Naturen i Urho Kekkonens nationalpark

Bild: Juha Kaipainen

Fjällödemarken i Urho Kekkonens nationalpark är väl skyddad och tryggad för både nuvarande och kommande generationer. De traditionella naturnäringarna florerar i Finlands näststörsta nationalpark.

Så här värnar vi om naturen

Bild: Pasi Nivasalo

Berätta för oss om sällsynta artobservationer

Vi tar gärna emot uppgifter om observationer av sällsynta djur- och växtarter. Du kan berätta om dina upptäckter direkt till naturumen eller kundtjänstställena.

Bild: Ninni Raasakka

Slåtter och skydd

I Urho Kekkonens nationalpark finns det två vårdbiotoper som sköts genom slåtter: Raja-Jooseppis gård och Orponens äng.

Nationalparken inrättades för att skydda Skogslapplands och Nordbottens skog-, myr- och fjällnatur och speciellt för att säkerställa naturnäringarnas, närmast renskötselns och det traditionella friluftslivets, ställning. Urho Kekkonens nationalpark är till areal en Finlands näst största nationalpark.

Bild: Niina Pehkonen

Nationalparkens norra delar präglas av Luttojokis, Suomujokis och Muorravaarakkajokis älvdalar. Parkens mittparti består av det vidsträckta, enhetliga Raututunturit-Saariselkä fjällområdet. I parkens södra del finns förutom skogar också vidsträckta, svårframkomliga aapamyrområden med en riklig häckfågelfauna. I parkens sydöstra del förekommer typiska vildmarksskogar med enskilda fjäll samt tallskogar och granskog med ett tjockt mosstäcke. I dessa trivs många djurarter som föredrar gamla skogar i naturtillstånd. I parkens sydöstra hörn finns den storslagna kanjonen där älven Nuorttijoki flyter fram.

Vidsträckt, enhetligt fjällområde

Nationalparkens kärnområde utgörs av det vidsträckta, enhetliga fjällområdet Raututunturit - Saariselkä. Det här lättframkomliga fjällområdet formades under den senaste istiden och karakteriseras av fjälldalar, fjällhedar och blockmarker. Bergarten på Raututunturit - Saariselkäfjällområdet består av Lapplands granulit, som uppstod för ca 1 900 miljoner år sedan. De nuvarande fjällen har höjt sig för 30 - 50 miljoner år sedan genom förkastningar. Förkastningslinjerna är det vi idag ser som älvdalar. Den senaste inlandsisen drog sig från området för ca 9 500 år sedan. Spår av istiden på området är bl.a. det moränlager som täcker markytan, grusåsarna, skvalrännorna, och fjälldalarna. Blockmarkerna består av stenmaterial som vittrat på platsen efter istiden. I sydöstra delen av parken reser sig det ensliga fjället Naltiotunturi samt Korvatunturi, som ligger inom gränszonen.

Bild: Ira Lahovuo

Bild: Eerika Niemelä

Vattendelare

Nationalparken ligger på en vattendelare. En del av älvarna i parken rinner ut i Norra Ishavet, andra i Bottniska viken. Vattensystemen i nationalparken består huvudsakligen av älvar och bäckar. De vattendrag som rinner ut i Norra Ishavet hör till Tuulamajoki vattensystem, och de största av dem är älvarna Suomujoki, Luttojoki, Muorravaarakkajoki, Anterijoki, Jaurujoki och Nuorttijoki. Älvarna Luirojoki, Kopsusjoki och Repojoki samt Kemi älv, som har sin början i nationalparken, hör till Kemi älvs vattensystem och rinner ut i Bottniska viken.

Luirojoki. Bild: Niina Pehkonen

Nordliga barrskogar

Ripbär. Bild: Kimmo KuureUrho Kekkonens nationalpark ligger inom det boreala barrskogsbältet. Nationalparken har en rätt så karg växtlighet. Där finns relativt få arter, och krävande arter förekommer endast i bäck- och älvdalar. Största delen av skogarna i parken består av lättframkomliga tallmoar med gamla furor och torrakor. Granens skogsgräns går ungefär i höjd med Saariselkä. Längre norrut finns det just inga enhetliga granskogar. I skogarnas botten- och fältskikt ingår arter såsom husmossa, dvärgbjörk, blåbär, getpors, olika lavar, ljung, lingon, kråkbär och ripbär. Vidsträckta vildmarkslika barrskogar är karakteristiska för parken, men i bäckdalar kan man också påträffa små lundar, där det växer bl.a. smörbollar, hönsbär, brudborste och skogsnäva.

