Ahopää fjällstig – en resa till landskapets ursprung

Alla fjällandskap i Urho Kekkonens nationalpark har sin egen karga historia att berätta om istiden. Islagret formade fjällens krön och gav dem deras för nationalparken typiska runda form. Berggrunden, jordmaterialet och bergarterna under våra fötter har genomgått alla tänkbara förändringar. Vandrare som går längs Ahopää fjällstig får uppleva natursköna landskap som lockar till att fortsätta mot följande krön. Vad kan landskapet berätta för betraktaren?

De spetsiga bergstopparna har nötts ner under miljontals år till ett lätt böljande fjällandskap..Bild: Pasi Nivasalo.

Det var annorlunda på istiden. För bara 20 000 år sedan under Weichsel-istiden var isen och snön som täckte markytan som tjockast. Täcket av is och snö var upp till 2 000 meter.

Under de skeden då istäcket drog sig tillbaka och växte formades jordmånen och berggrunden och fick slutligen sin nuvarande form. De formande krafterna bestod av is och vatten, deras rörelser och förhållande till varandra. Dessa rörelser styrdes av temperaturen som ömsom stod på inlandsisen sida och ömsom lät vattnet vinna gestaltningstävlingen.

Smältvattenfåra. Bild: Tapio Tynys.

Under de senaste 10 000 åren har landskapet förändrats av vegetationen som utvecklats efter klimatet och av den vittring som långsamt formar landskapet.

. Vittrande berg. Bild: Tapio Tynys.

Jordmånen under vandringskängorna på Ahopää fjällstig består av morän som avlagrats av is. Urberget finns nära ytan. På båda sidor av stigen finns små ytformationer, ojämnheter och utsprång som kommit fram ur urberget. Dessa skapades av det tjocka islagret och formas alltjämt av smältvatten och vittring.

Fjällen täcks av ett mycket tunt jordlager. Bild: Pasi Nivasalo.

Berggrunden under våra fötter är ursprungligen granulit som uppstod för 1 900 miljoner år sedan i samband med den svekokareliska bergskedjebildningen (orogenesen). Under de därpå följande hundra miljoner åren nöttes granulitbergen ner ända till foten.

Senare, för cirka 30–50 miljoner år sedan, följde blockrörelser genom vilka de nuvarande fjällen höjde sig ur jordskorpan. Blocken är begränsade till brytningslinjerna som i dag syns i form av älvdalar. Älvdalen Suomujokilaakso och dalarna i Tuiskukuru är exempel på sådana.

I nationalparkens sydöstra hörn finns även granitgnejs, kvartsit och amfibolit. Grundtonen i nationalparkens stenar och berg är emellertid ljust rödgrå på grund av granuliten.

Granulit. Röda granater med kristallytor. Bild: Tapio Tynys.

Nattanenfjällens skarpa profil i söder i Sompio naturreservat är bekant för vandrare och framträder tydligt bland de rundade fjällkrönen i Urho Kekkonens nationalpark. Nattanenfjällens granitmassiv är miljoner år yngre än det omgivande bergmaterialet.

Den rödgråa berggrunden kommer fram i fjällen i form av stenig terräng till följd av vittringen. Ahopää fjällstig går mot Rumakuru ravindal genom ett trädlöst landskap som domineras av rödgråa blockstensfält.

Den skarpsynte ser även ett ställe i fjällsluttningen där inlandsisens kant har gett upphov till en fåra i landskapet. Längsmed den har smältvattnet strömmat fram och satt sina spår i sluttningen.

Kiilopää issjö. Karta: Peter Johansson, GTK.
Rumakuru ravindal, en av nationalparkens mest besökta platser, har också uppstått till följd av samspelet mellan is och vatten. Vattenmassorna som dämts upp i dalen Kiilopää från issjön strömmade ut via sadelskårorna mellan Kiilopää och Ahopää till Luulampi dal.

Rumakuru ravindal utsattes under en lång tid för slitage av smältvatten och löst stenmaterial. Eftersom berggrunden dessutom var sprucken och fragmenterad, möjliggjorde detta bildandet av en tiotals meter djup ravindal. De mest berömda sadelskårorna i nationalparken ligger längre in i parken. Den största av dessa, Pirunportti (Djävulsporten), är 70 meter djup.


När inlandsisen smalt flödade vattnet ut ur Rumakuru sadel och förde med sig löst jordmaterial i riktning mot Luulampi. De lättaste jordmaterialen har följt med längst och anhopat sig längs de nuvarande älvfårorna.

När man går mot till exempel Luulampi kommer man till en berggrund som är uppbyggd av olika skikt. Smältvattnet fortsatte sin resa till Kulasjoki älvfåra som strömmar via Taajoslaavu och grus- och sandmaterial sjönk ner och avlagrades längs älven.

Rumakurus mynning sett från den södra sidan. Bild: Pasi Nivasalo.

Spåren efter istiden syns i terrängen och i jordmånen bl.a. i form av olika sorters åsar och strandvallar runt issjön. Av räfflorna i berget kan man se inlandsisens rörelseriktning. Till exempel i Luulampi finns åsformationer att beskåda. 

Åsformationerna har uppstått under inlandsisen på botten av en glaciärälvstunnel som bildats av smältvattnet. Smältvattenmassorna transporterade löst material som anhopades på botten av tunneln. Kvar blev en ås när inlandsisen smalt runtomkring.
I området Saariselkä har glaciärälvstunnlar gått mot inlandsisens kant från sydväst till nordost, vilket är den sista rörelseriktningen för isen. Söder om inlandsisens delare har rörelseriktningen däremot varit från nordväst till sydost.

Åsformationerna fortsätter på fjället Kiilopääs sluttning. I samma område kan man även se tecken på en forntida issjö och dess strandlinje.
Under de senaste 2 miljoner åren har nationalparksområdet utgjort tummelplats för flera istider. De nuvarande fjällens runda former skapades av glaciärer som rasade fram över området under istiderna.  Weichsel-istiden började för cirka 100 000 år sedan och expanderade tills den var som störst för 20 000 år sedan.

I slutet av den senaste nedisningen låg Koilliskaira mitt i en isdelarzon: i den norra delen, i Saariselkä, rörde sig inlandsisen i riktning mot nordost. Längre söderut var inlandsisens rörelseriktning mot sydost.

Området är fortfarande en vattendelare, vars vattendrag på norra sidan avvattnas mot nordost och på södra sidan mot söder eller sydost. Även namnbeståndet bär spår av detta: fjället intill ravindalen Rumakuru heter till exempel Vesijakopää (Vattendelartoppen).
Då istäcket drog sig tillbaka stannade de sista resterna av inlandsisen kvar i älvdalarna tills vattenmassorna från issjöarna flydde undan via nationalparkens nuvarande stora älvfåror.

Lamminaapa myr. Bild: Petteri Polojärvi.

Även de stora aapamyrarna i södra delen av nationalparken har blivit till genast efter istiden. Vatten blev kvar i fördjupningar i terrängen, vilket gjorde marken sank. Även efter att de konstgjorda sjöarna i Loka och Porttipahda byggdes, utgör myrarna Europas största sammanhängande aapamyrområde.

För vandraren visar sig nationalparkens landskap som formats av istiderna i form av lockande, runda fjäll, skyddade älvdalar eller mera svårtillgängliga åsryggar och steniga fält. Det är knappast många som kommer att tänka på att landskapet är resultatet av miljoner års arbete. Arkitekterna bakom arbetet har varit is, luft och vatten. Samma arkitekter fortsätter sitt arbete oavsett om vi vill eller inte, slutresultatet återstår för efterkommande generationer att se.