Naturen i Pyhä-Häkki

Bild: Vastavalo/Pentti Sormunen
I Pyhä-Häkki nationalpark skyddas de finaste urskogarna i södra Finland, dess uråldriga tallar, förstenade torrakor och träd som brutits ner av tickor.

Så här värnar vi om naturen

Urskogens ädla tallar

Vintern anländer till skogarna i Pyhä-Häkki. Bild: Mikael HintzeMänniskan har inte just inverkat på naturen i Pyhä-Häkki nationalpark. Nationalparken är känd som södra Finlands mest betydande urskog. Parkens skogar har till största delen uppkommit genom självföryngring och formade under flera sekler av bränder och stormar. Tallskogarna med sina urgamla furor och torrakor är ofta i genomsnitt över 250 år. De äldsta trädgamlingarna har vuxit upp redan i slutet av 1500-talet.

Då tallar åldras förändras deras bark till sköldbark, och påminner alltså om en sköldpaddas bekanta mönster. Sköldbark är ett tecken på att trädet är minst 200 år gammalt. I Pyhä-Häkki symboliserar de gamla urskogstallarna en ståtlig gammal skog. De hålls stående - levande eller döda - i 500 år. Tallarna överlever skogsbränder tack vare sin tjocka sköldbark. Ibland får stammen en brandlyra som ett tecken på skogsbrändernas historia för efterkommande generationer.

Gammal skog formad av vinden

Spåren efter istiden för 10 000 år sedan är fortfarande synliga överallt i mellersta Finlands landskap. I Pyhä-Häkki nationalpark är växlingen mellan myr och momark ett spår efter istiden. Åsformationerna som uppkommit då isen smälte går regelbundet i nordvästlig-sydostlig riktning.

Under de senaste tusen åren har områdets skogar formats av bränder. Man känner till Pyhä-Häkkis skogsbrandhistoria alltsedan år 1508. Sammanlagt 44 bränder har tillsammans och var och en för sig inverkat på trädslagens framgång på parkens område.

Mest brandlyror i de nuvarande tallarna har orsakats av 1700-talets skogsbränder, som härjade i terrängen i medeltal med nio års mellanrum. En verklig storbrand upplevde skogen en lång, het sommar år 1858, då en stor del av parken stod i lågor på en gång. Även branden som härjade år 1855 inverkade betydande på parkens landskap då en hel, ca kilometerlång skogsås brann på en gång. På stället står nuförtiden en vacker, jämngammal tallskog.

Bild: Upe Nykänen/RetkeilyKS
I slutet av 1800-talet, efter att svedjebruket upphörde och brandövervakning blev allmännare, minskade antalet skogsbränder märkbart. Den sista skogsbranden inträffade år 1921, då ca 10 hektar brann.

Mosaik av myrar och skogar

Hälften av nationalparkens område består av myrmark och den andra hälften av momark och åsar. Myrnaturen representerar flera myrtyper. En del av myrarna är lågstarrmossar, som domineras av tuvull och vitmossor och är de karga vattendelartrakternas typiska kärrtyptyp. I nationalparken finns det också bördiga kärrtyper, såsom grandominerade örtrika grankärr. Parkens allmännaste myrtyp är den getpors- och tallbevuxna ris-tallmyren. Parkens myrar har inte utsattsför dikning med undantag för områdets nordvästra hörn. Myrar som har dikats ut är mestadels återställd. Leden har försetts med spångar, då den går över myrar och våtmarker.

Bild: Maija Mikkola

Pyhä-Häkkis skogar är i naturligt tillstånd. Granarna håller åter på att erövra mark av tallarna när skogsbränderna inte längre hindrar deras framfart. Lövträden har ingen framgång i den stränga konkurrensen på momarkerna, endast några aspar och sälgar har kunnat röja en växtplats åt sig bland granarna. Björkarna har nästan helt försvunnit från mitten av granskogen.

I Pyhä-Häkki bor gammelskogens fåglar

Nuförtiden ställer den gamla skogen speciella krav på sina invånare. Flygkunskap är ett av dem! De gamla skogarna är nuförtiden splittrade som öar mellan ekonomiskogar, åkrar och byar. Så Pyhä-Häkkis karakteristiska invånare är flygande varelser , vare sig det är frågan om en fågel, fladdermus, skalbagge eller fjäril.

Hålbyggare

Torrakor erbjuder utmärkta bo- och matförhållanden för flera arter. De största hålbyggarna, såsom parkens symboldjur spillkråkan, större hackspetten och den tretåiga hackspetten flyger i bästa sämja med de små kvittrarna. Mesarnas hela artrikedom syns och hörs året runt. I Pyhä-Häkkis skogar trivs talgoxen, blåmesen, talltitan och tofsmesen.

 Bild: Antti Below

Vackra refränger

En av den gamla skogens typiska invånare är trädkryparen, och i den täta skogen kan man ibland urskilja kungsfågelns glada sång. De ljudligaste flyttfåglarna är den svartvita flugsnapparen och bofinken. En fågelskådare med god hörsel kan även på sången känna igen lundsångaren.

En nattlig besökare kan med god tur få höra en klar stämma, eftersom den sällsynta blåstjärten flera gånger har gästat parken. Den permanenta sommargästen trädpiplärkan för med sig hälsningar från Afrika. På grund av sitt anspråkslösa utseende är den dåligt känd - trots att den sjunger intensivt då den flyger.

