Naturen i Hiidenportti  

16.5.2019
När du vandrar i Hiidenportti national park, notera att trapporna nära Porttilampi skärmskydd har rivits och leden är mer krävande. Spångar och trappor är i dålig kondition i flera punkter. Rör dig försiktigt! Nya trappor kommer att byggas 2020.
Kuva: Tea Karvinen.
Hiidenportti nationalpark ger en antydan om hur naturen i Kajanalands ödemarker såg ut tidigare: glesbefolkad vildmark, låga skogklädda höjder och karga myrar.

Så här värnar vi om naturen

Vacker utsikt från kanten av klyftan

Sprickdalen tar vandraren med på en tidsresa. För cirka 1 900 miljoner år sedan släpptes naturens urkraft loss och några av världens äldsta litosfärplattor rörde på sig. Berggrunden rämnade och formade en ravin med branta sidor. 

Bild: Juha Pääkkönen

När istiden var över för cirka 11 000 år sedan drog sig inlandsisen tillbaka och blottade en sprickdal under ismassorna. Det iskalla vattnet från Sotkamo issjö rann ut i sprickdalen och bildade brusande forsar. I takt med att isranden drog sig tillbaka blev fåran så småningom torr.   

Idag omges sprickdalen av låga skogklädda höjder, skogskärr och aapamyrar. Här ligger porten till vildmarken i södra Kajanaland. Hiidenportti står i stark kontrast till de omgivande skogarna. Ravinens lodräta klippväggar är ställvis hela tjugo meter höga. På botten av ravinen finns svarta tjärnar omgivna av smala remsor av blöt, gungande myr. Uppe på klipporna har man en strålande utsikt längs den cirka en kilometer långa dalen.  

Hiidenportti delar vattnen

Sprickdalen Hiidenportti är en vattendelare. Härifrån rinner vatten mot nordväst till Ule älvs vattendrag och mot sydost i riktning mot Ladoga längs Porttijoki älv. Inom Porttijokis tillrinningsområde finns tiotals små och näringsfattiga sjöar och tjärnar, vars vatten har färgats brunt av humus. Längs Porttijoki älvdal syns tecken på att berggrunden rört på sig för miljontals år sedan. Även tjärnarna är omgivna av branta stränder, mängder av stenblock och smala mossar. 

Näckrosor. Bild: Outi Isokääntä.

Porttijoki älv rensades och dämdes upp för flottning i början av 1900-talet. I de små naturliga älvarna och bäckarna ligger kullfallna träd. I forsarna finns block och stenar som är täckta av alger och näckmossor. I skydd av dessa lever bland annat larver av nattslända, dagslända och bäckslända samt många andra bottendjur.  

Bild: Jouni Laaksonen

Strömstaren dyker i forsarna för att skaffa föda. Uttrar trivs också i de små älvarna. Till det naturliga fiskbeståndet i nationalparkens vattendrag hör abborre, gädda och mört. Laxfiskar finns inte i Hiidenporttis vattendrag.  

Den trolliknande  lappugglan 

När du skidar i Hiidenportti nationalpark på vintern kan du i en mjuk snödriva få se ett avtryck som omges av spår av stora vingar. Lappugglan, som trivs i de gamla barr- och blandskogarna, lämnar dessa spår när den jagar sorkar som rör sig under snön. Ugglans stora fjäderkrans runt ansiktet fungerar som en parabolantenn som samlar ljudvågorna till dess öron.   

Bild: Jari Niskanen

Lappugglan är en stor fågel. Den är cirka 65–70 cm lång, med ett vingspann på 135–160 cm. Lappugglan häckar i ett gammalt rovfågelbo eller i toppen av en torrfura. Ugglan försvarar sina ungar häftigt och kan slå sina vassa klor i den som hotar boet, så det är bäst att hålla sig på respektfullt avstånd. Lappugglans trolliknande unge är Hiidenporttis symbol. 

Andra fåglar i Hiidenportti

I Hiidenportti nationalpark förekommer många fågelarter som trivs i gamla skogar. Med god tur kan vandraren få syn på en sällsynt tajgablåstjärt, vars utbredningsområde sträcker sig in i Finland över östgränsen. Mindre flugsnappare kommer till Hiidenportti för att häcka hela vägen från Indien. Arten trivs i äldre, fuktiga gran- och blandskogar med höga stubbar och kullfallna träd. Den starkt hotade talltitan förekommer i nationalparken året om och klarar vintern genom att äta insekter som den gömt i trädens skägglavar. Med sin vassa lilla näbb holkar talltitan ur ett bo i en murken björkstubbe.   

De vanligaste fågelarterna i parken är bofink och lövsångare samt grönsiska, grå flugsnappare och trädpiplärka. I de gamla blandskogarna finns rödhakar, kungsfåglar och grönsångare. I granskogarna trivs duvhök och tretåig hackspett. Lavskrikan följer nyfiket vandraren genom skogen.

Lavskrika. Bild: Paavo Hamunen.

