Skogvaktartorp
Skogsarbetsplatser
Skoghoggarliv i Koitajoki
Koitajoki som gränstrakt
En gammal flottled
Krigets spår

Skogvaktartorp

I slutet av 1800-talet var största delen av Ilomants socken kronomark. För att vakta dessa timmerskogar inrättades år 1861 sex skogvaktardistrikt i Ylä-Koitajokiområdet. Skogvaktarna skulle bo inom sina distrikt, så det uppfördes skogvaktartorp i Pirhonvaara, Kotavaara, Kiukoinen, Lahnavaara, Tapionaho och Niemijärvi.

De flesta byggnaderna i gränstrakten förstördes under de senaste krigen, t.ex. Kotavaara skogvaktartorp, men några sparades också. I Koivusuo naturreservat finns fortfarande kvar Pirhonvaara skogvaktartorp. Flera skogvaktare eller deras familjer, som fallet var med t.ex. Tapionaho skogvaktartorp, löste in torpen under vapenstilleståndet mellan vinterkriget och fortsättningskriget (1940 - 1941).

Pirhonvaara skogvaktartorp

I Pirhonvaara - eller kort och gott Pirhu - anlades ett torp redan år 1853. Det är beläget i östra kanten av den stora myren Koivusuo, och från torpet är det ungefär tre kilometer till Pirhunkoski i Koitajoki. Förbipasserande övernattade ofta i stugan på Pirhu. Sommartid fanns det såväl hjortronplockare som höbärgningsfolk i Pirhonvaara. Pirhu var också viloplats för dem som var på till eller från Ryssland.

Den första skogvaktaren på Pirhonvaara var Iivana Savinainen, som var anställd som skogvaktare åren 1863 - 1867. Hans efterträdare Paavo Antinpoika Kurvinen avgick på egen begäran från skogvaktartjänsten år 1906, men man kan bara förundra sig över att han inte hade avskedats redan tidigare. Paavo Kurvinen var flera gånger instämd till tinget, och han hade dömts till böter för bl.a. olaglig brännvinsförsäljning. Som skogsvaktare på Pirhonvaara fortsatte Paavos son Pekka, som också kallades Pietari. Från hans tid härstammar talesättet "Pirtu tulla pirittää, Lupasalmelta lurittaa, Pirhun Pietarin pihaan". Pekka Paavonpoika Kurvinen var verksam som skogvaktare ända till 1937.

Byggnaderna på Pirhonvaara besparades från förstörelse under senaste krig. Finländarna borde ha förstört byggnaderna, eftersom de låg för nära gränsen. Man hittade ändå inte Pirhonvaara, så Pekka Kurvinen kunde lösa in Pirhonvaara som en egen självständig lägenhet år 1941.

Pirhonvaara skogvaktartorp omfattar numera förutom huvudbyggnaden en timmerbod, bastu, ett f.d. fårhus, en ria och en ganska ny torrtoalett. Byggnaderna renoverades på 1990-talet, och huvudbygganden används för övervaknings-, underhålls- och forskningsändamål. Gårdstunet sköts genom att det slås och bärgas minst en gång om sommaren. Det hålls också öppet genom att träd och buskar röjs runt byggnaderna. Tidigare var det fri utsikt från huvudbyggnaden till Koivulampi.

Kotavaara skogvaktartorp

Av de skogsvaktartorp som förut fanns i Koitajokiområdet låg Kotavaara, som anlades år 1863, längst norrut. Från torpet var det bara ungefär tre kilometer till östgränsen. Torpets marker var f.d. sveder. Den förste skogvaktaren på Kotavaara var Matti Pussinen, som flyttade som skogvaktare till Niilonaho år 1875. Pussinen efterträddes av Feodor Lyhykäinen. År 1907 efterträdde Pekka Lyhykäinen sin far Feodor i tjänsten som skogvaktare på Kotavaara. Det var mycket vanligt bland skogvaktarna att en son (eller någon annan släkting, t.ex. en måg) fortsatte i faderns spår som skogvaktare. Pekka Lyhykäinen löste in Kotavaara år 1941, men under tiden mellan vinterkriget och fortsättningskriget (1940 - 1941) var finnarna tvungna att bränna byggnaderna.

