Förhistoria

Trakterna kring Utsjoki har varit befolkade sedan slutet av den sista istiden. Boplatser som man har hittat i Vetsijärvi, cirka 30 km sydost om kyrkbyn har daterats vara cirka 9 500 år gamla och är de äldsta förhistoriska boplatserna i Lappland.

Människorna kom till Vetsijärvi från Ishavskusterna i norr. Direkt efter att inlandsisarna smält hade människor börjat flytta längs den norska kusten till Finnmarken. De var jägare och samlare som livnärde sig på vildrenar, lax, sälar och bär. Att döma av föremål och ben som man hittat har människorna i Vetsijärvi åtminstone jagat vildren och sannolikt också dragit nytta av den fiskrika insjön. Med upphittade föremål som grund har man kunnat konstatera att området inte varit särskilt länge befolkat.

Från jägare till renskötare

Man jagade vildrenar med hjälp av fångstgropar, som man ännu i denna dag kan hitta i terrängen. Groparna grävdes längs vildrenarnas vanligaste färdrutter. Grävande och upprätthållande av de talrika fångstgroparna och en rättvis fördelning av hävdeområden förutsatte ett organiserat samarbete, vilket bidrog till grundandet av samebyar (siida). De två samebyarna Deanu siida (Juovssasiida) och Ohcejohka omfattade praktiskt taget hela det område som i dag är Utsjoki kommun, men sträckte sig även långt bortom Tana älv.

Med tiden lärde man sig tämja vildrenarna. Tama renar användes i början bara som drag- och packdjur och som lockbete vid vildrensjakt. Bostäderna var fortfarande av lätt konstruktion och man bytte boplats enligt det om huvudsysslan var fiske, vildrensfångst eller något annat.
Näringsutvecklingen, särskilt den långsamma övergången från vildrensfångst till renskötsel in på 1600-talet förändrade även samebyarna i så stor utsträckning att man rentav kan tala om en samhällsomvälvning.

En väsentlig del av de renskötande samernas kultur bestod i att man flyttade mellan sommar- och vintervisten med sina renar. Att Tana älv fastslogs som gräns mellan Finland och Norge hade ingen betydelse för samerna som förde sina renhjordar till betesmarkerna vid Ishavsstränderna varje sommar. Gränsen mellan de två staterna fick en konkret innebörd för människorna först år 1852, då gränsen till Norge stängdes enligt gränsavtalet. Det hindrade användningen av renarnas traditionella flyttvägar och ledde till att man flyttade från Utsjoki till Sodankylä, där det fanns gott om betesmarker och där den lokala samebefolkningen redan hade smält samman med den finska urbefolkningen.

Tana älv vägen på hösten. Bild: Martti Rikkonen.

Mot nutiden

Båda sidor av Tana älv har länge varit befolkade och umgänget har alltid varit livligt och betydande. Ännu för några årtionden sedan kom elektriciteten till Utsjoki från Norge, men numera är alla hus med fast bosättning i Utsjoki anslutna till det statliga elnätet.

Landsvägen till Utsjoki blev färdig först år 1959. Vägbygget hade inletts redan på 1920-talet, men då blev bara en kort sträcka från Kaamanen till Syysjärvi klar. Landsvägen längs Tana älv mellan Utsjoki och Karigasniemi som blev färdig sommaren 1983 anses vara Finlands vackraste vägsträcka.