På myrarna är fågelfaunan fattig och exempelvis ängspiplärka och gulärla saknas nästan helt i nationalparken. Grönbenan förekommer däremot allmänt också i Hiidenportti. 

Hör våra ödemarkers viskningar

I nationalparkens landskap finns både myrar och moar. Cirka två tredjedelar av arealen består av moskogar. De sista stora avverkningarna i Portinsalo gjordes i början av 1900-talet. Innan dess brändes också svedjemark och tjära i skogarna. Med tiden har skogarna återgått till naturligt tillstånd. De gamla vårtbjörkarna och glasbjörkarna, sköldbarksfurorna, asparna, torrakorna och de grova murkna träden är hem för många arter. Största delen av träden är i genomsnitt 110–170 år gamla. Ställvis är trädbeståndet över 200 år gammalt. 

Bild: Eeva Pulkkinen

På toppen av de skogklädda höjderna i Hiidenportti nationalpark växer i allmänhet tall, medan granskog dominerar på sluttningarna. De gamla granbestånden i sluttningarna av Urpovaara hör till de ståtligaste i parken. Upplev den dunkla stämningen i granskogen genom att vandra längs den utprickade leden som går från Urpovaara till Hiidenportti. Bland de stora granarna växer det också ståtliga aspar.

I nationalparken finns endast en lund. Där frodas bland annat lundelm, tibast, kanelros och trolldruva. På Kovasinvaaras höjder växer ställvis rikligt med björkar som tecken på svedjebruk, som idkades där ännu i början av 1900-talet. Vegetationen i de lundaktiga svedjeskogarna är frodig och artrik. 

Skogsrenen – lavhedarnas vandrare 

Skogsrenen är en nära släkting till renen, som utrotades genom jakt i Finland i början av 1900-talet. En liten stam fanns kvar i vildmarkerna i ryska Karelen och därifrån började skogsrenen så småningom sprida sig västerut igen, efter flera decennier. I slutet av 1950-talet gjordes de första observationerna av skogsrenens återkomst till Finland i Elimyssalo vid Kuhmos östra gräns. Stammen började sakta återhämta sig.   

På vintern trivs skogsrenen på lugna lavbevuxna moar och på sommaren på frodiga myrar. Under våren vandrar skogrenen österut till sina kalvningsområden och sommarbeten, och hjordarna splittras. När hösten kommer börjar renarna igen samlas i hjordar och vandra mot vinterbetesområdena i väst. Vinterbetena har så småningom brett ut sig allt längre västerut. Numera rör sig skogsrenen vintertid även i Hiidenportti nationalpark. 

Skogsren. Bild: Ari Meriruoko.

Skogsrenen är mycket lik vår vanliga ren. Ibland är det omöjligt att avgöra vilken art det handlar om enbart baserat på utseendet. Skogsrenen är i allmänhet större. Dess ben är längre, medan hornen är smalare och större än renens. Till färgen är skogsrenen mörkare. Skogrenen är också skyggare än andra renar. Skogsren och ren kan få fortplantningsdugliga kalvar, men korsning minskar den rasrena skogsrenstammen. 

Mer information om skogsrenen hittar du (på finska och engelska) på www.suomenpeura.fi

Karga, vackra myrar

Myrarna i Hiidenportti är i naturtillstånd. Parkens öppna myrar eller fattigkärr är relativt små, eftersom terrängen är omväxlande. Kortesuo och Urposuo är de största öppna myrarna i Hiidenportti nationalpark. De fuktigaste delarna av de öppna myrarna, det vill säga flarkarna, är speciellt viktiga, eftersom där finns arter som inte påträffas på andra ställen på myren.   

Flarkarna är speciellt viktiga for många arter. Bild: Outi Isokääntä.

Skogskärr finns invid bäckar och i smala sänkor med branta stup samt i utkanterna av myrar och skogar. Skogskärrens natur är varierande med arter som trivs både på myrar och i skogar. De grova murkna träden i skogskärren är lämpliga habitat för många hotade arter. I närheten av källorna och längs bäckarna finns också frodiga skogskärr där det växer ormbunkar. Den vanligaste myrtypen i parken är ris-tallmossen, där det växer skvattram och tall.  

Bild: Eeva Pulkkinen

Till de frodigaste växtplatserna i Hiidenportti hör källor, sipperytor och rikkärr. Arter som trivs på gräsbevuxna, näringsrika myrar är bland annat ängsnycklar, gräsull och tvåblad.  

Östra taigans finnmyrten 

Finnmyrten med sina små vita blommor är en av de arter som först tittar fram på våren. I Kajanaland förekommer finnmyrten allmänt. Här växer finnmyrten ställvis rikligare än skvattram. Finnmyrten hör till de arter som är vanliga i de mellersta delarna av Finland, men saknas i söder och norr. Arten förekommer inte heller i Västeuropa och i Norden växer den endast i Finland och i Tornedalen i Sverige, vilket har lett till att arten på svenska fått namnet finnmyrten. 

Finnmyrten. Bild: Ari Meriruoko.

