Sjöfästningen Svartholms historia

Sjöfästningen Svartholm byggdes i mitten av 1700-talet för att försvara Sveriges nya östgräns. Den var en systerfästning till Sveaborg och en utpost i försvarskedjan mot öster. Svartholms historia berättar om slutet på det svenska herraväldet i Finland. Fästningen erövrades av ryssarna och Finland blev en del av det ryska kejsardömet. Till slut sprängdes stora delar av Svartholms murar av den engelska flottan under Krimkriget.

Sjöfästningens grundläggande och uppbyggnad
Belägringen av fästningen
Ryska tiden och fästningens ödeläggelse
Restaureringsarbeten

Sjöfästningens grundläggande och uppbyggnad

Historiens vingslag på Svartholm. Bild: Johanna HolvikallioUnder krigen i början av 1700-talet förlorade Sverige de östliga delarna av riket med sina  fästningar och man lyckades inte återerövra dem från Ryssland. Efter Hattarnas ryska krig (1741–1743) började man på allvar fundera på hur östgränsen skulle försvaras. Man beslöt att bygga en fästning i Degerby i Pernå, tio kilometer från östgränsen, och i anslutning till fästningen grundades en stapelstad, dagens Lovisa.  

Byggnadsarbetena i Degerby inleddes 1748. Avsikten var att bygga en försvarskedja av land- och sjöfästningar som stödde varandra. Arbetet med att bygga landfästningen i Lovisa avslutades emellertid aldrig, eftersom Sverige blev inblandat i Pommerska kriget och resurserna sinade. Arbetet med sjöfästningen framskred bättre. På Svartholm byggdes fyra bastioner, det vill säga fyrsidiga kanontorn, som sammanlänkades av kurtiner, samt bland annat bageri- och lagerbyggnader. Huvudfästningen var cirka 120 x 120 meter stor.

Byggnadsarbetet leddes av befästningsofficerarna. Arbetskraften bestod av infanteriregementens manskap och flottans matroser. Straffångar användes också som arbetskraft, och för uppgifter som krävde särskild yrkeskunskap anlitade man hantverkare. Byggarbetarna arbetade sex dagar i veckan och tolv timmar om dagen.

Fästningsbyggplatserna i Lovisa och på Svartholm, samt senare också Svartholms garnison, bidrog till handeln, industrin och näringslivet i regionen. Fästningens officerare var ett välkommet tillskott till sällskapslivet i den unga staden och den omgivande landsbygdens gårdar. Svartholms betydelse var så stor att även Sveriges kungar besökte fästningen.

Samtidigt byggdes också Sveaborg utanför Helsingfors. Sveaborg blev Finlands viktigaste sjöfästning. Svartholm var i alla fall den näst viktigaste fästningen i försvaret vid kusten och den fungerade som den östligaste basen för den skärgårdsflotta som grundades på 1750-talet.

Belägringen av fästningen

Svartholms fästning kan inte skryta med några stora militära bragder. Den första gången som Svartholm hotades av ett anfall från öst var i samband med Gustav III:s statskupp 1772. Den ansträngda utrikespolitiska situationen löstes emellertid utan krigshandlingar.

Under det svensk-ryska kriget (Gustav III:s ryska krig) 1788–1790 var sjöfästningen inte inblandad i några krigshandlingar, trots att fronten låg bara drygt tio kilometer längre österut. De ryska flottavdelningarna aktade sig för att komma in i Degerbyviken inom räckhåll för kanonerna på Svartholm, trots att de seglade längs kusten så långt som till Hangö.  

Efter det svensk-ryska kriget byggde ryssarna Svensksunds sjöfästning vid Kymmene älvs mynning och Kymmenegårds fästning. Nu fanns en viktig sjöfästning på vardera sidan av gränsen. När finska kriget bröt ut 1808 var arbetena på Svartholm emellertid endast delvis avslutade och befästningsverken på stranden var bristfälliga. Fästningen var dåligt utrustad: av kanoner fanns endast en tredjedel av den mängd som behövdes och en stor del av handeldvapnen var inte funktionsdugliga. Proviantlagren var inte fyllda och fästningens brunn hade inte underhållits. Sjukstugan var liten och illa skött. För att göra fästningen starkare skickades nya trupper till Svartholm och manskapet uppgick till 700 man. De kvinnor och barn som bott på fästningen skickades bort.  
 
