Naturen i Hiidenportti  

Kuva: Tea Karvinen.
Hiidenportti nationalpark ger en antydan om hur naturen i Kajanalands ödemarker såg ut tidigare: glesbefolkad vildmark, låga skogklädda höjder och karga myrar.
Bild: Ari Meriruoko

Östra taigans finnmyrten

Den anspråkslösa finnmyrten är en av vårens första blommor. I Kajanaland är finnmyrten allmänt förekommande, men den saknas i de södra och norra delarna av Finland och påträffas inte heller i Västeuropa.

Så här värnar vi om naturen

Vacker utsikt från kanten av klyftan

Parkens mest kända sevärdhet är den storvulna sprickdalen Hiidenportti med sina bergväggar, som stupar vertikalt t.o.m. 20 meter. I djupet av ravinen finns det svarta, mosskantade tjärnar.

Bild: Juha Pääkkönen

Den en kilometer långa brottdalen ligger på vattendelarområdet. Från nordvästra ändan av ravinen rinner det vatten till Ule älvs vattendrag. I sydost rinner sprickzonens vatten i Porttijoki dal mot Vuoksen vattendragen. Hela älven Porttijoki börjar från Hiidenporttis vattendelare.

Hiidenportti delar vattnen

Bild: Jouni Laaksonen

Bild: Jouni LaaksonenÄlven Porttijoki bildar ställvis små forsar, men ställvis lugnar den sig till svartögda tjärnar. På tjärnarnas stränder finns det branta stup, grupperingar av lösbrutna stycken och smala mossar med gungfly. Porttijokis avrinnigsområde ligger nästan helt inom parken; därför är Hiidenportti även ett värdefullt skyddsmål av vattennatur, även om vattendragen bara täcker ca 2 km² av parkarealen. På avrinningsområdet finns det tiotals små träsk och tjärnar. De karga tjärnarna med brunt vatten har en artfattig vatten- och strandvegetation och stränderna är kantade av torv- eller momarker. På stränderna växer bl.a. topplösan och vass. På tjärnar som är kantade med tallmyrar och mossar växer det näckros och gul näckros. Det naturliga fiskbeståndet består huvudsakligen av abborre, gädda och mört. Laxfiskar finns inte i Hiidenporttis vattendrag.

Lappugglan

Det är möjligt att möta den i Hiidenportti nationalparks symbol skildrade lappugglan (Strix nebulosa) särskilt under sorkarnas massförekomst i parken. Man bör hålla sig på ett betryggande avstånd från de söta småugglorna, därför att honorna försvarar sina avkomlingar med hårda tag.

Bild: Jari Niskanen

Lappugglan förekommer på taigabältet i Europa, Asien och Nordamerika. I Finland häckar lappugglan fåtalig och oregelbundet i barrskogar.

Utseendet

Lappugglan. Bild: Risto Sauso.Lappugglan är en litet mytisk fågel, som har ett jättelikt huvud och en lång stjärt. Man lär även säga att lappugglan har ett "djävulskt" utseende. Den är reslig, nästan lika stor som en berguv, 65 - 70 cm lång och dess vingbredd är 135 - 160 cm.

När lappugglan flyger väcker dess huvud uppmärksamhet och fågeln verkar såsom den vore itusågad. Vingarna är breda och har ett gulskiftande område nära spetsdelen.

Ljuden

Lappugglans spelljud är en mycket djup, dov och svårt begriplig oo, som upprepas ca tio gånger med en knapp sekunds mellanrum, ljudserien sänks och dämpas. Honan svarar mycket svagt med tsjipp-tsjipp-tsjipp.

Boet och ungarna

Lappugglans bo ligger i skogen nära något öppen plats. Den häckar gärna i rovfåglars gamla bon eller på stubben av ett knäckt träd. Honan värper 3-6 ägg och ruvar dem ca en månad, då hanen matar honan liksom också ungarna under deras första livsveckor. Ungarna lämnar boet redan i 20-28 dagens ålder, men flygförmågan får de först vid 60-65 dagars ålder och blir oberoende av sina mödrar först efter några månader.

Diet

Trots sin storlek är lappugglan specialiserad på sorkar. I allmänhet jagar den genom att hugga sitt byte från något gott spaningsställe. På vintern hugger den direkt genom snön och använder klart då endast sin hörsel för att lokalisera bytet.

Hör våra ödemarkers viskningar

I nationalparkens landskap varierar myr- och momarker om varann. Ungefär två tredjedelar av landarealen är momarksskogar. De sista stora avverkningarna i Portinsalo gjordes i början av 1900-talet. Innan dess har skogarna också svedjats och använts till tjärbränning. I dag är skogarna i genomsnitt 100 - 150 år gamla tall-och granskogar som nästan är i naturligt tillstånd och i vilka det finns urskogstallar med sköldbark samt silvergråa, rottorra träd som omramar myrmarkerna. Dessa skogsområden bildar en skarp kontrast till omgivningens ekonomiskogar.

Bild: Eeva Pulkkinen

Största delen av skogarna är fuktiga momarkskogar. På de skogbevuxna bergstopparna växer talldominerade momarksskogar, på sluttningarna däremot granbestånd. De gamla granbestånden i sluttningarna av berget Urpovaara hör till de ståtligaste i parken. Lättast kan man bekanta sig med den dunkla stämningen i dem genom att vandra längs den utprickade leden som går från Urpovaara till Hiidenportti. Bland de stora granarna växer det också ståtliga, storväxta aspar.

I nationalparken finns det bara en lund. Där trivs bl.a. lundelm, tibast, kanelros och trolldruva. På berget Kovasinvaara växer det ställvis rikligt med björkar som tecken på svedjebruk, vilket torde ha idkats där ännu i början av 1900-talet. Vegetationen i de lundaktiga svedjeskogarna är frodig och artrik.

