Sumpiga sluttningsmyrar, bugande grandungar

Bild: Elina Kolppanen

Riisitunturi nationalpark karakteriseras av skogbevuxna berg och sluttningsmyrar. De mest imponerande utsikterna breder ut sig från områdets kröndelar över Kitkajärvi och de skogbevuxna bergen och fjällen bakom den. Området ligger nästan i sin helhet 300 meter över havet. Tretton toppar höjer sig över 400 meter, varav de högsta är Riisitunturis bägge krön.

Riisitunturi nationalpark är en del av den vida taigaskogen som sträcker sig över Eurasiens norra delar. Största delen av parken är täckt av granar med korta grenar och tjock mossvegetation.

Bild: Minna Koramo

Högre upp stiger luftfuktigheten och om vintern kondenseras den som snö på träden d.v.s bildar rimfrost. De flesta träden håller inte för rimfrostens tyngd utan bryts av. Om sommaren syns luftfuktigheten som försumpning och även på de branta sluttningarna har det bildats myrar, sluttningsmyrar. Riisitunturi nationalpark representerar Finlands finaste sluttningsmyrområde, som under historiens gång har intresserat många kärrforskare. Kärrvegetationen är för övrigt småskalig och består av små trädbevuxna tallmyrar och grankärr. De högsta topparna är belägna ovanför trädgränsen.

Vattendelaren mellan öst och väst gär över Riisiområdet. Västra delens vatten rinner ut i Kemi älv och östra delens till Kitkajärvi. Det finns rikligt med små tjärnar.

Hökugglan och granbestånd som skadats av upplega i Riisitunturi

Riisitunturi är känd för sina snötyngda granar under vintern. Snötäcket på granarna, som kallas upplega, bildas när luftmassor pressas uppåt utmed höjderna och fukten kondenseras som rimfrost och snö på trädens grenar. På en fullvuxen gran kan samlas hela 3–4 ton snö och is!  De smala granarna i norr tål upplegor bättre än tallarna. Snön limmar ihop de långa nedre grenarna på pelargranarna till en stadig kon, som bättre klarar av att bära snöns vikt.

Hökuggla. Bild: Olli Lamminsalo 
Hökugglan som också är en symbol för nationalparken lever nästan uteslutande av sork. Beståndet varierar därför kraftigt beroende på tillgången på smågnagare. Goda år kan man se hökugglor på Riisitunturi året om och flera ugglepar häckar i nationalparken. Sämre år kan arten saknas helt och hållet i områdets fågelfauna. Till skillnad från de flesta av sina släktingar är hökugglan en art som är mycket aktiv på dagen. Därför kan man se den i toppen av en hög gran, där den håller ett öga på förbipasserande vandrare. En häckande fågel kan vara ettrig när den försvarar sina ungar. Under försommaren är det bästa att hålla sig undan en ilsket fräsande uggla för att undgå att bli attackerad med vassa klor.

Ruskaperiodens mest färgsprakande växt

På de högre, nästan trädlösa topparna växer det några fjällarter såsom ripbär, krypljung, fjällummer och klynnetåg. 

Ripbär (Arctostaphylos alpinus). Bild: Seija Olkkonen

Bland fågelfaunan påträffas den nordliga taigans arter, närmast barrskogsarter. Skogens mest talrika fåglar är lövsångare och bergfink. På topparna lever arter som är anpassade till öppna marker såsom gulärla och ängspiplärka . Sångsvanen trivs bäst på myrarna som varieras av små tjärnar och flarkar.

De stora däggdjuren representeras främst av renar. Man ser även tecken efter björnar varje år.

Riisitunturis historia

Även om Riisitunturi nationalpark uttryckligen inrättades för att vara ett nationellt naturminnesmärke över vildmarksnaturen i Koillismaa har också människan hunnit lämna sina spår i dess natur. Riisitunturiområdet har i forna tider i huvudsak varit vildmark, som man kommit långa vägar för att utnyttja. 

Bild: Olli Moisio

Om människans förhistoriska verksamhet på området berättar kvartsföremålen som hittats i parkens norra del på stranden av sjön Noukajärvi samt kvartsbrytningsplatsen på västsluttningen av Nuolivaara.

Snarfångsten från den historiska tiden är ett bevis de två fångstgroparna på det smala näset mellan tjärnarna Liittolammit samt den gamla tanan på krönet av Noukavaara.

Områdets myrar, bäckdalar samt sjöarnas och tjärnens strandområden användes till ängskultur ännu sent in på 1900-talet. Från dessa områden hittades tiotals relikter från ängskulturen såsom, lador, höstackar, skärmskydd och gränsmärken. Då de är av trä håller största delen av dem på att försvinna.

Att det idkats renskötsel på området märks på de torra moskogarna med ett tidigare så vitt renlavstäcke förvandlats till brunbottnade lavfattiga moskogar.

Den synligaste spåren av mänsklig verksamhet i nationalparken uppkom under de vidsträckta skogsavverkningarna på Ruokamovaaraområdet i slutet av 1930-talet. Avverkningsytan såddes i början av 1940-talet och gallrades tjugo år senare. Den nuvarande unga skogen smälter redan ganska bra in i det omgivande landskapet.

Riisitunturi nationalpark

  • Inrättad  1982
  • Areal 77 km²

Riisitunturis symbol - hökuggla och av upplega skadat granbestånd

Riisitunturis symbol är hökuggla och av upplega skadat granbestånd

Forststyrelsens publikationer från Riisitunturi
(julkaisut.metsa.fi)
 

Övriga information

  • Posio kommuns turistinformationen (posiolapland.com, på finska och engelska) i Pentik-backen
  • Kuusamo stads turistservice i Kuusamo och i Ruka (www.ruka.fi, på finska och engelska)