Tapionaho skogvaktartorp

Bröderna Pekka och Heikki Sivonen bosatte sig på Tapionaho omkring år 1836. År 1861 anlades ett skogvaktartorp på stället, som låg mellan Koitajoki och Niemijärvi. Man antar att namnet Tapionaho kommer från Jaakko Tapio som levde i Hattuvaara och som lär ha haft ett gömställe i Tapionaho under det stora nordiska kriget (1700 - 1721). Namnet tyder också på svedjebruk, för "aho" är benämning på skog som växer upp på sveden efter att odlingen upphört.

De första skogvaktarna på Tapionaho under åren 1863 - 1881 tillhörde familjen Riissanen, och fyra med det efternamnet följde efter varandra: Vasili, Stefan, Oleksi och Nikolai. Skogvaktare efter dem blev Olli Tikka, men bara för ett år. Tapionaho var utan skogvaktare ungefär tjugo år, för följande skogvaktare utnämndes först 1905. Tapionaho var inte helt obebott under mellantiden, för år 1883 flyttade Lauri Pussinen in med sin maka Riitta. Riitta var änka efter Paavo Heikinpoika Tahvanainen på Iljanvaara skogvaktartorp.

Efter Pussinens låg Tapionaho öde ett tag, tills Olli Kurvinen år 1897 flyttade in med sin familj, hustrun Kaisa och fyra barn. Kurvinen blev skogvaktare på Tapionaho år 1905. Olli Kurvinen dog när han var 70 år gammal, och då var han fortfarande skogvaktare. Efter honom överfördes Tapionaho skogvaktardistrikt år 1926 på Matti Kokkonen, som skötte uppgiften från det närbelägna Niemijärvi skogvaktartorp. Efter Kokkonens död var den sista skogvaktaren i Tapionaho skogvaktardistrikt Antti Auvinen åren 1929 - 1935. Han var gift med Johanna Ollintytär Kurvinen. Auvinen hade tidigare varit skogvaktare i det närbelägna Iljanvaara. Över huvud taget var det ganska vanligt att skogvaktarnas barn gifte sig med varandra. På så sätt hade man en trygghet hos sina släktingar, eftersom skogvaktarnas ställning var ganska besvärlig. Det kunde hända att byborna betraktade även lokala skogvaktare som skogsmyndighetens hantlangare.

Byggnaderna på Tapionaho besparades under vinterkriget, eftersom de var belägna långt från Niemijärvivägen. Olli och Kaisa Kurvinens fyra barn löste in skogvaktartorpet under fortsättningskriget år 1942. De sista inbyggarna på torpet var Kurvinens dotter Anna-Liisa med maken Kalle Holopainen och dottern Hilkka.

Anna-Liisa, som kallades Tapios Anna-Liisa, blev känd bland ortsborna som kringvandrande massös. Andra finländare kunde höra om Anna-Liisa via medierna, för efter de senaste krigen hade Tapionaho blivit Finlands östligaste boningsort. Den ena journalisten efter den andra kom och intervjuade Anna-Liisa och Kalle så att det blev en ren plåga. Anna-Liisa uppträdde t.o.m. i TV på 1960-talet. Anna-Liisa flyttade från Tapionaho 1973 sedan hon blivit änka.

Skogsarbetsplatser

Skogarna i Koitajokiområdet började utnyttjas tidigt. Till att börja med fälldes virke för husbehov. Svedjebruket blomstrade ända till mitten av 1800-talet. På Koitajokis momarker är det nästan omöjligt att hitta ett ställe där det inte skulle ha brunnit, vilket beror på den kraftiga svedjebränningen och skogsbränderna i kronoskogarna. Under den senare hälften av 1800-talet svedjades bara små områden i närheten av bosättningen.

