Kissansuo - Raanisuo - Tohlinsuo myrskyddsområde kompletterar myrhelheten i Patvinsuo nationalpark

Kissansuo - Raanisuo - Tohlinsuo myrskyddsområde är en frodig och mångsidig myrhelhet på östra sidan av Patvinsuo nationalpark vid Ilomants kommuns norra gräns

På momarkerna i mitten av det hästskoformade myrskyddsområdet går det några skogsbilvägar, som inte plogas på vintern. På själva myrskyddsområdet finns det inga markerade leder eller andra friluftsanordningar. Detta faktum och områdets perifera läge gör området vildmarkslikt. Närmaste skärmskydd och eldplats finns sydost om skyddsområdet, vid vandringsleden Susitaival (www.vaellus.info, på finska) vid ån Lutinjoki. På området erbjuds inte heller turism- och programföretagares tjänster. Man har rätt att röra sig på området med stöd av allemansrätten.

Naturen på myrskyddsområdet

Myrskyddsområdet inrättades samtidigt som den närliggande Patvinsuo nationalpark år 1982. Skyddsområdet omfattar i dag 14,68 km² landområden och 6 hektar vattenområden. Skyddsområdet består av följande fyra separata myrar, från väster till öster: Raanisuo, Kareisensuo, Kissansuo och Tohlinsuo. De enda större tjärnarna, Raanilampi och Pieni Raanilampi, ligger i områdets sydvästra del på Raanisuo. De blötaste och flarkrikaste myrarna finns däremot på Tohlinsuo i skyddsområdets nordöstra del. Allmänt taget kan man säga att myrarna på skyddsområdet är näringsrikare än de i den närliggande nationalparken.

Där norr och söder möts

På området möts de för södra Finland typiska, karga högmossarna och de för norra Finland karakteristiska, näringsrikare aapamyrarna. Raanisuo och Kareisensuo är karga högmossar medan Kissansuo och Tohlinsuo är näringsrika aapamyrar med papillosum-fattigkärr. På högmossarna slingrar sig tuvorna i form av smala bälten mellan blöta höljor. Högmossarna får sin näring via regnvattnet och de är näringsfattiga och ombrotrofa. Aapamyrarna påverkas främst av vatten som tillrinner från omgivande mineraljordar, vilket gör dessa myrar näringsrikare och minerotrofa. På dem trivs mer krävande arter.

Bäcken Kissanpuro transporterar effektivt bort svämvatten och näringsämnen från Kareisensuo, varför myren blivit en karg högmosse. En mossexpert kan dra slutsatser om en myrs näringsnivå genom att undersöka vitmossarterna. En typisk art för näringsfattiga högmossar är rostvitmossa. Indikatorarter för medelnäringsrika högmossar är däremot krokvitmossa och röd glansvitmossa.

Tohlinsuo och Kissansuo är dock något näringsrikare än myrarna i Patvinsuo nationalpark, troligen eftersom de omgivande mineraljordarnas höjdskillnader är större och näringsrikt vatten därför rinner ner till de här myrarna. Det förekommer också skillnader i markens beskaffenhet. Myrskyddsområdets jordmån består av morän, som inte släpper igenom vatten speciellt väl. Det här leder till att svämvatten hålls bättre kvar i myren. Patvinsuo ligger däremot på ett underlag som släpper igenom vatten, nämligen på glacifluvialt material, som i tiden formats av smältvattnen från inlandsisen.

Myrens fauna

Områdets avsides läge nära vår östgräns och dess vildmarkskaraktär möjliggör det starka beståndet av stora rovdjur. Järv, björn och varg gästar regelbundet området, även om vi tvåbenta besökare sällan får syn på dem. Rovdjuren känner vittring på människan på långt håll och drar sig skickligt undan. Kanadabävrar, som håller till vid åarna Suomunjoki och Lutinjoki i närheten av området, kan ibland göra ett besök till myrområdet. På området häckar fågelarter typiska för myrar: ängspiplärka, gulärla och flera olika vadare såsom gluttsnäppa och storspov. Tranan och sädgåsen, som är skickliga på att gömma sig under häckningstiden, lyckas i allmänhet undgå att bli upptäckta om inte vandraren råkar röra sig alldeles i närheten av boet.

Restaurering på Kissansuo - Raanisuo - Tohlinsuo myrskyddsområde

Inom myrskyddsområdets gränser finns det också myrar som tidigare dikats för skogsbruksändamål men som inte längre används för ekonomibruk. Forststyrelsens naturtjänster restaurerar dikningar på skyddsområdena genom att täppa till och dämma diken. Målet är att återställa den dikade myrens vattenhushållning i naturtillstånd. Då vattenhushållningen återställs, återhämtar sig också myrarterna, såsom vissa starrar och mossor.

I Patvinsuo nationalpark och på Kissansuo - Raaninsuo - Tohlinsuo myrskyddsområde restaurerade man sammanlagt 3 km² myr sen sommaren 2006. På myrskyddsområdet restaurerades myrar öster om ån Suomunjoki och väster om åarna Tohlinjoki och Lutinjoki. I nationalparken restaurerades myrar i Nälmäjärvitrakten och i Hiienjoki ådal. Det tar lång tid för en myr att åter nå naturtillståndet, så man måste ha långt tålamod då man väntar på restaureringens positiva verkningar.

På Kissansuo - Raaninsuo - Tohlinsuo myrskyddsområde och i Patvinsuo nationalpark har man också restaurerat skogar som tidigare varit i ekonomibruk. Metoder man använde var kontrollerad bränning, ökning av mängden död ved genom att fälla och ringbarka träd samt röjning av små gläntor i skogarna för att göra rum för lövträd. Alla dessa metoder förbättrar det döda och levande trädbeståndets mångfald på myrskyddsområdet och i nationalparken. Arter som är beroende av död ved, såsom många skalbaggar och tickor, tillgodogör sig de döda träden. Att det levande trädbeståndet blir mångsidigare gynnar till en början i synnerhet lövträden, senare också de arter som lever på lövträd.