Naturen i Kauhaneva-Pohjankangas

Bild: Vastavalo/Jaakko Vähämäki
Kauhaneva är en betydelsefull myr även internationellt. Fåglarna på myren håller ljudliga konserter på våren, medan vintern är helt tyst. 

Så här värnar vi om naturen

Myrnaturens skatter

Kauhaneva är Södra Österbottens största ormbrogna högmosse. Tillsammans med Kampinkeidas, som ligger på dess nordvästra sida, bildar den ett internationellt betydelsefullt myrområde.

Bild: Kari Leo

Ormbrogna högmossar är mossar, som i och med torvens tillväxt inte mera har kontakt med den omgivande mineraljorden. Deras mittpartier är ofta några meter högre än kantpartierna. Högmossarnas mittpartiers vatten- och näringstillförsel är helt beroende av regnvattnet. Växterna får knappast någon näring ur regnvatten, så vegetationen på myrens mittpartier är ofta karg.

Högmossens struktur varierar mellan de torrare tuvsträngar och blöta, sänkor med gungfly alltså höljor eller öppna gölar. Bland de torra högmossarnas vitmossa skjuter det upp tvinvuxna tallar. Mellan tuvsträngarna finns det vidsträckta gölar, i vilkas omgivning trivs myrens fåglar. Det finns flera hundra klara gölar på Kauhaneva.

Tuvsträngar och höljor. Bild: Timo Halme och Tuomo Häyrinen

Det finns tre höga mittpartier på Kauhaneva, i vilka gölarna på högmossens mittpartier omringas av runda tuvsträngar. Runt högmossarna finns det en mosse med gungfly, som mot söder utvidgas till en väldig aapaliknande öppen mosse. De aapaliknande öppna mossarna är mera näringsrika än högmossarna, eftersom de får näringstillskott från de omgivande mineralmarkerna under våröversvämningarna.

Grönbena och andra fåglar i parken

Våren är den bästa tiden för fågelskådning och då kan man bl.a. påträffa tranor och sångsvanar, som föder upp sina ungar i närheten av gölarna. Då man vandraBild: AKr på myren kan man iaktta grå- och småtruten, ljungpiparen och rödbenan. Andra arter man påträffar i nationalparken är småspov, grönbena och gluttsnäppa. Vid Kauhalampi kan man sporadiskt även se storlom. På Pohjankangas del kan man hörra nattskärrans surrande om sommarnätter.

Grönbena i Kauhaneva-Pohjankangas

Grönbenan är den vanligaste vadaren på myrarna i Kauhaneva. Det häckande beståndet har minskat något under de senaste åren, och därför har den betraktas som en regionalt hotad art i södra Finland. Grönbenans rytmiska läte ljuder under senvåren och försommaren på många ställen på de öppna myrarna i nationalparken.

Bild: Terttu Hermansson

Myrarna tillbaka till naturtillstånd

Kauhaneva myrs kantpartier dikades på 1960- och 1970-talen. Nuförtiden återställer man så småningom myrarna till sitt naturliga tillstånd (www.metsa.fi). Återställandet innebär att de diken som i tiderna grävts täpps till och att man hugger ned de träd som växt upp som en följd av dikningen. Målet är att lyfta myrens vattennivå till dess ursprungliga höjd och att eliminera trädens avdunstning, så att den myrvegetation som delvis försvunnit skulle återvända.

Bild: Metsähallitus

På åsarna är det lätt att vandra

Pohjankangas är en del av Västra Finlands åskedja, som börjar som Hämeenkangas och fortsätter som den norrut svängande Pohjankangas, som sträcker sig ända till Södra Österbottens gränser. Skogarna i Pohjankangas är karga, torra tallmoar. Deras bottenskikt domineras av renlavar och väggmossa. Övriga typiska växter i Pohjankangas är ljung, lingon och mjölon.

I den karga och ljusa tallmoskogen lever bl.a. nattskärran. Dess hypnotiska surr ljuder ljusa sommarnätter, men själva fågeln är det svårt att få syn på tack vare dess utomordentliga skyddsfärg. Till nattskärrans surr fogas rödstjärtens morgonsång, som på sommarnätter kan börja redan vid midnatt.

Kauhaneva-Pohjankangas nationalpark

  • Inrättad 1982
  • Areal 57 km²

Kauhaneva-Pohjankangas nationalparks symbol - grönbena

Kauhaneva-Pohjankangas nationalparks symbol är grönbena