Naturen i Oulanka

Bild: Ismo Pekkarinen.
I Oulanka nationalpark överraskas vandraren av naturens mångfald. Här ersätts de höga klipporna av myrar och de mjuka sandstränderna av lummiga lundar. Kanske finns Finlands artrikaste natur just här i Oulanka?

Så här värnar vi om naturen

Branta klippväggar, magiska landskap

Oulanka bjuder på tiotals kilometer älvnatur – vattendrag med lugnvatten, strömdrag och forsar, som bryts av vilt brusande fall. Höjdskillnaderna är stora. De kala dolomitväggarna i sprickdalarna höjer sig lodräta, högst av alla Kiutavaaras skogbevuxna kvartsitkrön, över Oulankajoki älvdal.

Bild: Paavo Hamunen

Den nordliga aapamyren är jämn men svårframkomlig. Landskapet är en förvillande labyrint av blöta myrar, tjärnar och gölar, små slingrande älvar och låglänta myrholmar. Endast Keroharju åsrygg, som formats av inlandsisen under istiden, kan urskiljas. På aapamyren finns de allra äldsta grandungarna ute på myrholmarna som aldrig härjats av skogsbränder. Det är inte fallet för tallskogarna i Oulankajoki älvdal, som bär tydliga spår inte enbart av skogbränder, utan också av de timmeravverkningar som gjordes här för mer än hundra år sedan. I Oulanka finns artrika rikkärr och sluttningsmyrar, frodiga ormbunkslundar längs bäckarna och torra lundar vid den forntida strandlinjen, där praktnejlika och rosettjungfrulin (Polygala amarella) växer sida vid sida mitt i tallskogen. Skalan går på ett ögonblick från mycket stor till extremt liten. Taigaskinn lever på en grov låga över bäcken, medan dvärgmossor (Seligeria spp.) klarar sig på en knapp kvadratcentimeter bar klippyta.

Oulankajoki, Kitkajoki...

Älvarna Oulankajoki och Kitkajoki är helt olika typer av älvar. Oulankajoki med sitt bruna vatten tar upp vatten och bittra humussyror från de vidsträckta, öppna aapamyrarna i Salla. Kitkajokis klara vatten kommer från Kitkajärvi, det största insjöbäckenet i nordöstra Österbotten.

Kitkajoki. Bild: Hannu Hautala

Inte ens våra förfäder har sett Kitkajoki som allra störst – mot slutet av istiden dundrade älven fram över Juumas aapamyrar och drog med sig allt löst material därifrån. Idag består Kitkajoki av en rad forsar, strömdrag och sjöar, som efter forsen Myllykoski tränger in i en sprickdal med branta sidor och formar där den kilometerlånga forsen Aallokkokoski. Nedanför nordöstra Österbottens mäktigaste vattenfall Jyrävä börjar älven sakta in tills den möter den lugnare Oulankajoki i närheten av riksgränsen. När vattenståndet i älven är högt gör också människor gott i att hålla sig borta från Oulankajoki. Smältvattnet från vidderna i norr brakar ner genom älvdalen under några veckor, stiger tills vattennivån nästan når broarnas underkanter och luckrar upp fjolårsgräset på översvämningsängarna. Störtfloden holkar ur sandbrinkar, river upp träd med rötterna, lyfter vattendränkta lågor och brokonstruktioner längs Karhunkierros lätt som en fjäder. Precis som den gjort i tusentals år, transporterar Oulankajoki varje år flera ton sand nedströms och bort över östgränsen. Älven har öst bort sand från den till brädden fyllda sprickdalen så att den redan ligger 30 meter lägre än nivån efter istiden och har grävt ut ett stilrent slingrande meanderlopp från sida till sida i sandbäckenet. De forntida geologiska krafterna och vattnets envetna, långsamma okuvlighet har skapat nationallandskapet i Oulanka.

Nornan i Oulanka

Nornan förekommer i gamla, grandominerade lundskogar. Arten kan också påträffas i tallskogar med mycket en och längs kanterna av lundkärr, om det finns tillräckligt med kalk i marken.

Nornan hör till de första växter som blommar på våren, tillsammans med tibast och bönor. På sommaren, när blomningen är över, kan växten kännas igen på sitt blad med violett undersida, som ligger gömt i mossan. Bladet är avlångt och rynkigt.

Nornan. Bild: Minna Koramo

I nornans blomma finns ingen nektar, så växten måste lura pollinerande insekter att sköta pollineringen. När ett bi har krupit in i blomman och konstaterat att där inte finns någon näring har växten redan lyckats med att lura insekten – åtminstone till hälften. Pollen fastnar på insektens rygg när den kryper ut ur blomman. Nu måste en annan individ av växten lyckas med att lura samma insekt in i sin blomma för att pollinera den.

Om pollineringen lyckas utvecklas blomman till en brun, obemärkt kapsel. Frön små som dammkorn skakas ut ur kapseln och sprids av höstvinden. Dessa måste landa på en lämplig plats på marken och få tag på en svamp som växer som mycel i marken. Växten lever sedan i symbios med denna svamp i hela sitt liv. Nornans frökapselproduktion varierar årligen beroende på vädret under blomningstiden och mängden pollinerare.

