En gynnsam boendemiljö redan på stenåldern

Egentliga Finlands kust och skärgård har varit bebodda sedan sen stenålder (ca 2000 - 1300 f.Kr.). Efter istiden då klimatet blev varmare lockade naturens rikliga gåvor sten- och bronsålderns människor att slå sig ner vid havet. Östersjön, som då hade högre salthalt än nu, hade rikligt med torsk och andra havsfiskar och på kobbar och skär levde hundratusentals sälar. Den rikliga fågelfaunan gav kött, ägg och dun. Tack vare det varma klimatet var förutsättningarna för boskapsskötsel och småskaligt jordbruk till och med bättre än nuförtiden.

Bild: Teemu Köppä / Internet virtuaaliseksi luontoretkikohteeksi

 

Förutom skärgårdens basnäringar idkade man redan tidigt handel, hantverk och sjöfart. Senast under bronsåldern började man segla över hela Östersjöområdet. Havet förenade; Skärgårdshavet blev redan under bronsåldern en del av norra Östersjöns kulturkrets, som förenades av likartade näringar, bruket av metall och begravningsseder.

Under järnåldern (500 f.Kr - 1150 e.Kr.) började bosättningen sprida sig över det område som nu bildar Skärgårdshavets nationalpark. På det nuvarande samarbetsområdet har man funnit många fornlämningar från järnåldern. En pollenanalys har visat att det från järnåldern ända till nutid kontinuerligt har idkats jordbruk vid kusten.

I och med den svenska befolkningen som flyttade till området ökade Skärgårdshavets befolkning kännbart från och med senare hälften av 1200-talet. Ungefär hälften av de nuvarande byarna på Skärgårdshavets nationalparks samarbetsområde var bebodda redan under medeltiden.

Näringsgrenarnas utveckling inverkar på skärgårdens bosättning

Skärgårdshavets invånarantal ökade ända till mitten av 1500-talet, varefter befolkningsmängden snabbt började avta. Naturen kunde helt enkelt inte försörja en större mängd människor med den tidens metoder. Invånarantalets nedgång orsakades, förutom av kargare förhållanden i skärgården, även av krig och epidemier. Under 1700-talets första decennier gav den stora ofreden och pesten en dyster stämpel åt skärgårdslivet.

I mitten av 1800-talet förändrades livet då tekniska nyheter underlättade anskaffande av uppehället i den yttre skärgården. Nya fiskemetoder såsom drivnät och krokskötar, krävde inte längre bybornas gemensamma insats och de möjliggjorde även bosättning utanför skärgårdsbyarna. Ny bosättning ledde till en snabb ökning i invånarantalet.

Bild: Teemu Köppä / Internet virtuaaliseksi retkikohteeksi

Inkomstmöjligheterna på fastlandet och i städerna började locka folk från skärgården redan under 1900-talets början. Först övergavs de allra torftigaste torpen. Trots möjligheterna som fastlandet erbjöd förblev den yttre skärgården bebodd ända fram till 1950-talet. Under 1970-talet började nya invånare slå sig ner i skärgården, då stugfolket fann det sommarparadis som Skärgårdshavet erbjöd.

Kulturlandskapen

Under naturahushållningens tid betade boskapen på öarna. Kombinationen av röjning, svedjebruk och betesgång skapade förutsättningar för att de öppna ängarna skulle bevaras. På lövängar och hagmarker förekom det många fåglar, växter, svampar, fjärilar och skalbaggar som var okända på fastlandet. Då den fasta bosättningen, jordbruket och boskapsskötseln avtog började skärgårdens traditionella ängar och betesmarker försvinna.

På många öar i nationalparken fortsätter bl.a. betesgången, som ett led i kulturlandskapets skötsel. Kor och får som betar på öarna hjälper talkoarbetare (frivilliga arbetare) och nationalparkens personal att upprätthålla kulturlandskapet. Genom talkolägren bevaras också traditionen från den gamla byagemenskapens tider. Tack vare dessa åtgärder finns det i parken fortfarande på traditionellt sätt skötta lövängar med riklig flora, samt hagmarker och andra kulturlandskap.

Skärgårdshavets nationalpark

  • Inrättad  1983
  • Areal 500 km²

Skärgårdshavets nationalparks symbol - havsörnen

Skärgårdshavets nationalparks symbol är havsörnen