Den lågvuxna ljungväxten har anpassat sig till de kalla vintrarna och de heta somrarna i Mellersta Finland och trivs därför inte med långa, milda höstar. Inför vintern får bladen på finnmyrten en kopparröd nyans och hänger nedåt. På våren reser sig bladen och återfår sin olivgröna färg. De blad som övervintrat faller under blomningen och nya blad spricker ut i deras ställe. De läderartade bladen har en stark doft.  

Djävulen boskap 

Det händer väldigt sällan att någon råkar möta ett stort rovdjur eller andra stora däggdjur i nationalparken. Tack vare sina skarpa sinnen hinner djuren fly innan människan upptäcker dem. En observant vandrare kan i alla fall få syn på spår av dessa djur. I vårsnön syns ibland spårstigar efter järv eller lodjur. Av en skogsren eller älg som tagits av en flock vargar kan finnas bara rester kvar invid stigen längs en ås. När vargarna ätit sig mättar har järven tagit hand om benen och släpat dem till sina egna matgömmor. 

Bild: Ari Meriruoko

På våren kan man hitta spår som liknar människans fotspår i den fuktiga marken vid vägkanten. Det är ett tecken på att björnen har vaknat ur sin vintersömn. På hösten kan vandraren stöta på en stor hög avföring som björnen lämnat invid stigen, full av blåbärs- och lingonskal och blad. Myrstackar kan också bära spår av att Bamse hälsat på. 

Mer information om stora rovdjur finns på www.suurpedot.fi.

Det traditionella landskapet vårdas på ängarna vid ödemarkstorpet

En vandrare som närmar sig Kovasinvaara kommer först till en ljus björkdunge och sedan ut på öppen äng. I Kovasinvaara har man bott sedan 1700-talet fram till 1949, även om gården tidvis stått övergiven. De som bodde på torpet försörjde sig bland annat genom att svedja skogen, hålla boskap och odla sin lilla åkerlapp. Den här traditionella markanvändningen skapade flera öppna habitater i Kovasinvaara, såsom gröna ängar, hagmark och svedjad betesmark. Dessa kallas numera vårdbiotoper. Kovasinvaara är en nationellt värdefull vårdbiotop, som Naturtjänster sköter regelbundet genom slåtter och röjning. 

Kovasinvaara. Bild: Eeva Pulkkinen.

År 2011 brändes en liten svedja på cirka fyra ar i Kovasinvaara. Ett par år tidigare fälldes björkarna på den obrända sveden för att få torka Området svedjades genom att flytta björkslanorna i takt med bränningen så att mårlagret på marken skulle brinna till aska ordentligt. Kring midsommar såddes rovor på svedjemarken på traditionellt sätt genom att spotta ut fröna ur munnen. I juli harvades svedjemarken med häst och risharv. På Jakobsdagen den 25 juli såddes svedjeråg. Nästa år skördades rågen med skära och bands till kärvar som sattes upp i skylar. Arealen på fyra ar gav fyra skylar. Under svedjetiden behövdes minst 100 kg råg per person för att klara vintern. 

Artrikedom med murkna träd

I Hiidenporttis granskogar finns gott om habitat för arter som har anpassat sig till att använda döda träd eller andra arter som lever på döda träd som habitat eller näring. I nordliga granskogar i naturligt tillstånd finns det mängder av döda träd och träden förmultnar långsamt. Utanför skyddsområdena har de murkna träden minskat, så de arter som är beroende av murkna träd har blivit ”krävande”. 

Bild: Eeva Pulkkinen

Vedtrådmossa (Cephalozia macounii) är en levermossa som växer på murkna träd. Den minimala arten kan inte växa på vilken slana som helst, utan behöver ett grovt murknande träd i en fuktig gammal skog, där det garanterat alltid finns murkna träd. På murkna träd växer också andra typer av mossa, så när konkurrensen om livsrummet blir allt hårdare drar sig vedtrådmossan mot stammens topp eller undersida, där de andra mossorna kanske har problem att hålla sig kvar. 

Den brokiga aspmycelbaggen (Agathidium pulchellum) är en liten guldgul skalbagge som lever endast i de bästa gamla granskogarna med murkna träd, där det i allmänhet också finns mycket asp. Sådana skogar finns kvar i Hiidenportti nationalpark. Som namnet säger har den brokiga aspmycelbaggen ett färggrant skal. Aspmycelbaggen är sällsynt och man vet inte mycket om hur den lever, men man vet i alla fall att den är beroende av murkna träd och slemsvampen gul ullklubba, som lever på förnan.  

Aspmycelbaggen. Bild: Mervi Laaksonen.Vedtrådmossa och brokig aspmycelbagge är exempel på arter som riskerar att försvinna. Därför har de angetts som arter som åtnjuter särskilt skydd enligt naturvårdslagen och -förordningen. Arterna vårdas genom att samla information och följa upp förändringar i arternas populationer samt i habitaten. Vid behov vårdas habitaten så att arterna kan överleva.

 

Hiidenportti nationalpark

  • Inrättad  1982
  • Areal 45 km²

Hiidenportti nationalparks symbol - lappugglan

Hiidenportti nationalparks symbol är lappugglan