Naturen i Isojärvi

Bild: Maija Mikkola
I Isojärvi nationalpark varvas skogklädda bergslandskap och djupa sprickdalar i ett landskap som formats av istiden. Smålommens rop och bävern som nästan ljudlöst glider fram alldeles vid vattenytan bidrar till vildmarksstämningen.

Så här värnar vi om naturen

Vattnet strömmar öster- och västerut

De stora höjdskillnadernas Isojärvi

Den sista istiden tog slut i Finland för ca 10 000 år sedan. Den lämnade efter sig flyttblock, slipade områdets granitberg samt flyttade på jordmaterial. På Isojärviområdet styrdes blockens och jordmaterialens hopning vid sidan av issmältningen också av sprickdalarna, som förhindrade att t.ex. långa åskedjor föddes. Områdets spricklinjer sträcker sig från nordväst till sydost, och de sprack upp då jordskorpan rörde på sig för 200 miljoner år sedan. Nationalparkens vanligaste jordart är morän. Moränen har blivit till på bottnen av glaciärerna, där stenar som lossnat från berggrunden och den gamla jordmånen maldes och blandades.

Bild: Mikael Hintze

Isojärvi nationalpark ligger i medeltal 100 - 150 m över havet och hör till en vattendelare. Vattnet från Lortikanvuoris norra sluttningar rinner ner i Päijänne och från de södra sluttningarna ner i Längelmävesi.

Klara sjöar

Traktens sjöar är för det mesta djupa, karga och har klart vatten. Till exempel Isojärvi är en smal sjö som uppkommit i en spricka i jordskorpan, och är ställvis upp till 80 m djup. Sjöns stränder är klippiga. Bl.a. storlomen är en typisk häckare vid de karga sjöarna.

Storlomen. Bild: Kari Leo

De små, försumpade skogstjärnarna kantas av vitmossa, och håller långsamt på att växa igen. På de undanskymda skogstjärnarna trivs t.ex. smålom.

Vattenområdena ingår inte i nationalparken.

Bild: Maija Mikkola

Latokuusikko, urskogslund

Största delen av nationalparkens skogar är moskogar. Det finns endast en dryg hektar lundskog. Skogarnas kärna är den före detta Lortikka naturvårdskogen, som ligger i nationalparkens östra del och sträcker sig som en kil från Isojärvi strand till Hevosjärvis sydostsida. På detta område finns det olika, välbevarade skogar från små, frodiga lundar till karga tallskogar på bergskrönen. Nationalparkens andra skogar har avverkats nästan fram till det att nationalparken inrättades. Den kanadensiska bävern har sedan början av 1900-talet gjort sina egna avverkningar i strandskogarna och i bäcksvackor.

Kuva: Upe Nykänen

Ett av parkens mest värdefulla områden är Latokuusikkos urskogslund, som representerar Mellersta Finlands grandominerade lund som mest typisk. Latokuusikkos trädbestånd är grovt och granarna är nästan 30 meter höga. Bland granarna växer det jättelika aspar och någon mindre lind. Det finns rikligt murknande träd och på trädstammarna trivs flera arter tickor, som är typiska för gamla skogar.

Lundlik vegetation förekommer förutom i Latokuusikko även nedanför branter och som smala band i bäckdalarna. Av lundarterna kan bl.a. skogslind, hägg, älggräs, strutbräken, majbräken, tvåblad, trolldruva, nattviol och örnbräken nämnas.

Bävern i Isojärvi nationalpark

Vår ursprungliga bäver, den europeiska bävern jagades tills den dog ut i vårt land i mitten av 1800-talet. Dess päls var en uppskattad handelsvara, och av sekretet från bäverns analkörtel, bävergället, fick man en magisk medicin. Till Finland importerades på 1930-talet europeiska bävrar från Norge och kanadensiska bävrar från Kanada.

Bäver. Bild: Pekka Koski.

De bävrar som bor i Isojärvi nationalpark och dess omgivning är kanadensiska bävrar. De påträffades för första gången på parkens område i slutet av 1980-talet, då de bodde vid Salmijärvi vid parkens östra rand. Från Salmijärvi bredde bävrarna ut sig och har på 1990-talet gjort bon bl.a. vid Kaatkorpi bäcksvacka, vid Kurkilampi, Hevosjärvi, Mutkalampi och övriga små sjöar. Bävrarna har lämnat sina spår i nästan varje sjös och tjärns strandskogar. Efter år 2000 har bäverbeståndet minskat på nationalparkens område.

Bävrarna återintog Salmijärvi år 2003. Det är karakteristiskt för bävrarna att cirkulera från ett boningsområde till ett annat. Då födan tar slut vid en bosjö, följer de vattendragen till nästa, tills någon generation möjligen återvänder till startpunkten då det åter finns rikligt med föda där. Bäverns föda består av bark och blad av lövträd samt vattenväxter och deras rötter. Genom att dämma vattenlederna sträcker den sin matresa till ett vidare område än den ursprungliga stranden. Vattnet är bäverns element och i vattnet har den få fiender. Boets öppning ligger under vattenytan, så bävern måste dyka dit.

I Isojärvi nationalpark har tämligen lite skog dött p.g.a. översvämningar orsakade av bävrar, eftersom terrängen är kuperad och terrängmönstren är i liten skala. Flera arter gynnas av landskapet bävern format. Bl.a. för hålbyggare blir det fina boträd, vattenfågelkullarna finner skydd i snåren, insektmängden ökas och fiskarna simmar för att äta larver. Ställvis har man varit tvungen att linjera nationalparkens leder på nytt p.g.a. bävrarnas dammar, och på några ställen har bävern tagit sig rättigheter att använda delar av spångar till sina egna konstruktioner.

Bävrarna rör sig på kvällen och natten. Bävern är ett skyggt djur, men beståndet i nationalparken har vant sig vid människor. Genom att vänta stilla kan man se djurets byggnadsarbete, födosökande eller brottningsmatcher. Bävern är lugn och väjer för människor, men irriterad till det yttersta försvarar även den sitt bo och sina ungar.

Isojärvi nationalpark

  • Inrättad  1982
  • Areal 22 km²

Isojärvi nationalparks symbol - bävern

Isojärvi nationalparks symbol är bävern