Undervattensnatur
Kulturlandskap
Växtlighet
Fauna
Havsörnen

Skärgårdshavet mellan Åland och fastlandet är en av världens största skärgårdskomplex. Till Skärgårdshavets nationalpark hör för tillfället över 2000 öar och skär som formats av inlandsisen och vågorna. Inom nationalparkens samarbetsområde finns det ca 8 400 öar, kobbar och skär. Nationalparken består huvudsakligen av karg yttre skärgård, som karakteriseras bl.a. av vindpinade bergstallskogar, lågvuxna lövskogar samt kala klippor, som blottar delar av den 2000 miljoner år gamla berggrunden. Å andra sidan finns det också ytterst frodiga områden i bergssvackorna vars växtlighet är mycket mångsidig. 

De vida fjärdarna, brackvattnet, de trädlösa yttre skären samt de frodiga lundarna skapar en livsmiljö för en mycket mångsidig flora och fauna. Nationalparkens kuriositet är kulturlandskapen: lövängar, hagmarker, torrängar, hedar och strandängar som betas av skärgårdsbefolkningens boskap. I parken finns det ca 300 ha kulturlandskap. 

Nationalparkens mål är att skydda naturen och kulturen i Skärgårdshavet, att bevara de traditionella naturbruksformerna som hör därtill, att bevara det levande skärgårdssamhället samt att främja miljöforskning.

Yttre skärgården är utsatt för hårda väder. Bild: Teemu Köppä

Skärgårdens undervattensnatur

P.g.a. salthalten i Östersjöns brackvatten (5 - 6 promille i Skärgårdshavet) är växternas och djurens artrikedom under vattenytan sparsam, men tack vare individmängden myllrar havet av liv.

Undervattensbälten

Vattendjupet inverkar på det levande organismsamhället under ytan; ju djupare ner, desto mindre solljus får fotosyntetiserande växter. Strandbältet (litoralen) är den delen av vattentäckt strand var fotosyntetisering är möjligt och där också artmångfalden är störst. Strandbältet kan indelas i tre zoner enligt vattennivån: sublitorala zoner befinner sig alltid under vatten, hydrolitorala zoner kan blottas vid lågvatten och geolitorala zoner täcks endast av vatten då högvatten råder. 

Bild: Teemu Köppä

Havsbottnens växtlighet varierar med bottnens kvalitet. De mjuka havsbottnarnas arter, så som vitmärlan och snabelsäcksmasken, lever nedgrävda i sedimentet. På mjuka gyttjebottnar och grövre sand- och grusbottnar växer kärlväxter som möjor och slingeväxter. Sandmusslan och flundran föredrar sandbottnar som de kan gräva ner sig i. Blåmusslan och havstulpanen fäster sig gärna på stenbottnar och skaffar föda genom att filtrera näring ur vattnet. 

Bild: Teemu Köppä

Pelagialen är ett bälte av öppet vatten, vars näringskedja grundar sig på i vattenmassan fritt flytande växtplankton. Djurplankton äter växtplankton, och djurplankton äts av en variation av fiskarter och ryggradslösa djur, som i sin tur fungerar som byte till större fisk, säl och fåglar. Dött material från pelagialen sjunker ner till botten-bältet (profundalet), vart tillräckligt med ljus för fotosyntes inte når. Bottendjur återför näringen från det döda materialet till näringscykeln. Om det inte finns tillräckligt med syre vid havsbottnen dör bottendjuren och dött material sedimenteras. 

Algbälten

Olika algarter bildar algbälten på sten-och grusbottnar. Blågröna alger hittas flytande på vattenytan och varma somrar då det finns rikligt med näringsämnen i havet bildar de blågröna algerna stora algblomningar. En sorts blågrön alg bildar en hal biofilm på klipporna vid vattenlinjen och gör det lätt att halka.

Under vattenytan finns ett årligen förnyande trådalgsbälte. Trådalger är bl.a. den på våren förekommande trådslicket samt grönslicket, som är vanligare på sommaren. Smalskägg och krulltrassel växer tätt på beväxta stenar och på blåstång. I skydd av trådalgerna lever rikligt med snäckor och märlkräftor samt gråsuggors larvstadier.

Blåstång bildar mångåriga växtbestånd i strandvattnet. Blåstången är en nyckelart, d.v.s. den är viktig för hela Skärgårdshavets ekosystem. Tångmärlor och tånggråsugga trivs i skydd av blåstången. Många fiskar, så som småspiggen och storspiggen, lever bland blåstången. Det goda utbudet av bytesdjur lockar rovfiskar, t.ex. abborren och gäddan. På blåstången lever även andra alger och övriga organismer, t.ex. tångbark. 

