 1621.

År 1656 - 58 utkämpades religionskriget, som var tillspetsningen av den åratal långa osämjan mellan de olika trossamfunden. På grund av förföljelserna flyttade ca 30 000 ortodoxer till Rysslands sida om gränsen. Religionskrigen ökade gränsgrannarnas agg och misstänksamhet mot varandra.

På 1700-talet blomstrade smugglingen i gränstrakten. Från Finland smugglades smör, talg, säd och skinn till Ryssland. Från andra sidan gränsen hämtade man i gengäld salt, tobak och metallprodukter. Den mest eftertraktade importvaran var hembränt brännvin. Ibland gjordes även plundringsfärder till andra sidan av gränsen. Enligt legenden var en man vid namn Turunen med på en plundringsfärd år 1708, och han kunde inte skjuta de sedvanliga triumfskotten vid gränsen då han återvände, eftersom hans vapen var fullt av bytespengar.

År 1809 anslöts Finland som ett autonomt område som en del av Ryssland, varefter gränsen miste sin betydelse. Handeln blev livligare än någonsin, och till Ryssland exporterades många laster socker, mjöl, tyg och industriprodukter. På återfärden bestod lasten av saltad fisk, viltkött, pälsar och det hembrända spriten som alltid gick åt. Gränsen överskreds tämligen fritt ända tills Finland blev självständigt, då gränsövervakningen skärptes. Ända fram till 1930-talet gjorde man dock i hemlighet besök hos släktingar och övernattade på andra sidan gränsen från båda sidorna. I slutet av 1800-talet gjorde många karelianer, med andra ord beundrare av den karelska kulturen (t.ex. Juhani Aho och Samuli Paulaharju) forskningsresor till andra sidan gränsen längs Ruunaas forsled.

Under vinter- och fortsättningskriget (1939 - 1944) evakuerades gränstrakternas befolkning till in i landet och Finlands armé var tvungen att bränna största delen av byarna. Ruunaas skogsväktares hus besparades från lågorna, eftersom byggnaden ännu var halvfärdig. Under de senaste årtiondena har gränsbyarna avfolkats. Ungdomen har flyttat till tätorterna efter arbete och Ruunaas skola har tjänat som hem för skogsarbetare.Kalevalastämning på Iso-Rantakulkemo. Bild: Minna Maukonen