Sejtarna var samernas kultplatser

Det heliga var närvarande överallt

Samernas gamla religion baserade sig på en animistisk livsåskådning, enligt vilken det i allt som existerar - den icke-levande naturen, naturfenomenen, djuren och växterna - finns en ande. Naturen och dess fenomen inverkade i hög grad på människornas liv, och av denna orsak hyste samerna stor respekt eller var rentav rädda för dem. I hopp om gynnsamma förhållanden gav man offergåvor till andarna, gudaväsendena. Den viktigaste av gudarna var Ukko Äijih, som har sitt ursprung i åskan och åskmyller (Torus, Thor). Äijihis maka hette Ákku. Andra viktiga gudar var solen samt mån- vind- och vattenandarna. I den samiska kulturen fanns det inte före kristendomens tid över huvud taget en term för religion. Sejtar, gudaväsen och dyrkan av dessa var en naturlig del av samernas liv. Det heliga fanns överallt.

Sejtarna - gudaväsendenas hemvist

Sejtarna var heliga platser i anslutning till samernas kultur. Man trodde att gudar och andar av olika slag hade sin hemvist i sejtarna. Sejtarna var i allmänhet av trä eller sten. Stensejtarna är oftast enskilda stenformationer som har en ovanlig form eller färg. De flesta sejtar av sten är uppseendeväckande landmärken, som tydligt sticker fram ur omgivningen.

Taatsis sejte utstrålar otrolig makt och helighet och den hade många benämningar förr i tiden. Man ansåg att Taatsinkirkko hade byggts av jättar, stállu, för att den hade en så ovanlig och enastående form. Taatsis sejte var helgad åt vildrenarna, fiskarna och senare åt renarna. Norr om sjön Taatsijärvi finns Taatsipalo renskiljningsplats, där det en gång i tiden fanns ett område med samernas kåtor.

En mångfald heliga platser

Sejtar av trä förekom huvudsakligen i skogklädda områden, på stränderna av fina fiskevatten. Oftast gjordes en träsejte så att nedre delen av en trädstam kvistades eller så att en kubbe eller en stubbe placerades i en imponerande ställning. I vissa träsejtar hade man inristat människoansikten eller människofigurer. Även fjäll, skogklädda höjder, klippbranter, ovanliga raviner och saivosjöar kunde vara heliga plaster. I Lappland finns det flera sådana platser utöver Pakasaivo, exempelvis Ailigas-fjällen i Utsjoki, ön Ukonsaari i Enare träsk, fjället Saana och Taatsinkirkko. I norr finns det många ortnamn av vilka det framgår att stället är heligt eller att det har använts som kultplats. Fisksejtar låg i allmänhet på stränder av vattendrag, ibland rentav i vattnet. De sejtar som fanns på fjäll och skogklädda höjder användes främst av jägare, män som fångade vildrenar och av renkarlar.

Viktiga kultriter

Varje sameby och även många familjer hade en egen sejte. Bakom de flesta kåtor fanns en sejte helgad åt åskguden Ukko. För att det gudaväsen som bodde i sejten skulle vara välvilligt inställt till dyrkarna, utfördes vissa kultriter och smordes sejten med djurfett och -blod ett par gånger om året. De viktigaste offerhandlingarna hängde ihop med brytningspunkter mellan årstider, midsommaren och hösten, samt med övergångsriter i människornas liv, t.ex. födslar.

För att trygga fångstlyckan lovade man sejten innan man for ut på vildrensfångst eller för att fiska en del av bytet. På hemvägen fick sejten de bästa bitarna av bytet, antingen ben, horn, fisk eller delar av fiskar. Med dessa offer ville man också hålla sejten på gott humör i framtiden. Ibland bar man fram sprit, tobak, järn eller pengar som offer åt sejten. Enligt Samuli Paulaharju fanns det vid Taatsis sejte en lång stör som Murri-Pekka och Pultsu-akka täljt av en björk och som användes till att lyfta upp offren på sejten. Sammus hustru från Karhula förde till sejten det största sikhuvudet och Sammu ett par ståtliga vildrenshorn som tack efter att de fått det byte de hade bett om.

Sejtarna i dag

Den äldsta skriftliga källa som berättar att samerna dyrkade träd och stenar är från 1500-talet. När kristendomen började vinna mark på 1600 - 1700-talen, minskade småningom dyrkan av sejtar. De kristna ansåg att samernas sejtar och gudar var avgudadyrkan; mången sejte förstördes av representanter för den kyrkliga och världsliga makten.

Tecken på offerriter vid sejtar observerades dock så sent som på 1900-talet. Det kan ju hända att en och annan vandrare också i dag lägger en slant eller ett litet offer i en stenspringa, för att vörda en gammal sed, för att hedra det heliga. Ett flertal sejtar har redan glömts bort, men många forna heliga platser är nuförtiden värdefulla kulturhistoriska sevärdheter och deras historia lever vidare i mångahanda berättelser och sägner.