Nornan växer långsamt och utvecklingen från frö till blommande växt tar flera år. Om en växtplats är gynnsam kan ett omfattande bestånd av tiotals individer utvecklas på platsen under decenniernas lopp.

Rik natur som väntar på att bli upptäckt

Den exceptionellt rika naturen i Oulanka har varit känd sedan 1800-talet. Inte ens de besvärliga förbindelserna kunde hindra den tidens kändaste naturforskare från att söka sig till regionen. Från sina upptäcktsresor skrev de hänförda beskrivningar av sina vallfärder till kalkklippor, rikkärr, lundar och stränder längs frodiga bäckar. Det exakta antalet arter i Oulanka är inte känt, men numera känner man till nästan 400 arter som ska skyddas på olika sätt och 4 400 av dessa arters förekomstplatser.

Järpe (Tetrastes bonasia). Bild: Olli Lamminsalo

Här finns flera arter, i synnerhet växtarter, som inte har påträffats någon annanstans i Finland. Oulanka nationalpark är exceptionell också för att man med jämna mellanrum hittar nya oupptäckta arter här. Bland dessa finns exempelvis lavarten finsk atla och vårtlavsarten Verrucaria oulankaensis, som nyligen har upptäckts på kalkklipporna och beskrivits för vetenskapen. Artrikedomen och de många habitaten avspeglar varandra. Berggrunden i Oulanka innehåller bergarter av många olika slag, som påverkas på olika sätt av de geologiska krafterna. Dessa ger upphov till varierande ytformationer med trädbevuxna höjder och djupa raviner. Lägg till klimatets inverkan, och den nyansrika paletten av arter och naturtyper är klar. De sydliga arterna på bergens solexponerade sluttningar och de nordliga arterna på de kalla skuggiga sluttningarna möter utmed Oulankajoki också invandrare från öster, långt från sina huvudsakliga utbredningsområden.

Bild: Tiina Laitinen.

Vinkar åt fågelskådarna

Kiutaköngästrakten i parkens mittparti utgör med sina naturstigar levnadsmiljön för den norra tallskogens grundarter. Här kan man påträffa områdets specialitet forsärlan som flera somrar har häckat i Oulankaälvens fåra. Vid älven påträffar man också ganska säkert ström-staren. Om vårvintern hör man väl hackspettarnas trummande från Liikasenvaaravägen.

Strömstare (Cinclus cinclus). Bild: Ossi Ilvonen/Vastavalo

Pieni Karhunkierros -leden i Juuma i parkens södra del går genom många slags skogar. Där är det relativt lätt att utöka fågellistan. Den bästa tiden för naturfärder är i början av juni, då speciellt morgontimmarna är den säkraste tiden att observera flera arter. Den mindre flugsnapparen är en nästan årlig sångare, och Savilampitrakten i parkens nordvästra del lämpar sig väl för att söka den.

Oulankas översvämningsängar – från folktradition till nutida upplevelse

Översvämningsängarna längs älven Oulankajoki härstammar från slutet av 1600-talet, då finländska nybyggare flyttade till Kuusamo. Förr i tiden handlade allt om överlevnad; vinterfoder till boskapen måste man samla in från naturängar. Översvämningsängarna var de mest populära ängarna i Oulanka, eftersom älven skötte om gödslingen av dem. Både vår- och höstöversvämningarna förde med sig slag till ängarna som en garanti för nästa års gröda. Under några århundraden röjde man över hundra hektar översvämningsängar. När behovet av foder ökade började man bärga hö också på kärrängar, vars skörd förbättrades genom att dämma upp bäckar och på så sätt höja vattennivån i kärren. Rytipuro svämäng är den enda svämängen i Finland som sköts på traditionellt vis Rytisuon reissu -leden. På ängarna trivs alla arter som behöver ljus och öppet utrymme, såsom små ormbunksväxter, låsbräknar. På Oulanka översvämningsängar växer också lokala kuriositeter, såsom gråbinka och blåtry.

Bild: Tiina Laitinen

Omvälvningarna inom jordbruket glömde dessa artrika naturtyper inom den traditionella jordbrukskulturen och med början på 1950-talet började de så småningom bli skogbevuxna – ängarna hör numera till de starkast hotade naturtyperna i vårt land. I slutet av 1990-talet började man sköta Oulankas ängar genom röjning och slåtter. Numera sköts utöver en svämäng och några torrare ängar också hela 29 översvämningsängar, som ligger längs Oulankajoki på en 40 km lång sträcka mellan Savinajoki i Salla och Kitkajoki. Översvämningsängarna med sina gamla lador, som början av sommaren är ett hav av smörbollar, har också på historiska rötter. Det traditionella arbetet på ängarna upprätthålls genom Oulankas årliga talkoevenemang.

Oulanka nationalpark

  • Inrättad  1956
  • Areal 290 km²

Oulanka nationalparks symbol - nornan.

Oulanka nationalparks symbol är nornan.