De första kommersiella avverkningarna ägde rum i Koitajokiområdet på 1850-talet. Vid blädning höggs endast stora träd som uppfyllde vissa mått. I Koitajoki kan man se blädningsbestånd runt skogvaktartorpen. Spår av mänsklig aktivitet i naturskyddsområdet syns också i form av ekonomiskogar och utdikade myrar.

Utkomsten för inbyggare på Kronomarkerna var ringa, så skogsarbetet gav i synnerhet unga män en möjlighet till extra inkomster, som man också utökade genom jakt. Skogsarbetet, dvs. avverkning och flottning, förändrades dock i slutet av 1800-talet från en biinkomst till huvudsaklig inkomstkälla. Kronoskogstorpens och skogsvaktartorpens inbyggare sysslade vintertid med avverkning och virkeskörning, om sommaren var de åter i flottningsarbete. De utgjorde viktig arbetskraft för träförädlingsindustrin, men rika blev de inte på skogsarbetet. Att skogsarbetet ökade i slutet av 1800-talet berodde på att slipmassemetoden blivit vanligare vid framställningen av råvara för papper och cellulosa. Även mindre träd än grova timmer började duga för cellulosafabrikerna.

Krigen avbröt skogsarbetet helt och hållet, men efter krigen, framför allt på 1950-talet, genomfördes stora avverkningar i trakterna av Polvikoski. I området byggdes också skogsbilvägar på 1950- och 1960-talen.

Skogshoggarliv i Koitajoki

Skogarna i avlägsna trakter kunde börja avverkas efter att det först byggts en skogsarbetarförläggning. De bodde sedan i förläggningen hela avverkningssäsongen, dvs. vanligtvis över vintern. Det egentliga hemmet besökte de bara på sina få lediga dagar, men för många skogsarbetare var förläggningen det enda hem de hade. Först på 1950-talet började skogsarbetarförläggningarna göras hemtrevligare.

Hanhikoski ödestuga år 2006. Bild: Tarja Martin

I Koitajokiområdet finns det fortfarande fem skogsarbetarförläggningar kvar, av vilka Verkkopudas ödestuga, Leimuukämppä (dvs. f.d. Asumajoki ödestuga), Niemipuro ödestuga samt Hanhikoski ödestuga får användas av friluftsfolket.

Verkkopudas ödestuga ligger på östra stranden av Koitajoki. Ödestugan är Hackman & Co:s f.d. bastubyggnad från år 1933. Den huvudbyggnad som fanns på samma ställe har flyttats bort.

Leimuukämppä ligger invid gränszonen på södra stranden av Asumajoki. Stugan var ursprungligen bara en bas för arbetarna som stämplade de träd som skulle fällas innan själva avverkningen började. Byggnaden från 1938 iståndsattes senare till en skogshuggarstuga.

Niemipuro ödestuga ligger åter på västra stranden av Koitajoki. Byggnaden flyttades till sin nuvarande plats år 1955, och ändrades till flottarstuga. Niemipuro ödestuga är f.d. bastubyggnad till Kokkokangas-stugan. Ödestugan i Hanhikoski är den f.d. bastubyggnaden till Hoikka-stugan och den ändrades till flottarstuga på 1970-talet.

Anspråkslösare minnen från skogsarbetartiden är dessutom Karanteenipudas skjul, där flottarna har haft sin matplats.

Polvikoski skogsarbetarförläggning

Förutom ödestugorna finns i Polvikoski en f.d. större skogsarbetarförläggning, som tidigare har rymt 80 övernattande skogsarbetare. Förläggningen, rökbastun och stallet stod klara 1944.

Skogsarbetarförläggningen har en yta på över 200 m² och den har sju rum. Förläggningen moderniserades på flera sätt på 1950-talet: år 1955 fick man elaggregat, år 1957 färdigställdes ett rum för motorsågsreparationer och år 1958 byttes pärttaket ut mot plåttak. På gården byggdes dessutom 1954 en timmerbastu samt en separat stabsbyggnad för arbetsledningen, som kallades Teräväpää. Numera stabsbyggnaden jämte bastu hyrs ut åt turister. Efter krigsslutet byggdes också ett stall för 30 hästar på gården, men det finns inte längre kvar. Polvikoskiförläggningen var rätt avancerad på sin tid för man fick TV redan år 1965.

