Enare - en mötesplats för människor och kultur

Enare träsk har ur människans synpunkt varit ett betydande område sedan förhistorisk tid. Det har hittats rester efter boningar, t.o.m. 9000 år gamla. Den äldsta samebefolkningen vet man att har bottpå området för nästan 4000 år sedan. På Nukkumajokis strand, som ligger på Juutua strövområde, har de forna enaresamernas vinterbyar legat på 1400- och 1500-talen. På tiden för det forna lappbysystemet bodde samerna på gemensamma vinterställen och flyttade om sommaren familjevis till sina egna sommarmarker.

Hautuumaasaari ö. Bild: Pasi Nivasalo/MH.

På Enareområdet finns det flera heliga ställen från den förkristliga tiden, så som Ukonsaari och Otsamotunturi, samt minnesmärken från den kristliga tiden, så som Begravningsplatsöarna och Pielpajärvi ödekyrka.

Enare kyrkoby, som ligger i flera rutters korsningspunkt, har alltid varit en mötesplats för människor och kulturer. Där sköter fiskare, renskötare, folk som idkar naturnäringar, guldgrävare, konstnärer, hantverkare, turismföretagare och ämbetsmän sina ärenden och möter varandra. För alla enarebor är naturen en livsmiljö och största delen av näringarna är på sätt eller annat anknutet till naturen. I dagens Enare är historien fortfarande närvarande, och där påträffar man ännu det Lappland och den livsstil som man finner bakom fjällen, och som för länge sedan har försvunnit från sydligare platser. I Enare finns det även speciellt duktiga lokala hantverkare och konstnärer, med vilkas produkter man kan bekanta sig i kyrkobyns butiker och arbetsverkstäder.

Siida

Samemuseum och Övre Lapplands naturum Siida (www.siida.fi, på finska) är ett av de finaste utställningscentrena i Norden. Där kan man bekanta sig med samekulturen och med Övre Lapplands natur. Förutom permanenta och varierande utställningar får man friluftsrådgivning, kartor och tillstånd för hela Övre Lapplands område från Siida.

Ukonsaari

Ukonsaari. Bild: Pasi Nivasalo

Vid Ukonselkä i Enare träsk, ca 11 km ost-nordost om Enare kyrkby, reser sig en underlig och puckelryggig hög bergsholme. Holmen kallas för Ukonsaari, ibland bara Ukko för korthetens skull. Även om holmen endast är 300 m lång, 100 m bred och 30 m hög är dess konturer dock uppseendeväckande, och den har blivit en betydande natursevärdhet i Enare. Framför allt är Ukonsaari känd och vida dyrkad och hedrad som samernas heliga plats.

Pielpajärvi ödekyrka

Pielpajärvi ödekyrka ligger på knappa 10 km:s avstånd från Enare kyrkby. Tre kilometer från Siida vid Sarviniementie börjar en 5 km lång stig som för till kyrkan. De som rör sig med båt kan vandra till kyrkan från Pielpavuono, denna rutt är 3 km lång. Kyrkan är byggd under åren 1752 - 1760 och den var i bruk till slutet av 1800-talet, och under denna tid utgjorde kyrkan Enares centrum. Det hålls några gudstjänster i året i kyrkan, och där förrättas även vigslar. Om sommaren finns det en guide i kyrkan.

Otsamo fjäll

Otsamo fjäll (418 m) ligger 8 km från Enare by. Från fjällets krön breder utsikten ut sig över Enare träsk, Juutuanjoki, Muddusjärvi, Muotkatunturit och Joenkielinens fjäll. Leden till Otsamo börjar mittemot Siida. Även från Nuorisokeskus Vasatokkas gård går en 10 km lång stig till Otsamo.

Otsamo fjäll. Bild: Kirsi Ukkonen/MH.

Pielpajärvi ödekyrka historia

Pielpajärvi var tidigare huvudorten i Enare. Vid stranden av vildmarkssjön fanns tidigare Enare vinterviste, där folk var bosatt om vintern. Ödekyrkan i anslutning till vintervistet är från år 1760 och hör till de äldsta byggnaderna i Norra Lappland. Den här rödaktiga kyrkan står på stenig mark omgiven av ett vackert björkbestånd. På kyrkplanen finns en äng i naturtillstånd.

Pielpajärvi ödekyrka. Bild: Tuija Kangasniemi/MH.

Pielpajärvi ödekyrka i trä är den andra i ordningen på denna plats. Av den första kyrkan, som blev klar år 1646, finns det ingenting kvar. Av vintervistet finns det inte heller kvar annat än några förmultnade husgrunder. Pielpajärvi ödekyrka med omgivning är en nationellt värdefull kulturhistorisk miljö. Den klassas också som ett område som är värdefullt på landskapsnivå.

Service

  • Man kan bekanta sig med Pielpajärvi ödekyrka året om.
  • Man får avgiftsfritt bekanta sig med kyrkan.
  • Besökare kan bekanta sig med Pielpajärvi ödekyrka på egen hand.
  • Det finns en raststuga och en eldplats på området.
  • Det finns ingen service för rörelsehindrade på området.

Elektroniska kartor

Pielpajärvi blir centrum för Enare

Enaresamer har under en mycket lång tid bebott trakterna kring Enare träsk. Jakt och fiske var enaresamernas viktigaste näringar. Renskötsel idkades i liten skala, och renarna användes främst som drag- och lastdjur.

En väsentlig del av enaresamernas livsföring var de årstidsbundna flyttningarna. Familjerna flyttade från våren till hösten till boplatser med lämpliga fiskevatten och jaktmarker. På vinterns samlades familjer och släkter i ett gemensamt vinterviste, där de tillbringade vintern. Vintervistet var centrum för det sociala livet, dit kom också köpmän, präster och skatteuppbärare på besök. Enare vinterviste flyttades i början av 1600-talet till Pielpajärvi, som blev Enares huvudort för en lång tid framåt.

Första kyrkan i Pielpajärvi

Följaktligen var det helt naturligt att Enares första kyrka byggdes just i Pielpajärvi. Fogden för Lappland beviljades år 1642 anslag och fick fria händer att uppföra en vacker träkyrka. Man känner inte längre till om kyrkan var vacker, men den var inte större än ett kapell (bara 6,9 x 5,5 meter). Redan från första början var den för liten för enaresamernas behov. Det var också svårt att få en präst till orten, för man kunde inte erbjuda honom någon ordentlig bostad. Prästen besökte sålunda Enare högst ett par gånger om året.

Bild: Pasi Nivasalo/MH.

Gudstjänsten var på den tiden en betydande händelse. Den räckte på vintern mellan en och en och en halv vecka, på sommaren två till tre dagar. Under denna tid bodde människorna i kyrkstugor, som hade byggts på den omgivande kyrkplanen. Under gudstjänsten sköttes förutom andliga ärenden också världsliga ting: prästen och klockaren upplyste folk och undervisade barn, man arrangerade marknad, uppbar skatter och ofta satt man också ting.

Nya kyrkan

Det blev aktuellt att bygga en ny kyrka i mitten av 1700-talet, eftersom den gamla kyrkan hade förfallit och riskerade att störta samman. Man började bygga Pielpajärvis nuvarande kyrka år 1752 och den stod klar år 1760. Den nya kyrkan byggdes sannolikt på den gamla kyrkans plats, som man hade för vana att göra på den tiden.

Kyrkan är till formen en korskyrka med nästan lika långa armar. Den är 14 meter lång i syd-nordlig riktning och 13,6 meter lång i öst-västlig riktning. I ändan av den västra armen byggdes åren 1760 - 1766 en klockstapel, i vars nedre del finns en vestibul. Läktarna är belägna i norra och västra armen. Den steniga kyrkogården omges av ett skickligt utfört spjälstaket. Det finns ingen begravningsplats i närheten av kyrkan. De avlidna begravdes på närliggande öar på grund av rovdjuren.

Man skötte regelbundet kyrkans underhåll under en lång tid, men efter mitten av 1800-talet försummades dock underhållet. Kyrkan förföll illa och till slut var det ingen idé att rusta upp den mera. Man beslöt att bygga en ny kyrka intill bättre trafikförbindelser vid Juutuanjokis mynning, där Enare kyrkby höll på att bildas. Då den nya kyrkan blev klar år 1888, kom Pielpajärvi kyrka ur bruk.

Nytt uppsving

Pielpajärvi kyrka togs åter i bruk år 1940. Kyrkan i Enare kyrkby hade förstörts tidigare samma år i vinterkrigets bombningar, och Ivalo bönehus fick temporärt fungera som kyrka. Enarebor beslöt dock att hålla en midsommargudstjänst i Pielpajärvi. Detta blev småningom en tradition och den pågår ännu i dag. Nuförtiden anordnas också en påskgudstjänst i kyrkan. Den är också en populär vigselkyrka.

Kyrkan är en fornlämning skyddad enligt lag. De 30 - 40 kyrkstugorna och prästgården, som stod på kyrkplanen, har så gott som försvunnit. Museiverket restaurerade kyrkan med traditionella arbetsmetoder 1975 -1976. Sedan dess har kyrkan reparerats och rustats upp med jämna mellanrum.

Bild: Tuija Kangasniemi/MH.

Kyrkplanen uppvisar en artrik flora, och Forststyrelsen har utarbetat en skötselplan för området. Kyrkplanens växtlighet har slåttrats i slutet av varje sommar allt sedan år 2000.