Bild: Teemu Köppä

Vid blåstångsbältets slut börjar rödtångsbältet, som kan sträcka sig till över tio meters djup. De vanligaste förekommande rödalgerna är ullsleke och gaffeltång. Bland rödalgerna växer även andra alger, framför allt brunalger. Blåmusslan förekommer ställvis rikligt i rödalgsbältet.

Skärgårdens kulturlandskap

Kulturlandskapet är en viktig del av skärgården

Förutom vida fjärdar och klippstränder är också öppna strandängar, torrängar och hagar en viktig del av skärgårdslandskapet. Kulturlandskapet kan ändå inte bevaras i skärgården om det inte sköts. Skärgårdshavets ängar, torrängar, betesmarker och hedar formades förr i tiden av betande djur och bönders arbete. Då boskapsskötseln minskade i skärgården började kulturlandskapet hotas av igenväxning, förbuskning och beskogning. 

Bild: Laura Lehtonen

Olika typer av kulturlandskap

Kulturlandskapen består av traditionellt skötta ängs- och betesmarker. De kallas också för kulturbiotoper. Lövängen är en mosaik av öppna ängsgläntor och lundvegetation som bildas av små grupper av buskar och träd. Öppna och frodiga ängspartier kallas för frisk äng. Strandängen är som namnet antyder en lågvuxen äng vid stranden. Torrängen igen är en äng på torr mark med en ofta stor örtrikedom. Hagmarken är betesmark med ett glest trädskikt. Skogsbetet har ett tätare trädskikt än vad hagmarken har. Heden är en trädlös, risbevuxen mo som har uppkommit genom människans verksamhet.

Artrikedomen på friska och torra ängar

På ängarna i skärgården lever arter för vilka öppna livsmiljöer är ett levnadsvillkor. Växter som förekommer på strandängen är bl.a. sumpgentiana, slåtterblomma, smultronklöver, höskallra och rödsäv. Av de fåglar som häckar på strandängen kan man nämna vitkindad gås, grågås, skedand, rödbena och sydlig kärrsnäppa.

Torrängarna imponerar inte bara med sin blomsterprakt utan också med förekomsten av fjärilar och andra insekter. Den blåfläckade lövmätaren är torrängarnas sällsynta invånare. Många fjärilsarter är beroende av vissa specifika torrängsarter. Till exempel lever apollofjärilens larver på kärleksörten och kattunsvisslarens larver på fingerörter och på småborre.

Ängens skötsel förr

I Skärgårdshavet röjdes tillfällig mark för odling även längre bort från bosättning. Först röjdes träd och buskar, sedan bearbetades marken med hacka (kåko) och slutligen brändes eller svedjades den upphackade jorden. Sådana här svedjor kallades för kåkland och användes av bönderna och torparna i skärgården ännu under första halvan av 1900-talet. Ett annat namn på dem på finska är "kauramaa" (havrelandet). Efter att ha gett några skördar av rova eller lin övergick svedjan till att bli slåtter- och betesmark. Då svedjorna småningom växte igen blev de lövängar eller ängar.

Igenväxning skedde även på den tiden då betesbruket var mera utbrett. I hagarna, på hedarna och lövängarna växte det upp en, ljung, rosor, sly och plantbestånd. Skärgårdsbefolkningen röjde med gemensamma krafter upp betesmarken, vanligtvis under våren. Ibland brändes de igenvuxna ängarna och betesmarkerna. Röjning, bränning och betesgång höll ängarna öppna.

Hundratals klövar sköter om kulturlandskapet

I skärgården fanns det traditionellt inte endast sådana ängar som var avsedda för höproduktion. Efter höbärgningen släpptes boskapen ut och beta på ängen. De kulturbiotoper, såsom hedar, torrängar, hagar och skogsbeten, vilka inte lämpade sig för höproduktion, nyttjades endast som betesmark. Den främsta formen av markanvändning på kulturbiotoperna har faktiskt varit bete. Samarbete mellan kreatursgårdar och myndigheter är i dag en förutsättning för att kulturlandskapet skall bevaras. På öarna i Skärgårdshavets nationalpark har några hundra får och över 70 nötkreatur gått på bete sedan slutet av 1990-talet. Det arbete, som djuren utför för skötseln av kulturlandskap, kan inte ersättas av människans arbete.