Ryssarna gick över gränsen bara en vecka efter att kriget börjat och intog Lovisa utan strid. De började förbereda en belägring av Svartholm. Av rädsla för förluster gjorde ryssarna inget direkt anfall över isen. De ryska trupperna, med cirka 3 000 man, isolerade i stället fästningen och försökte svälta ut garnisonen. Belägrarna satsade på förhandlingar och psykologisk krigföring i stället för eldstrid: bland annat kom de med lockande erbjudande till officerarna som försvarade fästningen.

Ryssarna nöjde sig med att avfyra sina kanoner endast då och då. Skadorna blev små: bara några fönster krossades och en skorsten föll. De små skadorna visade sig trots allt vara ödesdigra, eftersom man inte längre kunde värma upp byggnaderna i vinterkylan. Försvararnas situation försvårades också av att kanonerna på fästningen var olämpliga för skottgluggarna, så man lyckades inte besvara ryssarnas eld. Viljan att försvara fästningen rann snabbt ut i sanden när provianten och dricksvattnet började ta slut, medicinlagren minskade och allt fler av manskapet hamnade i sjukstugan. När officerarnas stridsiver började lägga sig startade fältväbel Edlin ett uppror i syfte att avsätta de officerare som planerat att kapitulera. Upproret slogs ned och Edlin dömdes till döden, men benådades i ett senare skede.

Ryska tiden och fästningens ödeläggelse

Fältväbel Edlins farhågor var inte obefogade: till ryssarnas stora förvåning kapitulerade Svartholm efter endast några veckors belägring. Fästningens försvarare marscherade ut till dundret av trummor och lade ner vapen. I stället för att bli krigsfångar fick både officerare och manskap återvända till sina hem. En del av officerarna övergick snart i rysk tjänst. Några veckor senare kapitulerade också Sveaborg.

Finska kriget slutade med freden i Fredrikshamn 1809 och Finland blev en del av det ryska kejsardömet. Svartholm förlorade sin betydelse som gränsfästning och användes i stället som fängelse och arbetskoloni. Inför Krimkriget på 1850-talet började Ryssland planera att befästa Svartholm. Man lyckades ändå inte sätta fästningen i försvarsdugligt skick och beslöt i stället att överge fästningen helt och hållet.

Den engelsk-franska flottan seglade in i Finska viken i mars 1855 och ankrade vid Svartholm i juli samma år. Följande dag sprängde engelsmännen fästningen. Tiden stannade på den lilla fästningsön Svartholm. Som av en ödets nyck härjades Lovisa följande dag av en brand, som förstörde hela staden. Branden förseglade fästningens öde. Efterfrågan på byggmaterial blev snabbt stor och stadsborna fick tillåtelse att återanvända vad de kunde av de sprängda murarna. Fästningen plockades snabbt ner sten för sten och tegel för tegel. Så småningom började staden använda ön som betesmark.

Restaureringsarbeten

Svartholm var en relativt ung ruin när den 1883 tillsammans med andra fästningsruiner skyddades som ett fornminne. År 1937 inledde Lovisa stad röjningsarbetet genom att reparera fästningens murar.

År 1962 började man systematiskt gräva fram och restaurera sjöfästningen. Resterna av byggnaderna på västra och östra sidan av huvudfästningens innergård grävdes fram redan 1963–1964. Utgrävningarna fortsatte fram till början av 1970-talet och restaureringen pågick till 1990-talet. Stenläggningen på huvudfästningens gård iståndsattes och är nu en imponerande syn för besökare. Museiverkets enhet för vård av fornlämningar röjde upp fästningen 1993. Numera förvaltas fästningen av Forststyrelsens naturtjänster och Lovisa stad ansvarar för skötseln.