Algö, Jussarö

Älgö, som ligger vid nationalparkens nordvästra gräns, är nationalparkens största ö. Älgö är i huvudsak bevuxen av barrskog: ställvis finns mäktiga, grova och dunkla dungar av gran i ravindalar, ställvis bergens ljusare tallskogar. De många små våtmarkerna och öns tre små träsk Storträsket, Näseträsket och Lillträsket ökar ytterligare stämningen. De grunda, skyddade vikarna (fladorna) på Älgös östra sida, är typiska för den inre skärgården. Som namnet säger hör älgarna till Älgös fauna, men de vanligare vitsvanshjortarna är lättare att upptäcka.

Älgö. Bild: Hans-Erik Nyman

Skärgården söder om Älgö har en labyrintisk karaktär. Mellan de skogsbeklädda holmarna med sina klippiga stränder ligger skyddade sund och vikar. De södra delarna av parken hör till den s.k. havszonen, där holmarna övergår i allt glesare liggande trädlösa kobbar och skär. I nationalparken är naturen såväl ovan som under vattenytan skyddad.

Jussarö som ligger i nationalparkens sydöstra hörn är parkens näst största ö. Det som gör ön särskilt speciell är att den är stor och skogsbeklädd trots att den ligger ute i havsbandet. Ön är uppdelad i två delar. På den västra sidan som är en del av nationalparken har skogen fått stå i det närmaste orörd i flera hundra år. Detta har lett till att skogen har en karaktär av urskog vilket är mycket ovanligt i havszonen. På västra sidan är det endast tillåtet att röra sig på naturstigen.

Naturen på den östra sidan av ön har i hög grad påverkats av gruvdriften, som bedrevs under mitten av 1900-talet.

Jussarö. Bild: Hans-Erik Nyman.

Skärgårdens varierande natur

Djur

Nationalparkens största sevärdhet är dess mångsidiga natur. På de åtskilliga små skären häckar tusentals sjöfåglar, så som småskraken, storskarven, viggen samt flera olika måsarter. Även nationalparkens symbolart ejdern hör till områdets häckande fåglar. För att ge fåglarna häckningsro har havszonens skär och holmar samt vattenområdena närmast dem (200 m från stranden) belagts med rörelseförbud under hela våren och sommaren. På våren och hösten kan man se en stor mängd flyttfåglar på genomfart i parken.

Gråsäl. Bild: Aku Ahlholm.

På nationalparkens större öar kan man träffa på älgar, vitsvanshjortar, grävlingar och harar. I nationalparkens södra del kan man även se gråsälar eller t.o.m. östersjövikare.

Växtlighet

Nationalparkens växtlighet är till största delen typisk för skärgården, men på de större öarna förekommer även arter, som hör till gamla skogar. I nationalparken förekommer bl.a. tre utrotningshotade växtarter: slankstarr, tagelsäv och brunag. Till områdets undervattensväxtlighet hör också några sällsynta arter.

Bild: Mari Parsonage.

Ejdern i Ekenäs skärgård

Den största av våra sjöfåglar, ejdern, har gjort Ekenäs skärgård till sitt hem. Det är den rikligast förekommande sjöfågelarten i Ekenäs skärgårds nationalpark och den ståtar även som nationalparkens symbol. Själva fågeln är också fin med sin massiva näbb och den svartvita hanen har en nacke som blänker i grönt.

Ejdrar. Bild: Aku Ahlholm.

Du kan se ejdern leta föda vid stränderna. Ejdern dyker efter föda och plockar upp sin absoluta favorit och huvudsakliga föda från havsbotten: blåmusslor. Ejdern häckar både på skär i yttre skärgården och på öar i inre skärgården. Häckningen kan dock störas av havsörnar, havstrutar och gråtrutar, som kan ta antingen ungarna eller de vuxna fåglarna. Ejdern lever länge och kan bli hela 30 år gammal.

De svartvita hanfåglarna, det vill säga gudingarna, ser man i skärgården endast på våren. De flyttar till ruggplatser vid danska kusten i början av sommaren och endast de bruna ådorna och de små ungarna stannar kvar.

Experter under ytan

Ekenäs skärgårds nationalpark

  • Inrättad 1989
  • Areal 52 km²

Ekenäs skärgårds nationalparks symbol - ejder

Ekenäs skärgårds nationalparks symbol är ejder

Forststyrelsens publikationer från Ekenäs skärgård
(julkaisut.metsa.fi)
 
Se också: