Kultur och näringsgrenar

Bruket av Hammastunturi ödemark grundade sig ännu för två århundraden sedan på renfångst, jakt och fiske. I Enares västra och norra delar fanns det redan i början av 1800-talet talrikt med renar på vintern, eftersom områdena var rensamernas vinterbetesmarker. Om sommaren flyttade renarna till Norra Ishavets kust för att kalva och beta på de myggfria stränderna. Då gränsen mellan Finland och Norge stängdes år 1852 förhindrades så småningom de traditionella flyttningarna mellan sommar- och vinterbetena, vilket ledde till att flera rensamefamiljer och -släkter sökte sig till helt nya levnadsområden i norra Sverige och i Finland. Även det nuvarande Hammastunturiområdet är ett betydande renskötselområde, där Hammastunturis, Ivalos, Lapplands, Kuivasalmis och Sallivaaras renbeteslag verkar. Renskötsel är en av områdets mest betydande näringsgrenar. Inkomsterna och sidoinkomsterna den producerar håller byarna bebodda.

Idag har Kuttura by Hammastunturi ödemarkområdes enda åretruntbosättning. Runt byn finns det gamla ängar, varav många fortfarande slås. Ängarnas växtlighet representerar såväl ursprungliga nordliga ängsarter som sydliga arter som människan fört med sig. Vägen till Kuttura by byggdes år 1959. Vägen fick president Kekkonen till stånd efter att han besökt Kuttura på sin skidfärd år 1956.

Kuttura by. Bild: Nina Raasakka

Guldgrävningen har lämnat synnerligen permanenta spår i Hammastunturi ödemark. Det första guldfyndet i Ivalojoki gjordes av statens forskningsexpedition år 1868. Den officiella guldvaskningen som övervakades av staten, började år 1870, och samma år lät kronan på Ivalojokis norra strand bygga Kronans station för att underlätta statens tjänstemäns arbete. Man sökte efter guld också i berggrunden och gruvverksamheten var livlig på området under de två första årtiondena av 1900-talet. Under dessa årtionden lyckades emellertid inte de stora projekten och kvarlevorna av dem är sevärdheter och minnen av människornas företagsamhet och drömmar.

Ortnamnen

De äldsta och ursprungligaste ortnamnen på Hammastunturiområdet är de stora älvarnas, sjöarnas och fjällens namn. Deras ursprungliga betydelse kan mera sällan redas ut längre. Sina nuvarande former har ortnamnen fått via inverkan av flera språk och kulturer. Det ursprungliga enare- eller nordsamiska namnet har ofta fått ett finskt parallellnamn, eller så har namnen förändrats ur sin samiska form och blivit lättare att uttala på finska. Guldgrävarna har gett sina arbetsfält och sin omnejd namn som syftar på personer, händelser eller ställets karaktär. Nordsamerna åter som flyttade till trakten gav fjällområdets igenkänliga platser namn som syftade på renar och renskötsel. Ännu i denna dag kan ortnamnen variera beroende på karta och kartritare.

Sevärdheter

Hammastunturis guldgrävningshistoria

Ivalojokis Kultala

Ivalojokis guldmarker hittades officiellt av en expedition som senaten skickade i september 1868. Den egentliga guldrushen till Ivalojoki fick till stånd 2 kg guld, som hade vaskats under några veckor i september 1869. Grävarna var Jakob Ervast från Uleåborg och Nils Lepistö från Brahestad, som hade fått sin lärdom i Kalifornien. Inom kort anlände hundratals män till Ivalo för att pröva sin lycka, och under de följande fem åren restes ett fyrtiotal stock- och torvstugor invid älven.

Redan år 1870 lät statsmakten bygga en stödjepunkt vid Ivalojoki, Kronans station, för övervakning och förvaltning av guldgrävandet. I kronans stödjepunkt inspekterades guldgrävarnas grävningstillstånd, och där vägdes och beskattades guldet. Stationens aktivaste år var 1870 - 1900, då där som bäst bodde 38 män.

På Ivalojokis guldområden arbetade sammanlagt 335 personer på sommaren 1870. Medräknat alla tjänstemän, inmutningarnas ägare, guldgrävare och löst folk bodde det vid den tiden 500 - 600 människor på Ivalojokis guldområden. Då det i Enares mantalslängd på den tiden fanns 659 personer, kan det väl vara att Kultala efter städerna var norra Finlands största tätort.

Till Ivalojokis Kultalas färggranna historia hör också dess verksamhet som stödjepunkt för norrskensforskningar under åren 1882 - 1884. År 1882 påbörjade Finlands vetenskapsakademi ett forskningsprogram på polcirkeln, och de norrskensforskningar som hörde därtill gjordes två vintrar under professor Karl Selim Lemströms ledning. På Pietarlauttanens topp byggdes en isolerad koppartrådsspole, från vilken man åtminstone en natt observerade en ljusstråle stiga upp mot himlen. Forskningen fortsatte ännu följande vinter, men utan några nya observationer.

Användningen av Kultala minskade på 1900-talet, och på 1920-talet var byggnaderna i dåligt skick. Tidskriften Suomen Kuvalehti som skrev om Kultala bekostade ett nytt spåntak på huvudbyggnaden år 1931, men för övrigt var byggnaderna utan vård. På initiativ av Stiftelsen för Lapin Kultala restaurerades byggnaderna under Museiverkets övervakning under åren 1972 och 1982. Folkstugan, bageriet och lagerboden var man tvungen att restaurera med stöd av gamla fotografier och ritningar eftersom de var i så dåligt skick. Byggnaderna grundrenoverades på nytt år 2000.

Ca 100 meter från huvudbyggnaden låg det förr en anspråkslös krog med två rum. Den kallades också krog, saloon eller matsal. Efter att guldfebern hade avtagit stod krogen öde och förföll. De sista stockarna gick upp i rök i vandrarnas och guldgrävarnas lägereldar.

Nedanför folkstugan lät Forststyrelsen år 1970 bygga en stuga med två rum som verkade som öde- och reserveringsstuga. Stugan brann år 1995. En ny stuga blev färdig år 1996 öster om huvudbyggnaden. Dess ena rum fungerar som ödestuga och det andra som hyresstuga.

Mobergs Kultala

Moberginoja är Sotajokis lilla biälv. Guldgrävningsverksamheten har varit livlig i dess omgivning redan över 120 år. Mobergs Kultala var ursprungligen guldgruvsaktiebolagets Prospektor Ab:s forskningsstödjepunkt, byggd i början av 1900-talet. Senare har det funnits flera grävare och företag på platsen. Nuförtiden ligger Ivalojokis enda utmål i närheten.

Moberginojas stuga höll på att falla ihop i början av 1970-talet. Under åren 1975 - 1976 och 1982 restaurerades byggnaderna på initiativ av Stiftelsen för Lapplands Kultala. Nuförtiden förvaltas byggnaderna av Forststyrelsen.

En del av den stora gamla huvudstugan restaurerades i slutet av 1970-talet till en ödestuga. Ruinerna av den andra halvan av stugan syns ännu på byggnadens gavel. Inkvarteringsbyggnaden, som var i bättre skick restaurerades under åren 1975 - 1976, men den brann år 1993. En ny stuga, byggd enligt den gamla modellen, blev färdig år 1999. Stugan tjänar nuförtiden som hyresstuga. I gårdsplanens stora gamla rökbastu ryms ett tjugotal badare per gång.

Pahaojas Kultala

Hannu Postila från Sodankylä grävde guld invid Sotajoki vid Pahaoja redan på 1880-talet. Verksamheten på området effektiverades då Lapin Kulta Ab byggde en stödjepunkt där år 1925. Vid Pahaoja gjordes de första försöken att gräva guld maskinellt på 1920-talet. Dit transporterades järnvägsskenor, gruvvagnar och maskiner, som fungerade med ångkraft. Ansträngningarna bar ändå litet frukt. Man fick litet guld och stenarna försvårade det maskinella arbetet.

Utöver byggnaderna finns som minne av verksamheten även en gammal ångmaskin, som man inte hann ta i bruk före Lapin Kulta Ab gick i konkurs år 1927. Lapin Kulta Ab:s namn har ändå inte försvunnit ur historian, eftersom Tornion Olut Ab skaffade användningsrätt till namnet år 1969. Nuförtiden är Lapin Kulta ett även internationellt känt ölmärke.

Pahaojas byggnader

Den nuvarande huvudstugan består av två delar. Pörtet på älvens sida flottades från Vuijeminhaaras mynning en kilometer längre bort. På vänstra sidan om farstun finns en stuga med öppen spis, som torde härstamma från början av 1900-talet.Vid stugans yttre hörn ligger en bit tågskena som härstammar från Lapin Kulta Ab:s glansdagar och som då fungerade som vällingklocka.

Pahaojas stugor förföll på 1950- och 1960-talen då guldgrävandets tyngdpunkt hade flyttat till Lemmenjoki. På initiativ av Stiftelsen för Lapplands Kultala organiserade Museiverket på 1970-talet en renovering av byggnaderna samt ett tak för ångmaskinen och lät dessutom bygga hängbron över Sotajoki. Från Sotaoja stakades dessutom ut också en 12 km:s led som gick mellan Patatunturi till Ivalojokis Kultala.

Pahaojas byggnader förvaltas nuförtiden av Forststyrelsen. Huvudbyggnadens ena rum fungerar som hyresstuga och det andra som ödestuga.

Ritakoskis Kultala

Ritakoski fungerade förr som guldmännens boplats och mellanetapp då de färdades mellan Kyrö by alltså från Ivalo till Kultala. Ritakoski var också en dröm för en av de mest kända guldgrävarna, Heikki Kivekäs. Han slog sig ned i Ritakoski redan på 1910-talet. Kivekäs lät bygga en stor stuga, ett stall och en ladugård på stället och röjde upp åkerjord. Dessutom grundade han ett sågverk och ett hyvleri. Guldgrävandet var slutligen inte tillräckligt lönsamt där heller och då Kivekäs förfalskat ett spritrecept hamnade han i fängelse och dog där.

Av Ritakoskis byggnader har huvudbyggnaden restaurerats för friluftsbruk. Stugan, som kallas för Moppes stuga, fungerar som Forststyrelsens servicebyggnad. Moppe var dottern till en italiensk-svensk cirkussläkt, som under sina äventyr hamnade i Lappland och stannade där resten av sitt liv.