Under fortsättningskriget bodde sovjetiska soldater i förläggningen. Från den tiden härstammar de numera igenvuxna skyttegravarna på norra sidan av Polvikoskivägen, på östra stranden av Koitajoki. Under avvärjningsstiderna i Ilomants sommaren 1944 avancerade finländarna till Polvikoski. Historien förtäljer att även president Mauno Koivisto då övernattade i förläggningen.

Jakten gav extra sovel

Kronoskogarna var givande jaktmarker för jägarna i Ilomants; såväl jägare av pälsdjur som fågel. På ett år kunde Ilomantsborna jaga upp till 10 000 skogsfåglar, som sedan såldes till bl.a. S:t Petersburg. Ännu på 1920-talet var Ilomants en av de få platser i Finland där jakten gav en betydande extra inkomst.

1934 års jaktlag innebar att den fria jakträtten på statens mark upphörde. Jakten blev tillståndsbelagd och tillsynen effektiverades. Den lukrativa fågelhandeln i östra Finland fick sin slutliga dödsstöt när det blev förbjudet att fånga skogshönsfåglar med snara. Jakten upphörde ändå inte, utan största delen av lokalbefolkningen fortsatte att jaga utan tillstånd. Efter andra världskriget förbjöds jakt helt och hållet inom gränszonen, som således blev ett viltskyddsområde.

Koitajoki som gränstrakt

Områdets historia präglas starkt av närheten till östgränsen. Vid freden i Stolbova 1617 anslöts Ilomants till det svenska riket och Ilomants sockengräns blev rikets östgräns. Numera genomkorsas Koitajokiområdet av Polvikoskivägen, som leder till EU:s östligaste punkt i Virmajärvi.

Från Polvikoski skogsarbetarförläggning är det ungefär 8 km till den östligaste punkten. Gränsröset på den lilla ön i Virmajärvi är ett av de äldsta gränsmärkena mot öster, eftersom gränslinjen från Virmajärvi norrut fortfarande löper på det ställe som fastslogs i gränsavtalet år 1621.

Koitajoki har sedan gammalt utgjort en viktig färd- och handelsled mellan Finland och ryska Karelen. Under århundradenas lopp har det företagits handelsfärder och fälttåg från bägge sidorna av gränsen. År 1617 blev Ilomants en ortodox del av ett lutherskt rike. Trafiken i gränstrakten var livlig: från den ryska sidan kom handelsmän och sådana som rymt från utskrivningen av krigsfolk, medan ortodoxa, brottslingar, skatteflyktingar och desertörer flyttade från den svenska sidan till Ryssland.

En gammal flottled

Flottningsverksamhet förekom i Koitajoki redan på 1830-talet, men som egentlig flottled har Koitajoki använts från 1909 till år 1973. Flottningarna avbröts på 1940-talet på grund av den nya gränsen, eftersom en 51 km lång del av älven hamnade på den sovjetiska sidan. År 1954 återupptogs flottningen på nytt, men den undanträngdes så småningom av de mera riskfria fordonstransporterna, eftersom torrt virke var mycket bättre som sågvirke. År 1973 upphörde flottningarna i Ylä-Koitajoki och tre somrar senare i Ala-Koitajoki.