Läs mera om skärgårdens kulturlandskap i Leif Lindgrens bok Skärgårdens betesmarker. (Boken är slutsåld, men kan lånas från lokala bibliotek.)

Bild: Matti Peltonen
 

Nuförtiden sköts kulturlandskapet med talkokraft

Nuförtiden restaureras och sköts kulturlandskap i hög grad med hjälp av talkoarbete (frivilligt arbete). Målsättningen är att återställa miljön i sitt ursprungliga skick och att årligen sköta den så att slutresultatet är så likt den ursprungliga ängen eller betesmarken som möjligt. Gamla arbetsmetoder återupplivas om det är möjligt.

På igenvuxna kulturlandskap påbörjas en engångsrestaurering då lövbuskage och en röjs. Sällsynta och värdefulla buskar samt trädliknande enar och pelarenar sparas. I följande skede gallrar man trädbeståndet. Den restaurerade ängen eller betesmarken sköts i fortsättningen med årlig vårstädning, slåtter och bete. Alla kulturlandskap betas.

De frivilliga deltagarna på talkolägren har bl.a. arbetat med vårstädning av lövängar. På våren räfsar man löv och samlar ihop ris och kvistar. På detta sätt får man bort löven som kväver ängsväxterna och kvistarna som utgör hinder vid slåttern. På sommaren står slåtterarbetet i tur, vilket man strävar efter att göra enligt lokala traditioner genom att använda slåttermaskin eller lie.

Vård av Jungfruskärs kulturlandskap på talkoläger. Bild: Laura Lehtonen

På betesmarkerna tittar gullvivan fram. Bild Teemu Köppä

Växtlighet

Vegetationens exceptionella mångsidighet i 

Skärgårdshavet beror på landskapets småskalighet och berggrundens variation. Även om nationalparken alltså huvudsakligen består av karg och bergig yttre skärgård, kan det ofta i svackorna mellan bergen växa lundväxtlighet tack vare de forna strandavlagringarna och kalkådrorna som förekommer där. I svackorna växer det ofta bl.a. ask .

På betesängarnas utkanter växer det blodnäva och tulkört . På lövängarna blommar å sin sida Adam och Eva och nässelklocka och vid skogsranden getapel och vildapel .

Fauna

På skärgårdshavets område förekommer det 25 däggdjursarter, varav de flesta är smågnagare, men det finns också stora djur, såsom älgar. De flesta av Skärgårdshavets minskande vikarstam finns i nationalparken. Gråsälen har däremot blivit så allmän att den kan dyka upp när och var som helst och iaktta livet ombord.

I Skärgårdshavet har det påträffats 132 häckande fågelarter. Måsarna, silvertärnorna, ejdrarna , tordmularna och tobisgrisslorna häckar på små fågelskär. Knölsvanen, grågåsen och gravanden bygger sitt bo i den lugna skärgården, medan åter storlabben spanar från de höga bergen. I de lövklädda holmarnas skyddade dalar lever även nötkråkan och höksångaren. Nuförtiden kan man även se den högt svävande havsörnen, som man genom aktiva skyddsåtgärder har kunnat rädda från att dö ut. Även skräntärnan och den sydliga kärrsnäppan är hotade fågelarter. 

Gråsäl. Bild: Markku Lappalainen

Havsörnen och Skärgårdshavet

Förekomst

Havsörnens utbredningsområde sträcker sig från Stilla havets kust via Sibirien till Island och Grönland. I Finland häckar havsörnen nuförtiden främst på kustområdena och i skärgården, men det är bara en tidsfråga när den kommer att breda ut sig till inlandet. Ett par häckningar har redan påträffats vid de stora sjöarna och konstgjorda bassängerna i norra Finland.

Gamla havsörnar är mycket platstrogna. I synnerhet havsörnarna vid Skärgårdshavet och på Åland är huvudsakligen stannfåglar och flyttar överhuvudtaget inte om inte näringsläget försämras tydligt på grund av isarna. Ungfåglar flyttar lättare än gamla. Havsörnarna i Lappland och Kvarken söker sig till öppna vattenområden i Östersjön för vintern.