Livligt på ugglefronten

Det är livligt på ugglefronten, speciellt under de ljusa kvällarna och morgnarna i mars. Den varierande terrängen ger skydd åt flera arter. Slagugglan urskiljs lätt tack vare sin storlek. Under goda sorkår visar sig lappugglan i parken. Även pärlugglan och sparvugglan, som trots sin ringa storlek är djärv, är som hemma i parken.

Myrmarkernas och sandmoarnas invånare

De öppna myrarna lockar tranor, grönbenor och gluttsnäppor till häckning varje år. Skogshönsfåglar trivs i närheten av sandmoarna. Tjädern, orren och järpen och till och med dalripan kan komma emot vandraren.

Flerbenta vandrare

De åttafotade spindlarna, fyrfotade mössen och sorkarna och de tvåfotade fåglarna och människorna förlorar alla i individmängd mot de sexfotade. Kvantitativt mest i Pyhä-Häkki, såsom på många andra ställen i naturen, är de sexfotade stackmyrorna. Vare sig man har två eller åtta ben, har alla som rör sig i Pyhä-Häkki sin egen lugn och ro.

Kuva: Teemu Rintala

Älgar och björnar håller sig borta

De fyrbenta representerar en tydlig individminoritet i nationalparken. Då och då kommer en älg i misstag till myrens rand, bara för att konstatera att det inte finns någon föda där. Älgarna äter gärna av lövträdens färska toppkvistar men av dem finns det verkligen inte gott om i den barrskogsdominerade urskogen. Av samma orsak undviker skogens kung björnen parken. Björnen, som följer i älgens spår, märker fort att bytets spår konsekvent viker tillbaka från parkens gränser till yngre och smakligare skogar.

Rikligt med små kilare

Om sommaren kilar de för alla bekanta skogsödlorna på spångarna. I granskogens dunkel kan en mörk padda komma emot på stigen och ibland även en benlös vandrare, huggormen.

Nästan osynliga, men inte desto mindre för det, är mossvegetationens invånare. Skogssorken och vattensorken utgör en viktig del av naturens kretslopp och näringskedja. Den vackraste av mossvegetationens invånare är skogslämmeln, som med sin trubbsvans och sina bruna ryggfläckar tydligt skiljer sig från mössen och sorkarna.

Spår på snön

Vinterns snö avslöjar övriga fyrfotades närvaro. Ekorrens skuttspår korsar leden här och där. Den beryktade mårdens tydligt identifierbara parspår kan mycket väl följa ekorrens stig…

Man får sällan se hermelinens svarta svansspets, men spåren kan man inte ta fel på. Tydligast tecknas utterns tass- och svansspår på snötäcket. Även rävens pärlbandsspår slingrar sig över myrar och åsar.

Tickornas skattkammare

Tickor, skinn, taggsvampar och fingersvampar (Aphyllophorales) är en mångsidig grupp rötsvampar som lever på träd och i förna och av vilka en stor del skiljer sig från skogens övriga svampar genom att de har en fast och stadig fruktkropp med ett tätt porlager undertill. På lövträdsstammar växande tickor av Phellinus-släktet och fnösktickan, som användes till att göra upp eld redan i förhistorisk tid, torde vara bekanta för de flesta människor.

Bild: Panu Halme

Även nuförtiden har tickorna visat sig vara ett viktigt redskap för människan, nämligen vid bedömning av gamla skogars skyddsvärde. Man har märkt att förekomsten av vissa krävande tickarter återspeglar bra en skogs naturtillstånd och mångfald också när det gäller andra artgrupper. Till exempel flera hotade skogsskalbaggar är beroende av tickor och andra rötsvampar, och många hålbyggare bland fåglarna hittar en lämplig boning i träd som angripits av röta.

Inventeringen av tickor i Pyhä-Häkki

Det har gjorts flera inventeringar av tickor m.fl. i Pyhä-Häkki nationalpark, den senaste hösten 2005. Vid karteringarna har man påträffat sammanlagt 11 nationellBild: Merja Ahot hotade och 14 missgynnade tickarter. Dessutom finns där tiotals sällsynta arter, som saknas i ekonomiskogar. Utgående från tickinventeringarna klassas Pyhä-Häkki nationalpark som gammal skog av högsta möjliga värde: ytterst värdefullt, unikt skogsområde.

Man har hittat 70 tickarter i nationalparken, vilket är ca en tredjedel av alla tickarter i vårt land. En del av arterna lever ett ganska dolt liv bland mossorna på undre sidan av lågor dvs. döda träd på marken medan andra växer mycket synligt på trädstammar. På kullfallna torrfuror kan man hitta den rostbruna laterittickan. Citronporingen lyser gul och grann på granar, och köttickan känner man igen på den ljusröda färgen. Den som har mycket bra luktsinne kan hitta dofttickan utifrån den doft tickan avger.

Många av tickorna i Pyhä-Häkki piggar upp den höstliga urskogen med sina vackra färger och ger ett pikant inslag i den observanta vandrarens naturutflykt.

Pyhä-Häkki nationalpark

  • Inrättad  1956
  • Areal 13 km²

Pyhä-Häkki nationalparks symbol - spillkråka

Pyhä-Häkki nationalparks symbol är spillkråka