Naturen i Syöte

Ahmakalio. Bild: Panu Mölsä.
Vintertid höljs Syöte nationalparks granklädda höjder i ett tungt snötäcke. De gamla träden utgör ett skydd för många sällsynta arter. Många myrar har bevarats utan dikningar.

Så här värnar vi om naturen

Minidjungel av mossor

Har du någonsin stannat upp och tagit en närmare titt på vad allt det lever på ett kullfallet, dött träd vid stigen? Du kanske har en trädåldring på flera hundra år framför dig. Numera är den hemvist för tiotals arter, allt från växter och svampar till småkryp. Ta med en lupp, alltså ett litet förstoringsglas, på utflykten och dyk ner bland växterna.

Ravindalen Vattukuru är en utmärkt plats att titta på små växter. Uppe på berget Lehtovaara intill ravindalen finns rikligt med stenblock och berghällar på vilka det växer många slags mossor och lavar. Titta också på de små insekterna, som bildar grundvalen för vår natur. Utan myrorna skulle våra skogar vara mycket stökigare – de flitiga arbetsmyrorna putsar ihärdigt marken från döda insekter och stickor.

Vattukuru är istidens mästerverk

Smältvattnen under istiden gröpte ur de ståtliga ravindalarna Vattukuru och Portinkuru i Maaselkäområdet i Syöte – stanna upp i en av dalarna och försök lista ut hur länge det tog för smältvattnen att skapa en fåra i berggrunden. Dalarna är ställvis över 20 meter djupa, och de massiva bergs- och stenblockssluttningarna bildar fina växtunderlag för flera hotade växter. Ett exempel är atlantärgmossan, som är starkt hotad i Finland. Den här mossan är liten och vackert klargrön, och dess bladkransar får den att lika likna en skogsstjärna i miniatyr.

Bild: Minna Koramo

Blockmarkerna är imponerande formationer. De har uppstått under årtusendenas lopp, när tjälen sprängt berg och lämnat blockhav efter sig. Blockmarkerna har i allmänhet bildats på ställen där bergsytan slickats bar av en forna havsstrands vågor och istida smältvattnen. Kan du föreställa dig hur landskapet såg ut då de skogsklädda höjderna täcktes av vatten och bara deras toppar stack fram ur vattnet? De ståtligaste och lättast tillgängliga blockmarkerna finns i Vattukuru och intill Teerivaaran kierros dagsled.

Skogklädda höjder och hotade arter

En större barkplattbagge kryper belåtet omkring på en död gran. Den håller till i nedre delarna av grova granlågor i ett fuktigt grankärr. Ju dunklare miljön är, desto bättre trivs den här en och en halv centimeter stora skalbaggen. I samma område lever också den större barkplattbagens småkusin mindre plattbagge, som trivs i samma döda granars trädkronor. Det biologiska kretsloppet fungerar utmärkt i denna mikromiljö!

Bild: Teemu Rintala.

Större barkplattbaggen kommer inte åt att lägga ägg och sprida sig över ett större område, eftersom det inte finns tillräckligt med död ved för den längre bort. Arten är sålunda bunden till de äldsta granskogarna i Syöte, och samma gäller också för storsporig brandticka. Den här gräddgul-orange tickan kan ha en diameter på upp till en meter. Den gömmer sig vanligtvis under barken av en förmultnande gran, men med god tur kan man stöta på denna otroliga rötsvamp i rätt slags skuggiga, sumpiga granskogar. Av de dryga trettio kända förekomstplatserna för storsporig brandticka ligger sexton i Syöte nationalpark.

I de mörka granskogarna trivs också blåstjärten, som är en specialitet för Syöte nationalpark. Det kan vara svårt att upptäcka denna lilla flugsnappare trots dess färggranna dräkt, men speciellt under majmorgnar hörs dess särpräglade sång långt. Blåstjärtshanen sitter dock gärna och sjunger på en synlig plats under parningsleken. Den här lilla fågeln trivs i granskogar på nordliga sluttningar av skogsklädda höjder, och i Finland påträffas den endast i Syöte och Kuusamo. De bästa ställena i Syöte att se eller höra en blåstjärt är Ahmavaara, Maaselkäområdet och Romevaara.

Tajgblåstjärten. Bild: Jari Peltomäki.

