En gynnsam boendemiljö redan på stenåldern

Egentliga Finlands kust och skärgård har varit bebodda sedan sen stenålder (ca 2000 - 1300 f.Kr.). Efter istiden då klimatet blev varmare lockade naturens rikliga gåvor sten- och bronsålderns människor att slå sig ner vid havet. Östersjön, som då hade högre salthalt än nu, hade rikligt med torsk och andra havsfiskar och på kobbar och skär levde hundratusentals sälar. Den rikliga fågelfaunan gav kött, ägg och dun. Tack vare det varma klimatet var förutsättningarna för boskapsskötsel och småskaligt jordbruk till och med bättre än nuförtiden.

Bild: Teemu Köppä / Internet virtuaaliseksi luontoretkikohteeksi

 

Förutom skärgårdens basnäringar idkade man redan tidigt handel, hantverk och sjöfart. Senast under bronsåldern började man segla över hela Östersjöområdet. Havet förenade; Skärgårdshavet blev redan under bronsåldern en del av norra Östersjöns kulturkrets, som förenades av likartade näringar, bruket av metall och begravningsseder.

Under järnåldern (500 f.Kr - 1150 e.Kr.) började bosättningen sprida sig över det område som nu bildar Skärgårdshavets nationalpark. På det nuvarande samarbetsområdet har man funnit många fornlämningar från järnåldern. En pollenanalys har visat att det från järnåldern ända till nutid kontinuerligt har idkats jordbruk vid kusten.

I och med den svenska befolkningen som flyttade till området ökade Skärgårdshavets befolkning kännbart från och med senare hälften av 1200-talet. Ungefär hälften av de nuvarande byarna på Skärgårdshavets nationalparks samarbetsområde var bebodda redan under medeltiden.

Den förhistoriska och historiska tiden i ytterskärgården

Landområden reste sig mitt ur havet

Skärgårdens förhistoria är på samma gång landhöjningens historia. I takt med att landhöjningen lyfte upp beboeliga öar ur havet, spred sig den förhistoriska bosättningen till skärgården. Under sten- och bronsåldern var levnadsförhållandena i skärgården också mycket gynnsamma. Värmeperioden efter istiden gjorde att klimatet var varmare än vad det är i dag och det fanns gott om fisk och vilt inom räckhåll.

Bild: Teemu Köppä / Internet virtuaaliseksi retkikohteeksi

Under stenåldern (ca 8000 - 1500 f.v.t.) och bronsåldern (1500 - 500 f.v.t.) var skären i vår tids ytterskärgård 20 - 25 meter under havet. Den dåvarande ytterskärgården låg däremot i trakten av de nuvarande huvudöarna i Nagu, Korpo och Houtskär. Bötesbergets stenåldersboplats i Dragsfjärd från 6000 f.v.t. ligger numera 55 meter över havet, på ett skogbevuxet höglänt område. En gång i tiden betraktade dess invånare ett synnerligen annorlunda landskap: boplatsen hade anlagts på en ensam holme mitt ute på vida fjärdar.

Förhistoriska och historiska lämningar

Inom det egentliga samarbetsområdet för Skärgårdshavets nationalpark känner man inte till några stenåldersboplatser, men man har funnit ca fyrtio lämningar efter brons- och järnåldersgravar (500 f.v.t. - 1150/1300 e.v.t.). Två borgholmar från förhistorisk tid har också identifierats i skärgården. De härstammar troligen från järnåldern.

De mest karakteristiska fornminnena i skärgården är ändå från historisk tid, lämningar från slutet av järnåldern till 1700- och 1800-talet. Fornminneslagen skyddar även dessa fasta fornlämningar från historisk tid.

Gravhögar eller gravrösen

Gravrösen är kanske de mest kända och imponerande fornlämningar som finns från förhistorisk tid. Dessa stensättningar, som även kallas gravkummel, är rösen av stenar, som har samlats ihop under brons- och järnåldern, och de består av stenar som "en man klarar av att lyfta". Storleken på gravrösena kan variera från låga stensättningar med en diameter på några meter till högar som är tiotals meter långa och några meter höga.

I början av bronsåldern begravde man kroppen, men senare övergick man till likbränning. I en del av gravarna har man hittat s.k. gravgåvor, såsom t.ex. smycken eller vapen. I en del gravar har gravgåvorna inte bevarats eller så har de från första början inte heller innehållit några föremål. En folklig benämning på gravrösen är kummel eller jättekast.

Gravkummel har hittats överallt i skärgården, på öar som till arealen är mycket olika. De flesta gravar har ändå byggts på öar som redan på den tiden varit lite större, och som genom landhöjningen vuxit ännu mera.

Till gravplats valdes ofta en plats med en terrängform som avvek från omgivningen. Sådana platser är till exempel höga klippor och bergskrön, varifrån utsikten mot havet öppnar sig. I de förhistoriska samhällena har gravplatsen möjligtvis valts på basis av lokalkännedom och den betydelse som naturplatserna haft som landmärke, vilka är sådana kunskaper som gått i arv i generationer.

