Myrarnas bevingade invånare i kikaren

Salamajärvis natur består främst av myrnatur. Nationalparken ligger på ett vattendelarområde, där höjdskillnaderna är små och vattnets strömning ringa, och därför har området rikligt med myrar. Nationalparken karakteriseras av stora, öppna och trädfattiga mossar, men parken har även ett representativt urval av andra sorters myrar. På de markerade lederna är det lätt att bekanta sig med den mångsidiga myrnaturen.

Bild: Jyri Lehtonen

Den mest betydande av nationalparkens myrar är Heikinjärvenneva. Från naturtornet vid dess kant kan man observera nationalparkens många vadararter, av vilka de mest allmänna är enkelbeckasinen, grönbenan, brushanen, gluttsnäppan och dvärgbeckasinen. Vid mossens gölar häckar flera and- och måsarter. Även tranan och sångsvanen har gjort sig hemmastadda på nationalparkens myrar. Med en tubkikare kan man följa med sädgåsens liv på mossen.

Salamanperä naturreservat. Bild: Markus Sirkka.

Koirajoki urskog

Såväl i nationalparken som speciellt i det närliggande Salamanperä naturreservat finns det även fina naturskogar. Nationalparkens mest representativa skogsnatur är Koirajokis urskogsområde i parkens norra del, som skyddats genom Forststyrelsens eget beslut redan från början av 1900-talet. 

Bild: Panu Kuokkanen

Av de fåglar som trivs i skogens dunkel är de allmännaste arterna i nationalparken bofink, lövsångare, grå flugsnappare, bergfink och videsparv.

Vildren i Salamajärvi

Med god tur kan man vid myrarnas randområden träffa på en skogvildsren som återinförts till området. Skogsvildrenen dog ut ur Finlands natur för flera decennier i början på förra århundradet. Av de två tjurarna och åtta korna som år 1979 flyttades till Salamajärvi nationalpark från Kuhmo har det växt upp ett skogsvildrenbestånd i Suomenselkä på över 1000 individer.

Bild: Jyri Lehtonen

Även spår av järven är nuförtiden en bekant syn i nationalparken. Man har flyttat järvar från norr till Salamajärvi på 1990-talet. Vargar rör det sig på området endast sporadiskt. Däremot är det mera sannolikt att se spår efter en älg, eller rentav det kronprydda djuret själv, eftersom älgarna trivs i nationalparkens frid.

Restaurerad skogs- och myrnatur

Under de senaste åren har det gjorts restaureringsarbeten (www.metsa.fi) i nationalparkens skogar och myrar. Områdets skogar var till största del i ekonomiskogsbruk innan nationalparken grundades, medan myrarna däremot i större utsträckning är i naturligt tillstånd.

På momarkernas ensidiga, odlade tallskogar har man berett utrymme för lövträd genom hyggesbränning. Nationalparkens få skogsdikade myrar har återförts till naturligt tillstånd genom att avverka en del av trädbeståndet och täppa till dikena, för att återfå myrens ursprungliga växtlighet.

Fångstgrop, spjut och bössa

Skogsvildren - jakt och tradition

Skogsvildrenar på isen. Bild: Risto Sauso.

Minnen av fångstgropar för skogsvildren

Den tidigaste formen av skogsvildrensjakt var jakt med fångstgropar. På bottnen av en grävd grop sattes vassa störar vars spets ofta härdades genom att förkola dess yta i eld. Gropen täcktes med kvistar, barr och förna för att skogsvildrenen inte skulle märka gropen. Ofta byggde man även fångstarmar, ett gärde av slanor, som ledde skogsvildrenarna mot gropen.

Fångstgroparna grävdes längs skogsvildrenarnas stråk. Idag finns det spår av groparna i form av fördjupningar. Dessa finns främst högst uppe på smala åsar, på smala näs och längs mineraljordsstrimmor som går genom myrar.

Skogsvildrensjakt pä skidor

De tidigaste vapnen som användes under jakten på vintern var båge och spjut. Senare användes stora och tunga renbössor.

I Kajanaland har jakten på skogsvildren utförts av endast några karlar och den har främst infallit på hösten eller vintern. Då det var kallt var det lätt att hålla köttet färskt för saltning och basturökning. Man jagade skogsvildren även på vårvintern eftersom drevet underlättades av skare och köttet kunde torkas i vinden och solen.

Grunden för årscykeln i samebyarna

Jakten på skogsvildren reglerade människornas årscykel ännu så sent som på 1600-talet. Under vintern bodde i synnerhet människor från östsamiska byar i gemensamma vinterbyar men på våren flyttade man med familjerna till sina sommarvisten för fiske, bärplockning och sommarjakt. Människorna i vinterbyn jagade skogsvildren tillsammans. Ibland deltog människor från flera byar i jakten. Sällskapsjakten fortsatte så länge det fanns skogsvildrenar kvar att jaga.

Höst, vinter- och vårjakt

Den första sällskapsjakten infann sig i september före skogsvildrenens brunsttid. Då jagades rentjurar eftersom de har rikligt med mag- och ryggfett före brunsttiden.

På vårvintern då skarföret började var det dags för nästa sällskapsjakt. Då åkte man skidor i grupp efter skogsvildrenar som rörde sig i hjordar. På vårvintern kunde fångsterna vara goda ifall det varit bra skidföre.

Den tredje sällskapsjakten anordnades i slutet av vårvintern. Då jagades skogvildrenarna på fjällen. Största delen av vårfångsten torkades. Vid fjälljakten drev man skogsvildrenar som försökte fly upp till fjället mot de skyttar som redan väntade på dem där. Ofta användes även renar och ackjor för att driva skogsvildrenarna till skyttarna.

