Den krigstida Salpalinjen

I södra ändan av ön Kongonsaari i Pihlajavesi ligger en av Salpalinjens baser med sina i berget sprängda utrymmen. Från basen har man en fantastisk utsikt över Pihlajavesis insjölandskap.

Man kan bekanta sig med Pihlajavesi bergrum (61°39,44' 29°05,38') och Kongonsaari bas om man vandrar den 400 meter långa stigen. Utmed stigen kan man se de flesta av basens anläggningar, och stigens skyltar berättar allmänt om Salpalinjen. De som vågar sig in i bergrummet bör helst ha med sig en ficklampa och gummistövlar. Klipporna och berghällarna på ön kan vara hala, och det lönar sig därför att vandra längs den markerade leden, vid vilken det finns trappor och skyddsräcken. Området lämpar sig dock inte för rörelsehindrade. På området finns en brygga och en torrtoalett.

Salpalinjen i Kongonsaari

Befästning av sjöområdet

Den södra delen av Salpalinjen var oavbruten. På Saimenområdet stödde sig försvaret helt och hållet på vattenområdena, som befästes effektivt genom att man utnyttjade sund och öar. Syftet med den starka befästningslinjen var att man skulle kunna avskära de rutter fienden använde över vatten och is.

Stor-Saimen ingick inte i de områden som Finland hade för avsikt att befästa allra först, så man började bygga basen på Kongonsaari först i december 1940. Befästningen av Saimenområdet var på den tredje armékårens ansvar och arbetet på Kongonsaari utfördes av arbetsgrupperna 330/334. Basen blev aldrig slutförd. Man hade för avsikt att placera maskingevärsnästen och inkvartering i de bergrum som sprängts ut på Kongonsaaris strand. Man planerade också att leda kanonställningens eld från eldledningsplatsen på öns högsta ställe

Vattenlederna måste avskäras

Eldledningsplatsen är placerad på öns högsta punkt, varifrån man har god sikt åt alla håll. Tanken var att man därifrån skulle leda kanonställningen, som låg på fyra kilometers avstånd i mitten av ön. Med kanonerna skulle man ha kunnat avfyra avvärjningseld mot vattenlederna på bägge sidorna av ön. Det fortifikationsartilleri som man avsåg att placera vid Salpalinjen på sjöområdet var brokigt: bl.a. nästan hundra år gamla regementskanoner samt beväpning som hämtats från Ladoga. Man planerade att uppföra en artilleriställning för fyra kanoner (120 K/78).

Byggnadsarbetet på Kongonsaari blev inte klart, och man hann aldrig föra några kanoner till ön. Man hade också för avsikt att kamouflera den takförsedda eldledningsplatsen med ett maskeringsnät. Runt platsen uppfördes därför ståltappar. Groparna efter kanonställningen går fortfarande att urskilja i terrängen.

På Kongonsaari finns det två olika slags skyttegravar: en del är grävda i marken, och dessa var det meningen att man skulle förstärka med trä, andra är sprängda i berget. Tidens tand och växtligheten nöter på befästningsanläggningarna, speciellt de som är av trä eller är halvfärdiga, och de har börjat murkna och störta samman. De i berget sprängda och de av betong och stål byggda konstruktionerna har hållits i bättre skick.

Bergrummet på Kongonsaari hann man spränga ut ur berggrunden, men man hann inte få korsuns innandöme av betong klart. Om korsun hade blivit klar, skulle den ha rymt 30 män samt haft plats för två maskingevär.