Utseende

Havsörnen är Finlands och hela Nordeuropas största häckfågel. Vingbrädden kan vara till och med 2,5 meter och fågeln kan väga upp till 7 kg. Honan är i allmänhet större än hannen. Vingarna är breda och rektangulära. En flygande havsörn med de spretande vingspetsarna påminner om en trasmatta. Havsörnen har en är kort och något kilformad stjärt. Ungfågelns mörka dräkt har ljusare fjädrar på buken och vingarna och i armhålorna. Dess huvud är mörkt, likaså den grova näbbens spets. Det tar ungefär fem år för havsörnen att få en fullvuxen fågels dräkt. Gamla havsörnar har vit stjärt och gul näbb och fjäderdräkten är jämnare brun. Med åren blir havsörnens huvud och överkropp ljusare. 

Havsörn. Bild: Seppo Keränen

Näring

Havsörnen matar sina ungar med fisk. I näringen börjar småningom också ingå mås- och andungar och i mindre mängd också däggdjur som bisamråttor och minkar. En vuxen havsörn äter gärna också fiskrens, as och större sjöfåglar – till och med skarvar. Havsörnen har god syn. Den jagar genom att sitta och spana högt i en trädtopp eller så flyger den snabbt över skogskanten till stranden och överraskar sitt byte.

Bo och ungar

Havsörnarna bygger i allmänhet bo i toppen av stora träd. Eftersom havsörnen ofta häckar i samma träd flera år, uppstår det med tiden ett mäktigt risbo, som kan väga lika mycket som en personbil – nästan tusen kilogram. Träd som har tillräckligt grova grenar för ett örnbo är tunnsådda, så man har byggt konstgjorda bon åt havsörnarna. På det sättet kan man styra arten att börja häcka på lugna, ostörda områden.

Havsörnen lägger oftast 1–2 ägg, som honan ruvar i lite på fem veckor. Äggläggningen sker mellan mitten av mars och början av april. Ungarna sitter ungefär tio veckor i boet innan de blir flygga. Resten av sommaren tillbringar de med sina föräldrar. År 2009 var antalet havsörnsungar rekordstort; 349 individer. Den äldsta ringmärkta havsörnen i Finland var 26 år. Den äldsta havsörnen i Europa häckade i Sverige och blev 28 år och 2 månader gammal.

Hot

Kring sekelskiftet 1900 betalades skottpengar på havsörn. Havsörnbeståndet minskade betydligt på grund av förföljelse. Från och med 1950-talet har havsörnen främst hotats av miljögifter. I synnerhet DDT, PCB, dioxin och metylkvicksilver har varit de största bovarna. DDT är ett effektivt bekämpningsmedel och insektgift, som i tiden användes på åkrar och i trädgårdar. Gifterna anrikades i havsörnarna i näringskedjans topp och dessa blev så sjuka att arten höll på att dö ut. Giftet ledde till att äggskalen blev så tunna att de krossades vid normal ruvning. Gifthalterna i döda havsörnars vävnader var så höga att havsörnarna kallades "flygande problemavfall". Nuförtiden är det förbjudet att använda DDT och PCB i Östersjöområdet.

Bild: Teemu Köppä / Internet virtuaaliseksi luontoretkikohteeksi

Också under det här årtusendet förekommer rovdjurshat i form av skjutning och störande av häckningsfriden. Havsörnen är fridlyst, och att döda en havsörn är en straffbar gärning. Man kan få upp till 7 400 euro i böter för det. Havsörnen hotas också av att markanvändningen förändras. Exempelvis till följd av byggande av sommarstugor i skärgården, ökat båtliv och annat rekreationsbruk samt kalavverkning minskar antalet lugna häckningsmiljöer och lämpliga boträd.

Skärgårdshavets nationalpark

  • Inrättad  1983
  • Areal 500 km²

Skärgårdshavets nationalparks symbol - havsörnen

Skärgårdshavets nationalparks symbol är havsörnen

Del av Skärgårdshavets biosfärområde

Skärgårdshavets nationalpark är en del av Skärgårdshavets biosfärområde (www.skargardshavetsbiosfaromrade.fi). UNESCOs Människan och biosfären –programmets målsättning är att utveckla levnadsförhållandena för invånarna samt befrämja natur- och miljöskyddet.

Forststyrelsens publikationer från Skärgårdshavet
(julkaisut.metsa.fi)

Web-kameras

  • Web-kameran på Utö (www.uto.fi)
  • Web-kamera på Jurmo (jurmo.com)
  • Web-kamera på Örö (www.örö.fi)
  • Web-kamera i Kasnäs (www.kasnaskompass.fi)
  • Fiskljus web-kamera (saaristomeri.utu.fi)