Bild: Anna Benyo

Från fjällbjörkskogen upp på kalfjället

Fjällbjörkskogarna bildar ett smalt bälte mellan barrskogen och det trädlösa kalfjället. De största fjällbjörkskogarna finns i parkens västra delar. På Kiilopääs sluttningar förekommer det ganska rikligt av en korsning mellan fjällbjörk och dvärgbjörk den s.k. Kiilopääbjörken.

Bild: Pasi Nivasalo

Krypljungen. Bild: Pasi Nivasalo

Växtligheten på kalfjället är lågvuxen. Växterna har anpassat sig till det karga jordmånen och det stränga klimatet. Kråkbär och ripbär är ris som förekommer allmänt på kalfjället. Därtill färgar lappljungen, krypljungen och fjällgrönan fjällsluttningarna då de blommar. Under höstfärgerna bildar ripbäret röda mattor på fjällsluttningarna. I Saariselkä kan man också få se den sällsynta och fridlysta fjällsippan. I snölegor påträffas bl.a. mossljung. Kärlväxter klarar sig inte på blockfälten uppe på de högsta fjälltopparna, så där växer det bara ihärdiga lavar på stenarna. De allmännaste lavarna som växer på stenarna är den vanliga kartlaven och skorplavar.

Svårframkomliga aapamyrar i Sompio

Myrarna i den södra delen av nationalparken präglas av blöta flarkar som alternerar med torrare strängar, vilket är ett typiskt drag för aapamyrarna i Nordbotten. Lamminaapa, Repoaapa och Pajuaapa i närheten av älvarna Luironjoki och Repojoki är exempel på vidsträckta, öppna myrar i nationalparken. De är viktiga häckningsområden för många fåglar. Myrmarkerna i parkens mellersta och norra delar är små och med tunt torvtäcke vilket är typiskt för Skogs-Lapplands aapamyrar.

Innan Lokka konstgjorda sjö byggdes fanns det mycket större myrområden på Sompio-området än nu. Den största aapamyr som hamnade under vattnet hette Posoaapa. Den var vårt lands största separata aapamyr med en längd på 16 km och yta på ca 7 0 km2. Nuförtiden återstår bara små spillror av Posoaapa.

Hjortron. Bild: Ninni Raasakka

Växtarternas sammansättning och förekomstplatser på en aapamyr beror på myrens struktur och näringshalt. Myrarna är starrarnas och mossornas rike. Också olika sileshårs- och ullarter ingår i myrarnas arter. Myrsälting och vattenklöver trivs i flarkarna, och dystarr och strängstarr bildar ställvis stora bestånd. På torrare ställen växer olika ris, t.ex. rosling, som blommar i början av sommaren. Andra arter som är vanliga på strängarna är hjortron, getpors och odon. Även en och annan marvuxen björk, tall eller gran sticker upp i det annars öppna myrlandskapet.

Mångsidig fågelfauna

Det har påträffats sammanlagt 130 häckande arter i Urho Kekkonens nationalpark. I dessa ingår flera hotade arter, t.ex. jaktfalk och pilgrimsfalk. Kungsörnen är parkens symbolfågel. Ungefär 70 % av de i parken observerade fågelarterna är flyttfåglar. Först av dem, vid månadsskiftet februari-mars, anländer tallbiten. De rikligaste förekommande arterna i parken är bergfink, lövsångare, ängspiplärka, rödvingetrast och gråsiska.

Kungsörnen. Bild: Martti Rikkonen

I de skogiga delarna av parken kan man lätt få syn på en lavskrika, lappmes eller tretåig hackspett, som alla är typiska invånare i gammelskogar. På det öppna kalfjället trivs däremot ljungpipare och fjällpipare och på myrarna häckar vadare, såsom grönbena, brushane och enkelbeckasin.

Stora rovdjur och andra däggdjur

Inom nationalparken har man påträffat 21 däggdjur, inklusive alla våra stora rovdjur, dvs. björn, järv, varg och lo. Dessa visar sig dock sällan för vandrarna i parken. Däremot kan man bra få se renar, harar, älgar och rävar i parken. På området förekommer det också olika näbbmöss och sorkar samt mårdar, hermeliner och dvärgvesslor, som gärna jagar de mindre däggdjuren. Vid vattendrag kan man få se uttrar eller spår efter deras fiskefärder.

Renar. Bild: Kimmo Kuure

Övriga djur

Den hotade flodpärlmusslan lever i ett par älvar i parken. I de rinnande vattnen förekommer också värdefulla öringstammar. Man kan stöta på en huggorm i Sompio naturreservat men inte längre norr om Saariselkäfjällen.

Flodpärlmusslan. Bild: Petteri Polojärvi

Urho Kekkonens nationalpark

  • Inrättad  1983
  • Areal 2550 km²

Urho Kekkonens nationalpark symbol - kungsörn

Urho Kekkonens nationalpark symbol är kungsörn