Karga, vackra myrar

Myrmarkerna i Hiidenportti är i naturtillstånd. De slingrar i sänkor och dalar, men bildar inga stora myrmarkslätter.

Grankärr finns det rikligt om på parkområdet. De ligger i allmänhet invid bäckar och i smala sänkor med branta stup, oftast som en mosaik som består av grankärr där det växer antingen blåbär, hjortron eller skogsfräken. I sluttningar med källor och invid bäckarna finns det ännu frodigare grankärrsområden, där det vid sidan av gran och glasbjörk också växer gråal och sälg samt ormbunkar och mer krävande örtvegetation.

Bild: Eeva Pulkkinen

Den allmännaste kärrtyperna i parken är en ristallmyr. Sådana här tallmyrar inramar ofta öppna mossar. Det finns också många grankärrartad tallmyr, som har drag av både grankärr och tallmyr, samt mossmyrar, som är ett mellanting av tallmyr och mosse.

Mossarna är belägna som smala, långsträckta surdrag mellan momarksskogarna. De största öppna mossarna är Kortesuo och Urposuo.

Även om vegetationen i Hiidenportti huvudsakligen är karg, hittar man överraskande frodiga plättar på myrmarkerna: ställen med flera källor, sipprande ytor och små brunmossar. Där trivs krävande växtarter som bl.a. ängsnycklar, gräsull och tvåblad.

Djävulen boskap

Bild: Ari Meriruoko

Hiidenporttis ödsliga skogsområden ger en skyddplats för många djurarter som saknar frid. Björnen, järven och lodjuret bor permanent i skogarna, såsom också mården. Även vargar rör sig på området. Bävrar får fritt bygga sina dammar i parkens bäckar. Älgbeståndet är rikt på parkområdet.

Fågelfaunan

Sädgåsen. Bild: Risto SausoMajoriteten av fågelfaunan består av östliga och nordliga arter. Sydliga arter representeras av gärdsmyg, vars intensiva sång kan höras i Porttijokidalens frodiga skogssluttningar. De allmännaste fågelarterna i parken är bofink, lövsångare, grönsiska, grå flugsnappare och trädpiplärka. Fåtaliga, men av skyddsperspektiv viktiga häckningsarter är bl.a. sädgås, trana, fiskgjuse och storlom.

Karakteristiskt för Hiidenporttis fågelfauna är att det finns rikligt med arter som kräver gamla skogar. I gamla granbestånd bor talrika rödhakar, kungsfåglar och grönsångare. I granskogar trivs även duvhök, tretåig hackspett samt lavskrikan, som nyfiket följer vandraren. Av hönsfåglar är de rikligast förekommande tjäder och järpe. Om vandraren har tur kan han träffa en sällsynt blåstjärt, som förekommer i Finland i kanten av sitt utbredningsområde. Det är också möjligt att möta den i parkens symbol skildrade lappugglan, som förekommer speciellt under sorkarnas massförekomst.

Fågelfaunan i Hiidenporttis myrmarker är knapp. Sådana karaktärsarterna för våra myrmarker som t.ex. ängspiplärka och gulärla saknas nästan helt. Den mest typiska vadaren är grönbena.

Kulturlandskap

Hallon. Bild: Risto SausoInvid berget Kovasinvaara ligger det före detta ödemarkstorpets gårdsängar, vilka är ett av Kajanalands värdefullaste kulturlandskapsobjekt, som ligger på statens marker. Ängarna i Kovasinvaara är huvudsakligen högväxta bland dem finns det stenruiner, skogsöar och enstaka granar. Enar finns det rikligt med. Utöver torra och fuktiga ängar finns det också vidsträckta områden, som domineras av hallon och mjölke samt växtligheter som domineras av kvickrot och tuvtåtel.

Betydelsefulla växtarter hittas rikt på Kovasinvaara, bl.a. ormrot, åkervädd och låsbräken samt rödklint och höstlåsbräken som hör till arter som bör hållas under uppsyn områdesvis, samt de utrotningshotade toppklocka och knölklocka.

Ängarna är inramade av björkdungar och bland dem växer bl.a. granar. Skogarna har varit betesmark efter det att svedjandet har upphörts.

Bild: Eeva Pulkkinen

Forsstyrelsen förvaltar och restaurerar kulturlandskapen enligt skötselplaner som godkänts av miljöministeriet. Österbottens-Kajanalands naturtjänster har börjat sköta Kovasinvaara ängar år 1999. I Kovasinvaara var också slugt en liten svedjeäng år 2011.

Artrikedom med murkna träd

Fjärilarna gynnas av att Hiidenportti nationalpark och dess närområden befinner sig i naturtillstånd. Områdets fjärilsarter hör till den mellanboreala barrskogsregionens artgrupp och där kan även några sydliga arter upptäckas.

Bild: Eeva Pulkkinen

I en år 1992 gjord undersökning upptäcktes sammanlagt 164 storfjärilsarter och 186 småfjärilsarter. I Hiidenportti påträffades bl.a. makaonfjäril, ryskt ordensfly, liten påfågelspinnare samt det utrotningshotade barrskogsfjällflyet.

Även skalbaggsfaunan representerar den mellanboreala barrskogsregionens fauna, som har en stark sydlig prägel. I skalbaggsundersökning som gjordes år 1992 påträffades bl.a. två frölöpararter och. Skallbaggar, som klassificerats utrotningshotade hittade man åtta stycken, bl.a. svartoxe och nordlig blombock.

Hiidenportti nationalpark

  • Inrättad  1982
  • Areal 45 km²

Hiidenportti nationalparks symbol - lappugglan

Hiidenportti nationalparks symbol är lappugglan