Gravrösena i Skärgårdshavets nationalpark är låga, ganska små stensättningar, som har byggts i närheten av öns högsta punkt, men inte alldeles på toppen. En del gravar ligger till och med nära stranden och en del finns i grupper om flera gravrösen. Största delen, kanske alla, av Skärgårdshavets gravrösen är från järnåldern.

Av skärgårdens gravrösen är det svårt att dra några slutsatser om var bosättning funnits eller hurdan den varit. Inom nationalparkens samarbetsområde finns det mest gravar på Nötö och på de större öarna i Hitis. Dessa områden var redan under järnåldern täta ögrupper, varifrån det var kort väg till ytterskärgårdens fiskevatten och sälfångstområden. Dessa områden med gynnsamma naturförhållanden har mycket väl kunnat vara befolkade redan under järnåldern.

Fornlämningar efter fiske

Det är naturligt att största delen av ytterskärgårdens arkeologiska lämningar är förknippade med fiskenäringen. Sådana är till exempel lämningarna efter fiskarnas tillfälliga bostäder, s.k. tomtningar, uppdragningsplatser för båtar, labyrinter, stenugnar samt märken som huggits i bergen.

Tomtningarna har att göra med enkla övernattningsskydd eller förrådshyddor, som våra förfäder byggde för att skydda sig under sina säsongbetonade fiskefärder. Man var tvungen att vistas länge på fiskefärder och man behövde något skydd i de stränga förhållandena i skärgården. Av dessa tillfälliga skydd har det ofta bevarats en vågrät, röjd golvyta som omgärdas av en mur av uppstaplade stenar. Ibland har man som en del av skyddskonstruktionen använt sig av terrängformer såsom bergväggar.

Hemlighetsfulla munkringar

På Jurmo i Korpo hittas några av Skärgårdshavets mest undersökta fornlämningar: så kallade munkringar. Dessa fyra stenringar försökte man tyda redan på 1700-talet, då man trodde att de gjorts av munkar från Kökar. Om den tolkningen är riktig kan stenringarna dateras till medeltiden. Forskningen har visat att franciskanerbröder verkligen levde i Kökar från 1300-talets slut fram till 1530-talet. Munkarna kan alltså mycket väl ha byggt stenringarna till exempel i samband med sina fiskefärder. Varför munkarna byggde stenringarna är kunskap som man ännu inte har lyckats gräva fram från medeltidens dunkel. En tolkning är att ringarna skulle vara just tomtningar som är lämningar från tillfälliga bostäder.

Näringsgrenarnas utveckling inverkar på skärgårdens bosättning

Skärgårdshavets invånarantal ökade ända till mitten av 1500-talet, varefter befolkningsmängden snabbt började avta. Naturen kunde helt enkelt inte försörja en större mängd människor med den tidens metoder. Invånarantalets nedgång orsakades, förutom av kargare förhållanden i skärgården, även av krig och epidemier. Under 1700-talets första decennier gav den stora ofreden och pesten en dyster stämpel åt skärgårdslivet.

I mitten av 1800-talet förändrades livet då tekniska nyheter underlättade anskaffande av uppehället i den yttre skärgården. Nya fiskemetoder såsom drivnät och krokskötar, krävde inte längre bybornas gemensamma insats och de möjliggjorde även bosättning utanför skärgårdsbyarna. Ny bosättning ledde till en snabb ökning i invånarantalet.

Bild: Teemu Köppä / Internet virtuaaliseksi retkikohteeksi

Inkomstmöjligheterna på fastlandet och i städerna började locka folk från skärgården redan under 1900-talets början. Först övergavs de allra torftigaste torpen. Trots möjligheterna som fastlandet erbjöd förblev den yttre skärgården bebodd ända fram till 1950-talet. Under 1970-talet började nya invånare slå sig ner i skärgården, då stugfolket fann det sommarparadis som Skärgårdshavet erbjöd.

Kulturlandskapen

Under naturahushållningens tid betade boskapen på öarna. Kombinationen av röjning, svedjebruk och betesgång skapade förutsättningar för att de öppna ängarna skulle bevaras. På lövängar och hagmarker förekom det många fåglar, växter, svampar, fjärilar och skalbaggar som var okända på fastlandet. Då den fasta bosättningen, jordbruket och boskapsskötseln avtog började skärgårdens traditionella ängar och betesmarker försvinna.

På många öar i nationalparken fortsätter bl.a. betesgången, som ett led i kulturlandskapets skötsel. Kor och får som betar på öarna hjälper talkoarbetare (frivilliga arbetare) och nationalparkens personal att upprätthålla kulturlandskapet. Genom talkolägren bevaras också traditionen från den gamla byagemenskapens tider. Tack vare dessa åtgärder finns det i parken fortfarande på traditionellt sätt skötta lövängar med riklig flora, samt hagmarker och andra kulturlandskap.

Skärgårdshavets nationalpark

  • Inrättad  1983
  • Areal 500 km²

Skärgårdshavets nationalparks symbol - havsörnen

Skärgårdshavets nationalparks symbol är havsörnen