På den tiden då virke flottades längs Koitajoki var älven en utbyggd flottled. Där fanns flottningsrännor och dammar, krökar rätades ut genom sprängning, det fanns korvsjöar och rensade forsar. Det var dyrt att bygga flottleder så arbetet i Koitajoki inleddes först när efterfrågan på virke ökade. Fram till 1934 hade flottleden bearbetats så att den lämpade sig för lösflottning, då man tidigare i första hand hade använt sig av fasta flottar i älven. Virkets färd från t.ex. Polvikoski till Anninkoski i Möhkö gick som snabbast på 10 dygn eller så kunde den räcka över en månad. Innan flottningarna upphörde flottades också ryskt virke i Koitajoki. Finländarna ansvarade för den egentliga flottningen och de gick över gränsen till Sovjet-Karelen på måndag och återvände till Finland på fredag. Gränsflottning förekom också i bl.a. Lieksanjoki.

Från och med 1990-talet har man försökt återställa Koitajoki så att den skall lämpa sig för fiske, eftersom byggandet av flottleden skräpade ner älven. Genast efter att leden blivit färdig kom man överens om att ersättningar skulle betalas för de skador som åsamkades fisket. Flottningsanläggningarna avlägsnades i Koitajoki och bottnen grusades och rensades från sjunktimmer. Forsarnas restaurerades genom att fåran stenlades så att flödet i forsarnas bromsades upp. Numera ser den slingrande älven ut att vara i naturtillstånd med sina små forsar och korvsjöar.

Koitajoki och Pamilonkoski i dess nedre lopp har också kunnat beundras på vita duken: Roland af Hällströms film Tukkijoella (Timmerflottarna) blev klar 1951 och Markku Pölönens Kuningasjätkä (Sommaren vid älven) 1998.

Krigets spår

Ilomants är numera det enda stället på den finska sidan där man kan bekanta sig med stridsplatser från fortsättningskriget. Inom Koitajoki naturskyddsområde förekom strider bl.a. i Polvikoski. Norr om Polvikoskivägen, på östra stranden av Koitajoki kan man ännu se svaga spår av skyttegropar i terrängen. Man bör komma ihåg att krigshistoriska objekt är fredade, och det kan vara farligt att bekanta sig med dem eftersom de är i dåligt skick.

Under krigstiden fälldes träd för kolbränning bl.a. i skogarna i Koivusuo. Lövträden avverkades slätt. I Kokkokangas i Koivusuo fanns en kolarkoja som förstördes 1941. 

Vinter- och fortsättningskriget i Ilomants

Vinterkriget började den 30.11.1939 kl. 8.00 med att sovjetiska trupper besköt östgränsen. Kl. 8.30 gick sovjetiska trupper över gränsen. Redan efter ett par dagar förekom strider i Kuolismaaområdet. Invånarna i gränstrakten evakuerades, men deras hem förstördes i kriget. När de finska trupperna drog sig tillbaka brände de husen i gränstrakten, t.ex. de flesta skogvaktartorpen, så att fienden inte skulle ha någon nytta av dem.

Efter julen började ett ställningskrig i Ilomants som pågick ända till krigsslutet. Under ställningskriget förblev frontlinjen rätt stabil. I Moskvafreden krympte Ilomants område med ungefär en tredjedel. Den 13.3.1940-25.6.1941 var det dags för vapenstillestånd.

Fortsättningskriget började den 25.6.1941. Det blev slut på ställningskriget när det sovjetiska armén anföll Finland 9.6.1944. Överbefälhavare marskalk Mannerheim utsåg 24.7.1944 jägargeneralmajor Erkki Johannes Raappana att leda avvärjningsstriderna i Ilomants, eftersom Raappana kände till trakten och betraktades som en inringningsmästare. Finnarna vann också en avvärjningsseger i Ilomants 9.8.1944, varefter man gick i ställningskrig i området. Fortsättningskriget upphörde när vapenstilleståndsavtalet trädde i kraft 19.9.1944. Sedan freden återställts fastställdes gränsen mellan Finland och Sovjetunionen att följa 1940 års gräns, och en del av Koitajoki finns på det område som överlämnades till Sovjetunionen.

Källa

  • Kokkonen Jukka: Villiä itää, kesytöntä länttä - Ylä-Koitajoen alueen ja Ilomantsin historiaa. Metsähallituksen luonnonsuojelujulkaisuja. Sarja A nro 152. 2005, s. 94.