Det finns också en annan liten ”flygare” som är typisk för skogarna i Syöte och som det är oerhört svårt att få syn på, nämligen flygekorren. Det här söta däggdjuret klarar sig galant i mörkret tack vare sina stora knappögon, men om du vill få se ens en skymt av det måste du ta dig ut i skymningen – och vara utrustad med en lyckoamulett. Flygekorren lever i lövdominerade blandskogar, och speciellt asplöven är dess delikatess. Flygekorrens spillningskulor vid roten av träd avslöjar att arten håller till i området: kolla stora träd som inte har grenar runt hela stammen, så att flygekorren lätt kan landa på stammen. Flygekorren kan glida upp till 80 meter i luften. När den landar på en trädstam, töms dess tarm till följd av dunsen. Vid trädets rot kan du då hitta små högar av spillningskulor, som liknar solrosfrön. Om vintrarna rör sig flygekorren ibland också på snön: den skuttar fram med frambenen framför sig och bakbenen bakom sig. Skuttspåren efter vanliga ekorrar har däremot spåren efter de större baktassarna framför och de mindre framtassarna bakom.

Bild: Vastavalo/Ari Seppä

De gamla skogarna är också hemvist för många andra hotade arter och arter som kräver särskilt skydd. Om du klättrar upp i Ahmakallio utsiktstorn kan du med god tur få se en kungsörn glida högt över skogarna i Syöte. I skogen kan du träffa på en lavskrika, en lappmes, en tjäder eller en spillkråka med sin röda hätta. Förleden ”ahma” i det finska ortnamnet Ahmavaara är namnet på ett av våra stora rovdjur, nämligen järven. I nationalparken kan man få se spår efter alla våra fyra stora rovdjur.

Backmyrar, aapamyrar

I början av sommaren färgar tuvullen (Eriophorum vaginatum) myren vit. Senare täcks den av jungfru Marie nycklar och hjortron i blom, och goda år dyker en hel del stövelförsedda gäster upp på myren i slutet av sommaren. På sommaren kan det vara svårt att ta sig fram på myren, men då det är skare på vårvintern är myrarna underbara utflyktsmål.

Kuva: Sini Salmirinne.

Aapamyren, eller flackmyren, är en vanlig typ av myr i norra Finland. Mitten av aapamyren ligger på lägre nivå än kanterna, och mittpartiet är därför mycket blötare. Aapamyrar har uppstått just i Syöte på grund av de skogsklädda höjderna och höjdskillnaderna. Utmed Rytivaara rundslinga finns det flera typiska aapamyrer med flarkar och gölar i mitten. I utsiktstornet vid Huippupolku-rundslingan uppe på fjället Iso-Syöte kan man beundra den stora mosaiken av myrar och skogsklädda höjder.

På de skogsklädda bergssluttningarna i Syöte nationalpark påträffas också en undertyp av aapamyrar, nämligen backmyrar, som är en specialitet för Koillismaa och östa Lappland. Backmyrarna uppstår huvudsakligen i sluttningar där vatten från källor eller regnvattenbäckar rinner fram. Syöte hör till de snörikaste trakterna i Finland, så där råder utmärkta förhållanden för uppkomsten av backmyrar. Hög fuktighet och ett kallt klimat främjar bildningen av dessa myrar.

De frodiga livsmiljöerna är tillflykter för sällsynta arter

Gissa vilken vi får mest frågar om vid kundtjänsten i Syöte naturum? Den har små svarta blommor som omges av fyra vita kronbladsliknande högblad.

Hönsbäret! Det blommar rikligt på fuktiga växtplatser i juni–juli och sticker ut i terrängen tack vare de vita skyltande högbladen. På hösten utvecklas blommorna till röda bär – hönsbärets klarröda bär och rödgröna blad bildar en viktig del av höstglöden i markvegetationen i Syöte. Bären är inte giftiga och vi människor tycker de är smaklösa. Skogshönsen däremot älskar dem.

Jungfru Marie nycklar är en annan iögonenfallande växt i området. Dess fina lila och rosenröda blommor lyser grant på myrarna i Syöte, och växten är enkel att känna igen. Jungfru Marie nycklar är Finlands allmännaste orkidéart. Den har dock flera sällsynta släktingar, såsom norna, som också förekommer i Syöte nationalpark.

Bild: Minna Koramo.

På Syötes rikkärr kan man hitta inte bara norna och exempelvis de sällsynta arterna blodnycklar och sumpnycklar utan också den vackra gulblommiga myrbräckan (Saxifraga hirculus). Denna trivs på kalkrika, näringsrika kärr. Det lönar sig att ha ögonen på skaft när man vandrar i Kouva i nationalparkens norra del: kalkbergen i Kouva bildar på vissa ställen lodräta stup ner i sjön Kouvanjärvi, och de är inte endast en fröjd för ögat utan också näringsrika växtplatser för krävande växtrariteter.

Syöte nationalpark

  • Inrättad  2000
  • Areal 299 km²

Syöte nationalparks symbol är hölada

Syöte nationalparks symbol är hölada