Skogsvildren

Skogsvildrenen och renen ser väldigt lika ut. På basis av utseendet är det därför ibland omöjligt att avgöra vilkendera arten det är frågan om. Skogsvildrenen är i regel större till växten. Den har längre ben och hornen är smalare och större än hos renen. Skogsvildrenen är mörkare till färgen. Skogsvildrenen är också skyggare än renen.

Skogsvildren. Bild: Ari Meriruoko

Skogsvildrenen och renen kan tillsammans få fortplantningsduglig avkomma. Korsningen reducerar den till arvsmassan rena skogsvildrensstammen. Den nordliga skogsvildrensstammen har bestått av två underarter: fjällren, av vilken tamrenen tämjts, samt skogsvildren.

Skogsvildrenen - renlavsmoarnas nomad

Skogsvildrenen är anpassad till att leva i skogbevuxna områden och kan även överleva stränga vintrar. De långa benen och breda klövarna gör det lättare att vandra i snön. Hornens spets har formen av inåtgående V-bokstäver, vilket gör det lättare att röra sig i täta skogar. Både rentjuren och renkon har horn som årligen växer till skillnad från många andra hjortdjur. Tjuren fäller sina horn sent om hösten eller i början av vintern, kon först i början av sommaren då den nya kalven vuxit lite. 

På sommaren trivs skogsvildrenen på frodiga myrar. Bild: Ari Meriruoko

På vintern trivs skogsvildrenen på fridfulla lavhedar och på sommaren på frodiga myrar. På våren vandrar de österut till kalvningsområdena och sommarbetena där hjordarna splittras. På hösten börjar renarna samlas i hjordar igen och vandrar västerut till vinterbetena. På midvintern kan man ofta se renar ligga på sjöisarna, därifrån de med jämna mellanrum besöker de omgivande skogarna för att äta.

På vintern går hjordarna ofta i långa rader i den djupa snön för att spara energi. Även gropar som skogsvildrenarna grävt då de sökt renlav på hedarna samt små bönor av spillning vittnar om att skogsvildrenar vistats i området. Spåren av klövarna är breda och rundade i spetsen.

Den huvudsakliga födan på vintern består av renlav samt tagellav och skägglav som växer på träden. Skogsvildrenen har ett väldigt känsligt luktsinne med hjälp av vilket den hittar renlav till och med under ett tjockt lager av snö. På sommaren äter skogsvildrenen bl.a. tuvull, vattenklöver, dunört samt olika slag av gräs och starr. Däremot äter skogsvildrenen endast litet lövfoder eller kvistar.

Släkten går vidare

Under brunstslagsmålen på hösten kvalificeras de bästa rentjurarna för att föra släkten vidare. En rentjur med hög status kan ha allt från ett halvt dussin till några tiotals renkor i sitt harem. Brunstperiodens topp infinner sig vanligtvis i slutet av oktober. På våren jagar dräktiga renkor bort sin kalv från föregående år och föder vanligtvis en kalv i månadsskiftet maj-juni. De första två veckorna rör den sig på tumanhand med sin kalv. Senare bildar renkorna små grupper tillsammans med sina kalvar. Under brunsttiden på hösten slutar vajan att dia sin kalv och den får börja klara sig på växtföda.

De stora rovdjuren reglerar skogsvildrensstammen

De stora rovdjuren håller för sin del skogsvildrensstammen frisk och livskraftig. Då skogsvildrenarna återvände till vårt land förde de även med sig vargar som dödar de svagaste individerna. Järvar äter upp de kadaver som vargarna lämnar efter sig. Järven behöver väldigt god tur för att själv lyckas fälla en skogsvildren. Lon kan tyst smyga på en skogsvildren som gräver i den djupa snön utan att skogsvildrenen märker den och genom ett snabbt överraskande anfall kan lon få skogsvildrenen som byte. Björnen utgör inget problem för skogsvildrenen om vintrarna, men på sommaren är skogsvildrenen ett bytesdjur för björnen på samma sätt som för vargen.

Skogsvildrenen försöker att undvika att bli dödad genom att lägga sig och vila på öppna platser, på sommaren på myrar och på vintern på sjöarnas och tjärnarnas isar. Skogsvildrenen använder även vindriktningen till sin hjälp. Den strävar efter att fly i medvind och tack vare sin vaksamhet, sitt goda luktsinne och sin snabbhet lyckas den ofta med det.

Skogsvildrenens olika skeden i Finland

Ännu på 1600-talet påträffades skogsvildrenen nästan överallt i Finland, men i slutet av 1800-talet hade den försvunnit från hela landet som en följd av jakt. Det finns många traditioner i anknytning till renjakt. På vissa ställer finns det fortfarande spår av jakt på skogsvildren i terrängen.Då skogsvildrenen försvann från Finland bevarades en liten stam i ryska Karelen. Därifrån kom de första skogsvildrenen till Kuhmo på finska sidan på 1940-talet.

I början var Kajanaland i huvudsak en del av den karelska skogsvildrensstammens vinterområde och kalvningen skedde fortfarande på ryska sidan. Den första bestående kajanaländska skogsvildrenstammen bildades i Kuhmo under 1960-talet.

Skogsvildrensstammen i Suomenselkä bildades av de tio skogsvildrenar som flyttades dit från Kuhmo under åren 1979-80. I Lieksatrakten lever Finlands tredje skogsvildrenspopulation.

Salamajärvi nationalpark

  • Inrättad  1982
  • Areal 62 km²

Salamajärvi nationalparks symbol - skogsvildren

Salamajärvi nationalparks symbol är skogsvildren