Gyrodactylus salaris är en allmän hudparasit hos laxar i hela Finland med undantag för Norra Lappland. Parasiten är ca 0.5 mm lång, så den kan inte upptäckas med blotta ögat. Parasiten griper tag i de unga laxarnas hud och fenor med sina vassa hullingar. Då den äter hud lämnar parasiten efter sig små sår som utsätter den unga laxen för sjukdomar.

Laxparasiten - Gyrodactylus salaris. Foto: Päivi Rintamäki-KinnunenI Finlandgår parasitens utbredningsgräns vid Maaselkäs vattendelare. Parasiten gör ingenskada åt de unga laxar i älvarna söder om Maaselkä som mynnar ut i Östersjönoch inte heller andra laxfiskar. Atlantens havslaxbestånd har inte anpassat sigtill att leva med parasiten, så om parasiten kommer till våra laxälvar sommynnar ut i Norra Ishavet kan den helt förinta Atlantens havslaxbestånd pånågra år. Parasiten får endast Atlantens havslax att insjukna, men även andrafiskar kan vara symptomfria bärare av den. I Norge har parasiten fått Atlantenshavslaxbestånd att kollapsa i 40 älvar där fiskarna stiger. I gynnsammaförhållanden förökas parasiten ytterst fort: en individ kan på en månadproducera t.o.m. 5 miljoner nya individer. Laxparasiten kan även förökas påregnbågens, rödingens, harrens och öringens hud.

Laxparasiten Gyrodactylus salaris har inteännu förökat sig till våra värdefulla laxälvar som mynnar ut i Norra Ishavet.

Det är skäl för fiskare att vidtaga försiktighetsåtgärder

  • då han befinner sig norr om Maaselkä vattendelare (på linjen Pokka-Tankavaara-Saariselkä).
  • åker till Norge elleråtervänder därifrån.
  • åker till Finlandsnärområden i Ryssland eller återvänder därifrån.
  • Förflyttar sig från ettvattensystems område till ett annat på de ovannämnda älvarnas område som mynnarut i Norra Ishavet. Lappland kan indelas norr om Maaselkä i fyra stora (Teno,Näätämöjoki, Paatsjoki och Tuulamojokis vattendragsområde) och två mindrevattendragsområden (Uutuanjoki och Koutajoki vattendrag).

Genom att följa följande instruktioner förhindras parasitens spridning

Alla fiskeredskap och all utrustning (båt, kanot, stövlar, spö, rulle, bete, håvar osv.) bör desinfekteras innan man förflyttar sig till ett annat vattensystem genom att

  • torkas
    • ett dygn i +20º C värme, längre i vått och fuktigt
    • en timme i +60º C bastu
  • eller frysa ned
    • ett dygn i -18º C i frysbox
  • eller desinfektera
    • på en desinfekteringsstation (t.ex. i Enare fiskehamn, Enares Neste servicestation, Skoltsamernas kulturhus i Sevettijärvi, Tanaälvs forskningsstation i Utsjoki). Då man förflyttar sig till norska sidan behöver man ett desinfekteringsintyg, som kan erhållas Neste i Enare och Skoltsamernas kulturhus i Sevettijärvi.

Släppaldrig ut fiskrensningsvatten eller -avfall i något annat vattensystem. Grävned rensningsavfallet i marken, så att inte fåglar kan sprida parasiten.

Se tillatt inte båtens slagvatten eller motorns kylarvatten i samband med förflyttninghamnar i något annat vattensystem. Släpp inte heller ut din husvagnshushållsvatten i vattensystemen, utan låt det rinna ned i marken tillräckligtlångt från stranden.

Det ärförbjudet att använda levande eller döda fiskar som bete på hela Näätämöjokisvattensystems område samt då man fiskar med Forststyrelsens tillstånd på Enare,Enontekis och Utsjoki kommuners områden. I fortsättningen förbjuds användningenav betesfiskar i alla vatten som mynnar ut i Norra Ishavet.

Det ärabsolut förbjudet att förflytta levande fiskar från övriga Finland tillTanaälvs, Näätämöjokis, Paatsjokis och Luttojokis vattensystems områden. Det ärockså förbjudet att flytta levande fiskar från Paatsjokis, Luttojokis ochJuutuanjokis områden till Tenojokis och Näätämöjokiis vattensystems områden.

Observeraatt för att fiska på den norska sidna krävs ett desinfekteringsintyg förfiskeredskapen.

Tilläggsinformation om laxparasiten

  • Jord- och skogsbruksministeriet, tfn (09) 16001.
  • Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet, Tanaälvs forskningsstation, tfn 0205 751 760.
  • Anstalten för veterinärmedicin och livsmedel, Uleåborg, tfn (08) 5622 600.
  • Lapplands länsveterinär, tfn 0205 177 722.

Källor: Jord- och skogsbruksministerietspublikationer