Naturen i Kevo

Fjällräv (Vulpes Lagopus). Bild: Petteri Polojärvi.
I Kevo naturreservat finns Finlands största kanjondal, varifrån du får se Lapplands natur när den är som mest storslagen. I naturreservatet tar man sig endast fram längs de markerade lederna så att den känsliga fjällnaturen bevaras.

Så här värnar vi om naturen

Kevos Kanjon

På vintern bildar de snölösa branta klippväggarna, som fort värms upp i solen och göds av smältvattnet och fåglarnas avföring, en speciell växtmiljö. På klippväggarna trivs flera sällsynta arter, bl.a. vissa bräckor och kärlkryptogamer. Kevos klippväggar kallas av gott skäl för botaniska miniatyrträdgårdar. I Kevos kanjon växer det även överraskande rikligt med tall, eftersom ravinområdets klimat är mildare än omgivningens. Allt vatten i området når slutligen Norra Ishavet via Tana älv.

Kevos kanjon i sommaren. Bild: Petteri Polojärvi.

Floran och faunan i Kevos kanjon skiljer sig från sin omgivning genom sin riklighet och mångsidighet. Det är ett resultat av kanjonens varierande jordmån, tillräckliga fuktighet och klimatets milda mikroklimat. På Kevo-området kan man hitta sådana växtrariteter som brantfibbla eller stickelfrö, för vilken

Kevos kanjon är en av de få växtplatserna i Finland. Kanjonens branta väggar erbjuder även fina häckningsplatser för fåglar. I kanjonen häckar bl.a. fjällvråk och tornfalk.

Kanjonens tillkomst

Berggrunden av granulit som sträcker sig från Paistunturit i Utsjoki till Saariselkä i Enare är ca 1 900 miljoner år gammal. Som följd av blockens rörlighet för ca 70 miljoner år sedan höjdes den ställvis till fjäll och sänktes ställvis till dalar. Då föddes även Kevos sprickdal.

Kevo dals berggrund består av olika stenarter, som tål vittring och slitage olika. Istiden, som tog slut för dryga 10 000 år sedan, och dess smältvatten var den senaste faktorn som danade jordmånen och landskapet.

Björkskog på fjället

Till naturreservatets mest dominerande vegetationstyper hör olika kalfjällsmiljöer och björkskogar. På 1960-talet förstörde den allmänna höstmätarfjärilens larv en stor del av björkvegetationen. Stora områden består fortfarande av spöklika stamskogar.

Fjällräv i Kevo

Fjällräven är en arktisk art som anpassat sig mycket väl till det kalla klimatet och den knappa tillgången på föda. Dess täta vinterpäls och förmåga att klara långa perioder av fasta hjälper den att överleva i de karga förhållandena i norr.

Det finns två färgvarianter av fjällräv, bägge förekommande i Finland. Bland fjällrävar är vit vinterpäls vanligare medan omkring en femtedel av fjällrävarna har mörk vinterpäls.

Även om fjällräven ibland kan vara mycket oskygg och komma nära människor, ska man inte närma sig den. Det är bättre att låta räven själv bestämma hur förtrolig den vill vara.  

Fjällräven är det mest utrotningshotade däggdjuret i Finland, med omkring 5–10 konstaterade individer i de nordligaste fjällen varje år. Den senaste säkra observationen av fjällrävsungar i Finland är från 1996.

Fjällrav. Bild: Seppo Keränen.

Att klimatet blir varmare är det största hotet mot fjällräven i hela dess utbredningsområde – Norden, Ryssland och Nordamerika. De varma vintrarna förbättrar dessutom fjällrävens konkurrents, rödrävens, möjligheter att klara sig i fjällmarkerna.

Fjällräven vet inte av några riksgränser. Därför främjas skyddet av fjällräven i samarbete mellan de nordiska länderna. Bland skyddsåtgärderna ingår utfodring av fjällräven och jakt på rödräv. Dessutom har man i Norge och Sverige släppt ut fjällrävar som fötts upp i farmer.