Kanjonnatur

Kevo naturreservats symbol - fjällräven.På vintern bildar de snölösa branta klippväggarna, som fort värms upp i solen och göds av smältvattnet och fåglarnas avföring, en speciell växtmiljö. På klippväggarna trivs flera
sällsynta arter, bl.a. vissa bräckor och kärlkryptogamer. Kevos klippväggar kallas av gott skäl för botaniska miniatyrträdgårdar. I Kevos kanjon växer det även överraskande rikligt med tall, eftersom ravinområdets klimat är mildare än omgivningens. Allt vatten i området når slutligen Norra Ishavet via Tana älv.

Floran och faunan i Kevos kanjon skiljer sig från sin omgivning genom sin riklighet och mångsidighet. Det är ett resultat av kanjonens varierande jordmån, tillräckliga fuktighet och klimatets milda mikroklimat. På Kevo-området kan man hitta sådana växtrariteter som brantfibbla eller stickelfrö, för vilken

Kevos kanjon är en av de få växtplatserna i Finland. Kanjonens branta väggar erbjuder även fina häckningsplatser för fåglar. I kanjonen häckar bl.a. fjällvråk och tornfalk.

Fjällvråk. Bild: Markus Varesvuo

Kanjonens tillkomst

Berggrunden av granulit som sträcker sig från Paistunturit i Utsjoki till Saariselkä i Enare är ca 1 900 miljoner år gammal. Som följd av blockens rörlighet för ca 70 miljoner år sedan höjdes den ställvis till fjäll och sänktes ställvis till dalar. Då föddes även Kevos sprickdal.

Kevo dals berggrund består av olika stenarter, som tål vittring och slitage olika. Istiden, som tog slut för dryga 10 000 år sedan, och dess smältvatten var den senaste faktorn som danade jordmånen och landskapet.

Björkskog på fjället

Till naturreservatets mest dominerande vegetationstyper hör olika kalfjällsmiljöer och björkskogar. På 1960-talet förstörde den allmänna höstmätarfjärilens larv en stor del av björkvegetationen. Stora områden består fortfarande av spöklika stamskogar.